Liv

Petrus Blomberg kan inte räknas till de gängse tonsättarna, eftersom han efterlämnat ett enda verk som liknar sådant som den tidens erkända kompositörer gärna skrev. Men ändå har han med sitt komponerande kvalificerat sig för en bemärkt plats i svensk musikhistoria. Petrus Blomberg är nämligen en av de två musikaliska upphovsmännen till landets första genomarbetade studentspex. Han var alltså med och startade en scenisk tradition som fortfarande lever.

Uppväxt och studietid

Per (Petrus) Fredrik August Blomberg föddes i ett prästhem i Spelvik strax utanför Nyköping. Efter studier vid stadens läroverk, med avlagd studentexamen 1862, kom han till Uppsala för universitetsstudier. Hans stora musikintresse och inte minst hans goda sångliga förmåga ledde till att han involverades i universitetsstadens musikliv, i synnerhet i kvartettsången. Han kom bland annat att tillhöra första upplagan av Luttemanska kvartetten, bildad 1865 av tenoren Hugo Lutteman. Denna ensemble gjorde omfattande konsertresor, också utomlands.

Petrus Blomberg deltog i Uppsalasångens resa till världsutställningen i Paris 1867, då man sjöng under Oscar Arpis ledning. Han var också med på en sångarfärd i södra Sverige 1873, liksom på en färd i norra Sverige ett år senare. Vidare deltog han i sångarfärden från Uppsala till 1878 års världsutställning i Paris med Ivar Hedenblad som musikalisk ledare, detta fastän Blomberg hade lämnat Uppsala året innan. Man måste föreställa sig att Petrus Blomberg sjöng i åtskilliga sammanhang i studentlivets Uppsala, vilka inte är kända genom bevarade källor. Allt talar för att han tillhörde de centrala sångarkretsarna under sina Uppsalaår.

Sin mest minnesvärda insats under studenttiden gjorde Blomberg när han komponerade delar av det komiska verket Mohrens sista suck eller Kärlek och död som hade urpremiär med en ensemble ur Södermanland−Nerikes nation den 30 november 1865 − för resten av tonsättningarna stod Julius Bagge, nationskamrat till Blomberg, senare välkänd musikförläggare. (Blomberg skrev första akten och halva andra, Bagge resten av andra och hela tredje.) När operaparodin hade premiär var Blomberg 24 år gammal, Bagge 21. Musiken är således ett ungdomsverk. I en nekrolog påstås att Blomberg ”arbetade en hel termin på sitt spex och måste dessutom bjuda de uppträdande på supé efter varje repetition” (Nya Pressen 9/12 1907).

Mohren sista suck är en opera seria med starka komiska undertoner. Spexet räknas till genrens verkliga klassiker och har genom åren satts upp åtskilliga gånger. Texten skrevs av en annan student, Per August Elfvik, vid detta tillfälle 23 år gammal, senare regementspastor vid Västmanlands regemente och kyrkoherde i Hjulsjö.

1872, alltså under Uppsalatiden, gjorde Petrus Blomberg debut på Kungl. Teatern i rollen som Tamino i Mozarts Trollflöjten. Någon nämnvärd fortsättning på den scenen verkar det inte ha blivit för hans del. Han turnerade också som sångare. Bland annat vet vi att han sjöng med Göteborgs musikförening 1875. Åtskilliga framträdanden skulle antagligen kunna läggas till de nämnda, ifall källor fanns till hands. Biografiska sammanställningar nämner turnéer i Finland och Ryssland.

Etableringen som organist och bosättning i Falun

Det är oklart hur Petrus Blomberg fick sin musikaliska skolning. Han avlade organistexamen i Uppsala 1868, vilken bör ha föregåtts av lektioner i musikämnen. Han måste ha skolat sin röst, men även skaffat sig musikteoretiska kunskaper, åtminstone i harmonilära, kanske också i komposition. Han skulle annars inte ha nått som nått så långt som sångare och tonsättare.

Efter perioden i Uppsala fick Blomberg en kortare tids engagemang vid den svenska lyriska scenen i Helsingfors. 1877 flyttade han därifrån till Södertälje för en tjänst som organist i stadens kyrka. Han undervisade också vid läroverket och privat. Bevisligen fortsatte han att konsertera som sångare. I början av 1884 gjorde han en turné med baritonen Ragnar Grevillius som han lärt känna under Uppsalaåren − östgöten Grevillius var 1884−86 anställd vid Kungl. Teatern.

1883 gifte sig Blomberg med Beata (Betty) Utterström, född 1852 i Börje strax utanför Uppsala. Bröllopet stod i Sigtuna. Sannolikt hade paret möts i Uppsala, där Betty en period bodde hos en äldre syster och hennes familj. Betty Utterström var liksom maken musikaliskt aktiv. Hon spelade piano och brukade ackompanjera hans sång.

1885 tillträdde Petrus Blomberg en tjänst som organist och klockare i Stora Kopparbergs kyrka i Falun. Under den nämnda turnén med Grevillius konserterade de båda sångarna i Kristine kyrka i Falun med Betty Blomberg vid pianot. Gissningsvis ingick den konserten i Blombergs ansträngningar att få tjänsten. Under åren i Falun arbetade han periodvis som musiklärare vid stadens läroverk, gav lektioner i musikämnen och gjorde därutöver offentliga framträdanden som sångare. Han deltog också i sällskapslivet med sin sångliga förmåga.

I mitten av 1890-talet återvände Blomberg till sin ungdoms kompositionsgenre genom att skriva musik till den komiska operetten Klockekriget till text av Erik Staaf, då adjunkt vid läroverket i Falun och således kollega till Blomberg. Verket, som såvitt känt inte bevarats, ska med framgång ha uppförts i Blombergs dåvarande hemstad.

Petrus Blomberg avled barnlös 66 år gammal i staden vid Kopparberget. I den lokala runan efter Blomberg sägs att han var ”en vänsäll och sympatisk man, utrustad med godt hufvud och godt hjärta” och att han ”alltid hade ett skämtsamt ord på tungan”.

Verk

Det vilar stor osäkerhet kring Petrus Blomberg som tonsättare. Utöver hans medverkan i spexet Mohrens sista suck finns bara ett bevarat verk, nämligen en andlig sång för bariton och orgel/piano med text ur Davids 25:e psalm (”Herre visa mig dina vägar”) som publicerades av ungdomsvännen Julius Bagge. Med tanke på verkets numrering i Bagges katalog, bör det vara skrivet under Blombergs år i Södertälje. Möjligen skrev han sången för vännen Ragnar Grevillius som hade detta röstläge.

Den magra källsituationen speglar gissningsvis att Blomberg inte var särskilt aktiv som tonsättare − utöver eventuellt brukskomponerande och -arrangerande i sina organisttjänster. Med sin vänrelation till förläggaren Julius Bagge borde han ha fått sina verk utgivna, ifall han hade skrivit några fler än det enda kända.

Mohrens sista suck består av tre akter. Den innehåller fyra roller, där den enda kvinnorollen, Donna Rotunda, enligt traditionen sjungs av en man. Möjligen sneglade upphovsmännen på kvartettsången, när man valde att ha just fyra roller. ”Händelsen försiggår i närheten af Granada”, som det står angivet i det tryckta klaverutdraget.

Musiken vittnar om god kännedom om tidens enklare musikdramatik. Satsen kan inte kallas komplicerad, men är effektivt skriven med tanke på det sceniska uttrycket. Verket måste besättas med väl skolade sångare. Den avsedda komiken ligger inte i det musikaliska, utan i handlingen och det textliga som på flera ställen parodierar operamanér − till exempel dör alla rollfigurerna i slutackordet efter en lika lång som välljudande dödskamp.

Gunnar Ternhag © 2014