Laura Netzels pianokonsert var hennes största satsning inom orkestermusiken. Verkets tillkomsttid är lite oviss. Enligt samtida dokument spelades konserten, eller möjligen bara dess sista sats, 1897 i Paris och 1898 Berlin. Det handlade då om en version för två pianon. En pianokonsert med orkester nämns också bland hennes verk i Svensk musiktidning 1897.

Netzel slutförde dock inte orkesterversionen av sin konsert. Den sista satsen tar i de tillgängliga källorna tvärt slut efter 210 takter. Till det har Klas Gagge i sin edition av verket tillfogat 24 takter som fanns i skissform, men därefter bryts musikens flöde. (Den version för två pianon som spelades på konsert 1897 och 1898 har inte återfunnits.) Två förslag till avslutningar har gjorts år 2020, det ena av Peter Friis Johansson, det andra av finländaren Petteri Nieminen.
Pianostämman präglas genom hela konserten av teknisk briljans och av ett effektivt och idiomatiskt skrivsätt. Dialogen mellan solist och orkester är väl utformad. Blåsinstrumenten utnyttjas kanske inte fullt så mycket som man kunde ha trott med tanke på Netzels närhet till fransk tradition, där blåsarna ofta har en relativt självständig roll. Harpan sekunderar pianostämman på ett ovanligt sätt, framför allt i de två första satserna.

Första satsen inleds med brusande arpeggion av ett slag som sedan återkommer i hela konserten. Det avlöses snart av ett lyriskt tema, som får dominera satsen, även om dramatiska stegringar finns.

Efter första satsens e-moll kommer en Lento-sats i ett harmoniskt långväga Ass-dur, med ett mellanparti i E-dur. Även här råder en lyrisk melodik i en långspunnen cantilena, som bryts mot större dramatik och pianistiska stora gester.
I den avslutande satsen i e-moll uppträder snart det tarantella-artade tema som sedan dominerar den, mot vilket ställs några kontrasterande motiv. Den återkoppling till tidigare teman i konserten som vi kan höra i de inspelade versionerna är inte av Netzels hand utan ingår i de komplement som gjorts.

© Anders Edling, Levande musikarv