Liv

Efter utbildning vid Uppsala universitet tjänstgjorde Petter Conrad Boman från 1822 i olika statliga ämbetsverk, från 1845 som kamrerare i generaltullstyrelsen. Även om hans förvärvsarbete var inom andra områden ägnade han sig åt en omfattande verksamhet som musikskribent. Han deltog i Stockholms musiktidning 1843−44 samt i Ny tidning för musik 1853−57. Här recenserade han nya svenska verk och publicerade artiklar om konstmusiken och det offentliga musiklivet i Sverige, också ur ett historiskt perspektiv.

Under 1850-talet diskuterades musikhistoriens plats i utbildningen vid Kungl. Musikaliska akademiens undervisningsverk. Boman engagerade sig i frågan och gav våren 1852 en serie föreläsningar i musikhistoria vid akademien. Enligt samtida uppgifter besöktes föreläsningarna av ett ”talrikt auditorium”, där bland andra prins Gustaf var närvarande. Trots uppskattning från akademien blev det av okänd anledning bara någon enstaka föreläsning kommande år.

Petter Conrad Boman var också aktiv när det gällde akademiens bibliotek. Tillsammans med Wilhelm Bauck ordnade han samlingarna, som vid slutet av 1850-talet hade fått stora donationer från privatpersoner och medlemmar av kungahuset. Vid samma tid grundades också Musikaliska konstföreningen, med Boman som en av deltagarna. Föreningens syfte var att köpa in och ge ut outgivna verk av svenska tonsättare för att främja ”den svenska tonkonstens utveckling och höjande”.

Verk

Boman komponerade framför allt sånger med pianoackompanjemang samt skrev musik till några skådespel. Han hade fått viss undervisning i kontrapunkt av Pehr Frigel, men i övrigt är inget känt om hans musikutbildning. Flertalet av sångerna är tonsättningar av svenska diktare som Erik Johan Stagnelius, Bernhard von Beskow samt Esaias Tegnér. De gavs ut i tryck och bör ha intresserat den krets som musicerade i de borgerliga salongerna. Av Tegnér tonsatte Boman sex sånger ur Fritiofs saga. Sångerna är skrivna i en wienklassicistisk stil med en berättande karaktär. I vissa delar anspelas på en äldre folkvisestil och balladtradition. Sångerna anknyter till det stora intresse för Tegnérs diktverk som fanns ända från 1820-talet, med tonsättningar av bland andra Bernhard Crusell, Mathilda d’Orozco Gyllenhaal och Caroline Ridderstolpe.

Boman anslöt sig till de stilideal som kom till uttryck i Christoph Willibald Glucks tonsättningar. Ett konkret exempel är de fyra sånger Boman skrev till texter av Ulrica Carolina Widström. I noterna har Boman själv angett att det är ett ”försök till komposition i Glucks stil”. Texten gestaltas i en följsam melodik och stöds av pianots ackompanjemang, som bidrar till sångens känslokaraktär.

I flera nottryck anges att inkomsten av dem ska gå till olika ändamål. Intäkten från de fyra sångerna ovan ska gå till Widströms ”efterlevande döttrar” och en romans utgiven 1838, med text av Stagnelius, säljs ”till förmån för de nödlidande i Bohuslänska skärgården”. Även dedikationer förekommer. Sångerna med text av Widström är tillägnade ”Friherrinnan Fru Aurora Beata Gyllenhaal”, gift med Carl Henrik Gyllenhaal, som bland annat var hedersledamot av Kungl. Musikaliska akademien och generaltulldirektör. Exemplen visar hur man vid denna tid kunde nyttja musiken som hjälp till behövande och ger en antydan om kontaktnäten inom det borgerliga musiklivet.

Boman arrangerade också musik till skådespel. Byn i bergen och Ljungby horn och pipa framfördes endast ett fåtal gånger på Operan. I sagospelet Ljungby horn och pipa anknyter Boman till det samtida bruket att skildra allmogen genom att använda sånger som uppfattades som folkvisor. Dessa kontrasterades mot det internationella tonspråk som herrskapet i sagospelet använde. Komedin Sedan solen gått ned!, hade större framgång och spelades på olika teatrar i Stockholm under närmare tjugo års tid. Det var från början en fransk pjäs i en akt, som på sedvanligt sätt bearbetats av en tysk pjäsförfattare innan den fick svensk text av Boman.

Medan Bomans tonsättningar knappast framförs idag är hans artiklar om svensk musikhistoria fortfarande av stort intresse för den kunskap de ger oss om det dåtida svenska musiksamhället. 

Karin Hallgren © 2015