Prästsonen från Osby

I sitt omdöme om de svenska moderna tonsättarna lär Maurice Ravel i samband med sitt Sverigebesök 1926 ha yttrat: ”Bland era modernister i Sverige känner jag egentligen bara till en av de yngre, Viking Dahl, vars pantomim gavs av Svenska baletten i Paris. Hans musik tycktes mig extremt intressant.” Citatet ger en vink om det internationella avtryck som Dahl hade satt efter sin tid i Paris 1920−21, främst mot bakgrund av hans musik till baletten Maison de Fous (Dårhuset). Dahls internationella karriär blev dock kortvarig och han kom aldrig att få något större erkännande i det svenska musiklivet. Hans liv har liknats vid en inverterad version av Sagan om den fula ankungen.  

Frode Viking Samson Dahl föddes den 8 oktober 1895 i Osby. Fadern Samuel Dahl var kyrkoherde och kom från en släkt av präster och schartauanska lärjungar med ursprung i Bohuslän. Vikings musikintresse föddes tidigt och som barn spelade han violoncell medan modern Kate ackompanjerade på piano. För Viking blev musicerandet i hemmet avgörande för hans framtida yrkesval. Under sin tid som student vid Lunds privata elementärskola började han att komponera och han intresserade sig även för konst och teater.

Musikstudierna inleddes med lektioner i piano och violoncell vid Malmö musikkonservatorium, bland annat för pianopedagogen John Heintze. I samband med Baltiska utställningen 1914 kom Dahl i kontakt med moderna estetiska strömningar och då främst expressionisten Vasilij Kandinskij vars konst och konstfilosofi gjorde starkt intryck på honom. I tonåren formades det breda konstnärliga intresset som följde honom livet ut och där sammanförandet av musik, konst och dans utgjorde en av grundpelarna i hans tankar om allkonstverket.

Studietiden vid Musikkonservatoriet 1915−19

Sensommaren 1915 begav sig Dahl till Stockholm för att inleda sina musikstudier vid Musikkonservatoriet. Där vidtog studier i kontrapunkt, orgel, komposition och violoncell och han avlade både musikdirektörs- och organistexamen. Lärare var bland andra Olallo Morales, Andreas Hallén, Gustav Hägg, Carl Lindhe, Viktor Wiklund och Henning Mankell. Vid sidan av konservatoriestudierna tog han också lektioner i konsthistoria, måleri, teater och koreografi. Det var företrädesvis rysk och fransk modern konst och musik som han tog intryck av, vilket gjorde honom till en ovanlig kulturutövare i det tyskdominerade stockholmska musiklivet. Hans första opus, Suite orientale, tillkom 1916 och uruppfördes 1919 i Stockholm. Samma år publicerade han en artikel i vilken han skisserade sina tankar kring en ”helhetskonst”, det vill säga uppfattningen att närbesläktade konstarter bör förenas till en helhet. Här fanns embryot till de av Richard Wagner och Aleksandr Skrjabin inspirerade konstfilosofiska tankarna om Gesamtkunstwerk respektive synestesi vilka banade väg för Dahls humanistiska livsåskådning om allkonstverket.

Som många andra sökande musiker vid denna tid lockades även Dahl av kontinentens dynamiska kulturmetropoler. Efter rekommendationsbrev från Wilhelm Peterson-Berger och Armas Järnefelt och ekonomiskt stöd från de skeptiska föräldrarna begav sig den franskorienterade Dahl så till Paris för vidare studier och inspiration.

Paris och baletten Maison de Fous

Dahl anlände nyårsdagen 1920. Vid konservatoriet studerade han komposition för Paul Vidal samt på sitt huvudinstrument piano för Nathalie Radisse, Madeleine de Valmalète, Ricardo Viñemen och, kanske viktigast, för Rudolf M. Breithaup.  Han tog också lektioner för den moderna dansens pionjär, Isadora Duncan, och intensifierade sitt skriftställarskap med flera artiklar i svensk dagspress om det franska musiklivet och om allkonstverket.

Det var dansintresset som banade väg för Dahls mest bemärkta musikaliska insats, musiken till baletten Maison de Fous, som sattes upp av Rolf de Marés Svenska baletten. Efter en föreställning med Jean Börlin, dansare och koreograf på Svenska baletten, tog Dahl kontakt och erbjöd sina tjänster. Musiken skrevs under en hektisk tid sommaren 1920. Premiären ägde rum den 8 november och baletten fick en skandalomsusad uppmärksamhet där mottagandet speglar den samtida kulturstriden mellan traditionens gårdvarar och modernismens banerförare. Maurice Ravel imponerades av den svenske tonsättarens musik och jämförde honom med Igor Stravinskij. Uppskattande ord kom även från svenska tonsättarkolleger som Hilding Rosenberg. Baletten sattes upp ett trettiotal gånger på de europeiska scenerna och framgångarna innebar att Dahl en tid kunde försörja sig på sin musik och att han fick kontakt med Ravel (av vilken Dahl tog lektioner), Darius Milhaud och Francis Poulenc.  Dahls framtidsutsikter som tonsättare tycktes lysande, men de intjänade pengarna tog slut och hans föräldrar hemma i Osby ville inte längre ge honom ekonomiskt stöd. Han lämnade Paris i maj 1921.

Musiklärare i Lund

Efter en kortare period i föräldrahemmet och några studieresor till Berlin och Köpenhamn, dit han kontinuerligt kom att återvända under 1920-talet för att studera koreografi, sång, teater och konst, slog sig Dahl ner i Lund. I Lund gav han lektioner i piano och modern dans samt publicerade två pianopedagogiska skrifter. Han engagerade sig i Internationella Sällskapet för Samtida Musik (ISSM) och komponerade bland annat sviten Svenska låtar (Bröllopssuite) vilken framfördes den 12 februari 1927 i Stockholm.

År 1922 färdigställde Dahl allkonstspelet En sjömansvisa som tillsammans med Allsegraren är de verk där han tydligast omsätter sina teorier om allkonstverket i estetisk praktik. Handlingen i En sjömansvisa drivs fram av dansare med gåtfulla masker och utspelar sig i en skärgårdsmiljö som tillsammans med musiken, dekoren och texten (vilken är sammansatt av påhittade ord) ska belysa det allmänmänskliga. Under 1920-talet vände han sig emot teoretiserandet av musiken och den urbana miljö han menade att den samtida blodfattiga och maskinella musiken vuxit fram i. Framtidens musik skulle enligt Dahl istället bygga på naturupplevelser, ”primitiv kraft” och ”äkta känslor”. Ekonomin fortsatte att vara ett orosmoment och han tillträdde därför en organistbefattning i Varberg 1926.

Organist och allkonstnär i Varberg

Förutom arbetet som organist undervisade Dahl också i musik på flickläroverket i Varberg där han även byggde upp en skolorkester för blandade instrument. Han konserterade, ledde Varbergs musiksällskap, komponerade och startade förlaget Standard Edition. Den 24 februari 1929 framfördes brottstycken ur En Sjömansvisa i Stockholm men mottagandet var svalt. 1930 färdigställdes en första version av Allsegraren, ett verk som han själv såg som en lösning på ”allkonstproblemet”.

Som en röd tråd genom Dahls skapande liv löper hans arbete med allkonstverkets problem. Allkonsten omfattade inte bara hans komponerande och konstutövning, utan utvecklades till en bred humanistisk filosofi som inbegrep konstnärliga, religiösa, filosofiska, vetenskapliga och samhällsrelaterade visioner. Allkonsten skulle skapa en ny anda som var lösningen på den moderna människans alla problem. Genom musikaliska verk, skrifter, artiklar, föredrag och egna institutioner och skolor försökte Dahl oförtrutet sprida sitt evangelium. Måhända verkade detta totala uppslukande av en idé också som en hämsko på hans utveckling som tonsättare. Ensam, oförstådd och märkt av sjukdom avled Viking Dahl på Halmstad lasarett den 4 januari 1945.

Henrik Rosengren © 2015