Sång af den sköna från Provence ur Bulwers Roman Rienzi

Hvi är du sorgset arma hjerta?
så mörkt och så betryckt?
ler kanske solen åt din smärta,
de luftslott som du byggt?
ack arma hjerta!
Dig jorden ej förstår:
ditt qval du ensam känner.
Din sång blir blott en tår!
men ack! den tåren bränner.
Din glädjes tid var kort;
Du måste bort, långt bort,
Ack arma hjerta!

Som fogeln fastän himlen klarnar
om stormars närhet spår,
Så fridens ljusa stund mig varnar,
att striden förestår
Ack arma hjerta!
Var gladt! Du kan det än;
Snart är din stund förfluten.
Än lifvet är din vän,
men snart dess blomma bruten.
var gladt! men ack, till svar,
en suck du endast har,
Du arma hjerta!

Som westerns moln,
när Soln gått neder,
så föder tviflet sorg,
Hvem vet hvad nattens gud bereder
uti sin tysta borg?
Ack arma hjerta!
Min luta sörj ej mer;
Blott glada toner bringa!
Snart sjunker handen ner;
du skall ej längre klinga.
Din sista ton o hör!
Han suckar förr'n han dör:
Ack arma hjerta!