Liv

Barndom och studieår

Johan Joachim Agrell föddes den 1 februari 1701 i Löt, strax väster om Norrköping. Hans far var präst och försåg troligen sonen med hans tidigaste utbildning. Han gick i skola i Linköping, där han också undervisades i musik i enlighet med skolstadgan från 1693. Han deltog i musikverksamheten i Linköpings domkyrka, sannolikt som körsångare. Han fick också undervisning i violin, klaverspel och musikteori av Anders Phallenius, Andreas Duraeus samt, inte minst, Thomas Ihre som var domprost, därtill en skicklig violinist, om än amatör. 

Med sin gedigna utbildning i Linköping skrev han in sig som juris studerande vid Uppsala universitet 1719. Han framträdde troligen med Akademiska kapellet under director musices Eric Burman (1692−1729), som också var professor i astronomi. Burman ordnade två gånger i veckan tillfällen för studenter att förkovra sig i musik, och Agrell deltog högst sannolikt i dessa arrangemang. Under denna period fick Agrell dessutom undervisning i musikteori, framför allt i Johann Matthesons viktiga Grundlage einer Ehren-Pforte.

Under de tre eller fyra år som Agrell tillbringade i Uppsala bör han ha blivit bekant med den nye vice hovkapellmästaren, Johan Helmich Roman som hade återvänt till Sverige 1721. Deras samarbete är emellertid inte helt belagt, fastän Agrell under sina mogna år verkar ha haft kontakt med Roman som både vän och kollega. Ett exempel på relationen skulle komma 1742, då Agrell på Romans begäran sände prov på sin musik. Enligt flera forskare finns i Agrells musik andra influenser i den omfattande samling av protestantisk musik som Olof Rudbeck, Anders Düben och andra införskaffade, men även från svensk folkmusik, ekon som återfinns i Agrell senare verk.

Från Uppsala till Kassel

År 1723 uppmärksammades Agrell av markgreven av Hessen-Kassel, Maximilian, som hörde honom framträda på violin vid en konsert i Uppsala. Som bror till Sveriges dåvarande kung, Fredrik I, rekryterade Maximilian musiker till sitt hov och ville omedelbart anställa Agrell. Det är emellertid oklart när Agrell anlände till Kassel för att börja sin anställning. Fastän han måste ha tillbringat avsevärd tid i Kassel efter 1726, då Burman avskedades som director musices och Akademiska kapellet förföll, säger det enda säkra belägget att Agrell var fast medlem av det grevliga kapellet först 1734. Markgreve Maximilian var visserligen hängivet intresserad av musik, men var samtidigt konstant barskrapad, och därför är det troligt att Agrells anställning delades inom markgrevens familj, i första hand i broderns hovkapell som leddes av Fortunato Chelleri. Den enda källan vad gäller personförhållanden i Maximilians hov omtalar att Agrell tillhörde tjänstefolket. Man kan därför utgå ifrån att han också hade andra sysslor i sin herres hushåll.

Ändå samlade Maximilian anmärkningsvärt skickliga musiker under perioden 1726−34, inklusive tillfälliga besök av Johann Sebastian Bach, Jean-Marie Leclair och Pietro Locatelli. Agrell kan också ha kompletterat sin musikutbildning under Chelleri, ty 1736 övertog han flera av den sistnämndes undervisningsplikter. Teaterhistorikern Wilhelm Lynker noterade 1863 att Agrell var så väl ansedd i Kassel att han förlänades titeln Kammermusikus, detta tillsammans med en framstående tonsättare som Bernhard Hupfeld. Detta påstående vilar emellertid på en osäker källa. Men säkert är att under sin tid i Kassel så skaffade sig Agrell en respekterad ställning som både violinist och kompositör. Bland annat spelade den berömda Schouwburg-teatern i Amsterdam ett verk av honom vid en konsert 1738 med anledning av teaterns hundraårsjubileum. Hans rykte måste ha förstärks genom återkommande turnéer utanför Hessen-Kassel.

Resor som virtuos i Europa

Trots att dokumentation saknas, omtalar biografierna att Agrell genomförde ett antal turnéer 1734−46 som resande virtuos (både som klaverspelare och violinist) till Italien, Frankrike och England. Enbart Italienresan är säker, eftersom en bevarad begäran om 162 taler för utlägg skickades av honom 1733. Markgreven besökte ofta sin kusin vid Hessen-Darmstadts hov. Troligen medföljde Agrell, och blev därigenom bekant med de ledande tonsättarna Johann Christoph Graupner och Johann Samuel Endler, båda föregångare inom den galanta stilen.

Åren 1737−42 var han verksam vid markgreven Wilhelm VIII:s hov, och under tre år, 1743−46, fick han endast tillfälliga ersättningar, eftersom detta hov då hade stora ekonomiska problem. Exempelvis hade han 1743 mer än 900 taler i innestående lön hos sin tidigare herre, Maximilian. Den konkursförvaltare som utredde markgrevens skulder behöll emellertid Agrell som en av få kvarvarande tjänare och gav honom till och med en större penninggåva. Fastän han fortlöpande men inte formellt var engagerad där, gjorde han troligen upprepade gästframträdanden vid de närbelägna hoven i Berleburg och Eisenach.

Kapellmästare i Nürnberg

Den svåra ekonomiska situationen vid markgrevens hov gav Agrell anledning att söka anställning på annat håll. Han kanske hoppades på att kunna återvända till Sverige, enligt vad man kan utläsa av en dedikation på några tryckta verk, där han uttryckligen klagar på sin exiltillvaro. Fastän Roman fortfarande innehade sysslan som hovkapellmästare, innebar valet av en ny kronprins efter den barnlöse Fredrik I, hertigen av Holstein-Gottorp Adolf Fredrik, att denne hertigs kapell under ledning av Hinrich Philip Johnsen förflyttades norrut 1744. Tjänsten som kapellmästare blev således inte ledig. I Tyskland öppnades däremot en väg för Agrell till en prestigefylld tjänst i Nürnberg i och med tonsättaren Maximilian Zeidlers bortgång. Nürnberg var en av de mest blomstrande fria städerna i regionen.

Agrell anställdes som staden Nürnbergs kapellmästare 1746. Vid sidan av orkesterledning skulle han som director musices ägna sig åt vissa andra sysslor: han skulle leda stadspiparna och han skulle vara organist och musikalisk ledare vid Frauenkirche. Han blev därutöver huvudansvarig för musikmedverkan vid bröllop och begravningar, förväntades vara stadens officiella tonsättare av tillfällighetsmusik (Ratsmusik), och skulle dessutom då och då medverka i stadens övriga kyrkor. Han började publicera sin egen musik genom Johann Ulrich Haffner. Det skedde 1746 med en grupp av sex sinfonior som opus 1. Med denna myckna verksamhet upplevde Agrell sig så överbelastad att han ett år senare överlät en del av sina plikter till Johann Schwindl.

Tyvärr är lite känt om Agrell under hans två sista decennier. Den 3 september 1749 gifte han sig med sångerskan Margaretha Förscht. 1753 erhöll han fullt medborgarskap i staden, men från 1753, då hustrun dog i barnsäng, verkar han ha fallit i onåd hos stadens ledning. Hans bortgång ägde enligt tillgängliga källor rum den 19 januari 1765, även om andra uppgifter säger att han avled 1767 eller 1769. Begravningsgudstjänsten var summarisk, närmast ett hån mot en så betydande person i staden.

Agrell som musiker och tonsättare

Det råder inga tvivel om att Johan Agrell var en utomordentlig solist på både violin och klaver. Hans avslutande utbildning i Uppsala bör ha varit under Burman som också tjänstgjorde som organist i Uppsala domkyrka. Men den gedigna starten i Linköping hör också till bilden. Agrell kan till och med ha fått lektioner på violin av sin vän Roman, enligt Abraham Hülphers en dåtida förutsättning för en karriär som yrkesmusiker.

I Kassel fortsatte han sina studier både formellt och informellt när han blev en flitig samlare av musikaliska verk enligt tidens sed, verk som han studerade ingående. Fastän hans turnéer bör ha bidragit till ett gott rykte som musiker, saknas källor som beskriver hans förmåga. Sporadiska uppgifter om hans talang och hans duglighet speglar inte hans ställning som virtuos. Hur som helst verkar han mest ha ägnat sig åt komposition i Nürnberg. Framträdanden som musiker, då han hade en officiell roll i stadens musikliv, verkar ha kommit i andra hand.

Som tonsättare koncentrerade sig Agrell på utgivning av grupper av instrumentala verk, vilket han alltså började med hos nämnde Haffner 1746: 

• Op. 1 Sex sinfonior (Nürnberg, 1746).
• Op. 2 Sex klaversonater (Nürnberg, 1748).
• Op. 3 Tre cembalokonserter (Nürnberg, 1750).
• Op. 4 Tre cembalokonserter (Nürnberg, 1750).

Dessutom utgavs andra grupper med verk i London: sex duetter för två flöjter eller två violiner (också angivna som op. 2) och sex triosonater (också som op. 3), liksom samlingen A Collection of Easy Genteel Lessons for the Harpsichord och vissa fristående verk. Hans verk finns i avskrifter över hela Europa, vilket avslöjar att han var högt respekterad som tonsättare. Detta gäller särskilt förekomsten i Sverige, en omständighet som bekräftar att han var känd i sitt hemland. Det är emellertid inte bekant när han började komponera, eftersom inga av hans tidiga verk ser ut att ha bevarats. Vidare har en hel del av den officiella musik som han skrev för Nürnbergs stad gått förlorad. Denna var antagligen vokalt inriktad. Det är därför omöjligt att skaffa sig en täckande bild av hans verksamhet som tonsättare där.

Vad gäller den instrumentala musiken måste Johan Agrell betraktas som en av de främsta bidragsgivarna till dess växande betydelse. Agrell var en tidig förespråkare för den framväxande symfoniken, med sina tidigaste verk i genren från ca 1735. Hans stil i dessa kompositioner, liksom i hans solokonserter, är påtagligt experimenterande för sin tid, innehållande början till introduktion av kontrasterande teman och nyanser, drag som förknippas med den galanta stilen. Att ett av hans verk framfördes vid Schouwburg-teaterns hundraårskonsert 1738 berättar att hans musikaliska landvinningar var kända vid denna tidiga tidpunkt. Som jämförelse kan nämnas att hans vän Romans kompositioner vid denna tid fortfarande var relativt osjälvständiga. Det kan mycket väl vara så att Agrells avancerade idéer under 1740-talet påverkade Roman till hans då framväxande symfoniska stil. I utgåvan av op. 1 1746 hade han adderat träblås och horn till den givna stråkbesättningen, därigenom gav han ett viktigt bidrag till etableringan av genrens standardorkestrering.

Hans solokonserter, varav de flesta har cembalo som solistinstrument, speglar hans kunskap om Antonio Vivaldis stil, fastän de är djärvare vad gäller harmonik, virtuositet och form. Användningen av kontrasterande teman, särskilt i de inledande satserna, är ett förebud om den traditionella klassiska solokonserten, medan finalsatserna speglar intressanta och originella aspekter på den då vanliga dansbaserade avslutningen. En grupp med tre dubbelkonserter för flöjt, violin och stråkar utgör föregångare till 1760-talets populära sinfonia concertante.

Hans kammarmusik är emellertid kvar i barockens idiom, huvudsakligen knuten till Telemanns musik. Verken för soloklaver har dock element från den galanta stilen med sin rytmiska komplexitet som blandar två- och tretakt. Av hans vokala kompositioner har bara 17 motetter bevarats. Dessa är gammaldags, konservativa verk som troligen var avpassade efter den bruksmusik som vanligen förekom i staden med en försiktig, inte alltför komplex kontrapunkt. Hans kompositionsstil är ofta drivande och idérik vad gäller harmoniken, medan han saknar en riktig melodikänsla, vilket resulterade i ett omdöme av Daniel Schubart i Ästhetik der Tonkunst (1806) att Agrell var ”en sann artist, men [med] en kall natur”.

Fastän han vanligen betraktades som en tysk tonsättare, glömde han aldrig sitt svenska ursprung. Genom sin vän Johan Helmich Roman försäkrade han sig om att kompositioner sändes till Sverige för uppföranden, och till och med i dedikationen i sonater op. 2 till kronprins Adolf Fredrik skriver han om sin längtan efter ”sitt kära hemland” och att ”ödet hittills tvingat honom att leva utomlands”. Även om hans subtila vädjan till den blivande monarken klingande ohörd, så binder de kontinuerliga framförandena av Agrells verk på ett odiskutabelt sätt tonsättaren till Sverige.

En verköversikt

En fullständig överblick over Agrells musik är inte möjlig att åstadkomma, eftersom många verk, särskilt de vokala, gått förlorade. De kända kompositionerna omfattar ca 30 sinfonior (förtecknade med så kallade Sheerin- eller S-nummer), 34 solokonserter, 17 motetter, 12 klaversonater, 10 sonater för två flöjter/violiner, sex triosonater, åtta violinsonater, en viola d’amore-sonat, åtskilliga fristående verk såsom en polonäs i En notbok (1746). Av de icke bevarade verken kan nämnas åtminstone 80 kantater, flera band av Musikalische Andachten, ett antal serenader och officiell musik i likhet med vad en kollega som Telemann skrev för Hamburg, två samlingar med Abendmusik, ett okänt antal magnificat, därtill troligen ett stort antal kyrkliga verk av tillfällighetskaraktär. Som många andra samtida tonsättare var Agrell intresserad av musikteoretiska frågor. Han skrev följande avhandlingar, vilka förblivit otryckta, även om de spritts vida i avskrifter;

• Anleitung zur Composition
• Tabellen für den Generalbass und die Tonsetzkunst

Dessa arbeten är troligtvis baserade på verk av Mattheson eller Scheibe, och fastän Johann Sigmund Gerber skrev i sin Beiträge zur Litteratur der Musik (1790) att de var spridda, så var han snabb med att klassa ner dem som sämre än både Matthesons och Jakob Adlungs arbeten. 1812 noterade Gerber i sin omarbetade version av Beiträge … att Agrells skrifter hade försvunnit ur marknaden.

Bertil van Boer © 2016
Övers. Gunnar Ternhag