Liv

Uppväxten

Adolf Wiklund föddes i Långserud i västra Värmland som son till förste läraren och organisten Petter Johan Wiklund och hans hustru Kristina Lindberg. Familjen flyttade ett år efter Adolfs födelse till Karlsborg, där han växte upp. Hans fem år äldre bror Victor valde tidigt musikerbanan − denne skulle senare bli en framgångsrik pianist, pedagog och körledare i Stockholm. Också Adolf visade tidigt musikbegåvning, men han hade även anlag för mekanik och skickades därför till Eskilstuna tekniska skola för att utbilda sig till ingenjör. Under tiden i Eskilstuna komponerade han en romans för violin och orkester, som han också fick uppförd där. Hans far ändrade sig, och Adolf kunde påbörja studier vid orgelklassen på Musikkonservatoriet i Stockholm hösten 1897. Han avlade organistexamen 1899 och nästa år kyrkosångar- och musiklärarexamen.

Efter konservatoriet fortsatte Adolf Wiklund med studier för två av tidens främsta svenska musikpedagoger: i piano för Richard Andersson och i kontrapunkt och komposition för Johan Lindegren. Han komponerade redan under dessa år med framgång några verk för orkester, vilket väckte förhoppningar på honom i en tid då professionellt skriven svensk orkestermusik var något av en bristvara. Han tilldelades 1902 ett tvåårigt statsstipendium för kompositionsstudier.

Utlandsåren

Hösten 1903 kom Wiklund till Paris för sin första utlandsvistelse. Någon egentlig undervisning följde han inte där. Han arbetade som organist i den svenska församlingen under den säsong som följde, fram till nästa sommar, och gav samtidigt lektioner i pianospel. Parallellt med detta komponerade han: hans violinsonat i a-moll och konsertuvertyren kom till där. Den senare visade han upp för kompositören Alfred Bruneau, som han sökte upp för att förkovra sig i instrumentation. Bruneau tyckte dock att den unga svensken inte hade något att lära. Man vet att Wiklund gick och hörde Claude Debussys Pelléas et Mélisande under denna tid, men att han först något år senare fångades av det verket, framför allt av dess instrumentation.

Ett tvåårigt Jenny Lind-stipendium gjorde det möjligt för honom att fortsätta att arbeta utomlands, nu i Berlin, där han uppehöll sig 1905−07 och studerade piano för den framstående pedagogen James Kwast. Det blev inte heller här några kompositionsstudier, men däremot flitiga konsertbesök och egna partiturstudier. Från Berlin gjorde han också en resa till Italien med en månads uppehåll i Rom.

Efter åren i Berlin kom Wiklund genom den musikintresserade kronprinsessan Victorias förmedling under säsongen 1907−08 som volontär till operan i hennes födelsestad Karlsruhe. Ytterligare något år arbetade han sedan i Berlin, dels som repetitör vid Kejserliga operan, dels som lärare vid sångerskan Etelka Gersters operaskola.

Verksamheten i Sverige

År 1910 vände Wiklund hem igen. Han började nu försörja sig i Stockholm som pianolärare och som instruktör för unga sångare som studerade in operaroller. Han tillträdde 1911 en tjänst som kapellmästare vid Kungl. Teatern. Under den tid som följde etablerade han sig, gifte sig 1912, blev ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1915 och gjorde 1921 en resa till Wien, där han dirigerade stadens filharmoniker i två konserter. En konflikt med den nytillträdde operachefen John Forsell gjorde att han 1924 lämnade tjänsten vid Stockholmsoperan och i stället efterträdde Georg Schnéevoigt som dirigent vid Konsertföreningen. Han blev fast anställd som andre dirigent och behöll den positionen i 14 år; under säsongen 1936−37 var han ordinarie dirigent. År 1938 avgick han som pensionär, men fortsatte att dirigera både i Konsertföreningen och på andra håll i Sverige och utomlands. Ett speciellt uppdrag som han hade − och trivdes med − var Konsertföreningens skolkonserter. Wiklund dirigerade en stor del av dem alltifrån 1927 och till slutet av 1940-talet. När han avled 71 år gammal 1950 var han fortfarande en aktiv människa, ung till sinnet att döma av sena intervjuer.

Adolf Wiklund var en rikt begåvad pianist, dirigent och tonsättare, men den stora utveckling hans omgivning hade hoppats på hos honom kom av sig. Han slutade i stort sett att komponera vid 1920-talets mitt och hade vid den tiden inte framträtt offentligt som pianist på länge. Delvis berodde det på dirigentarbetet, som tog alltför mycket av hans tid och energi i anspråk. Som dirigent fortsatte han att vara en pålitlig kraft − med Brahms och Mozart som sina favoriter − snarare än originell och dynamisk.

Wiklund har allmänt beskrivits som en öppen, anspråkslös och trivsam person. Till hans bästa vänner hörde Wilhelm Stenhammar, som också betydde mycket för honom i ungdomen som ett slags tidig mentor vid sidan av läraren Richard Andersson. Wiklund hade en stark känsla för naturen och tillbringade från ungdomen och sedan hela livet somrarna i Stockholms skärgård.

Verk

Orkesterverk

Efter att 1902 ha prövat vingarna i ett konsertstycke för piano och orkester skrev Adolf Wiklund så småningom för samma besättning de verk som han blivit mest känd för: de två pianokonserterna. De hör till de bästa svenska verken i sin genre, med välgjorda och dynamiskt utvecklade teman och ett gott, professionellt grepp om både pianostämma och orkestersats.

Den första konserten, op. 10 i e-moll, skrev han under utlandsåren, den var färdig 1907 efter ungefär ett års arbete. Han hade något år tidigare studerat in solostämman i Brahms andra pianokonsert hos James Kwast, och hans vän Stenhammar hade vid samma tid fullbordat sin andra pianokonsert. Influenser från båda dessa håll kan märkas i Wiklunds konsert, och dessutom ett helt annat inslag, en impressionistisk ådra med ett möjligt ursprung i upplevelsen av Debussys Pelléas et Mélisande. Tonsättaren omarbetade sin konsert 1935, men det handlade då bara om orkestreringen.

Den andra konserten, op. 17 i h-moll, komponerades 1916−17. Den har i mycket samma stildrag som den första konserten, men bedömdes av tonsättaren med rätta som ett mognare verk. Den blev mycket uppskattad och förekom flitigt på konsertprogrammen under 1930- och 40-talen. Till pianisterna som spelade den hörde Wilhelm Backhaus.

Wiklund har också komponerat fristående orkesterverk. Det tidigaste var en konsertuvertyr som uppfördes i Stockholm 1904. Den symfoniska dikten Sommarnatt och soluppgång, inspirerad av skärgården, skildrar natten med impressionistiska medel och soluppgången med triumferande trumpet. Av de tre styckena för stråkorkester och harpa, skrivna i början av 1920-talet, blev det första, I folkton, särskilt populärt. För skolkonserterna skrev Wiklund 1928 en Liten svit för orkester, och slutligen tillkom en Symfonisk prolog 1935.

Wiklunds enda symfoni uruppfördes när Kungl. Teatern firade sitt 150-årsjubileum 1923. Den är liksom de båda pianokonserterna skriven i tre satser, den sista med scherzokaraktär. Den är djärvare i både tonspråk och instrumentation än konserterna, och stilistiskt något brokigare. Den blev väl mottagen men har senare inte spelats mycket. Tonsättaren var själv mot slutet av sitt liv ”inte så förtjust” i den.

Piano- och kammarmusik

Under 1900-talets första decennium, då Wiklund utbildade sig som pianist hos Richard Andersson och sedan James Kwast, komponerade han ett tjugotal stycken, ofta sammanförda i grupper, som Tre intermezzi op. 8, Vier lyrische Stücke op. 14 och Stämningar op. 15. Hela denna produktion är hållen i en romantisk klavertradition, där spår av Stenhammar kan höras här och var. Här finns en genuin lyrisk känsla, och ibland en harmonisk egenart.

Efter denna tid kom inga pianokompositioner förrän 1926, då Wiklund skrev Från mitt fönster: sex små sommarbilder för piano för barn och ungdom. Här har han övergivit det romantiska pianistiska flödet från de tidigare verken. Pianosatsen är i stället sparsam, men styckena saknar fördenskull inte originella och expressiva drag − en ungdomsmusik med ganska vuxen karaktär.

I Wiklunds kammarmusik ingår två violinsonater. Den första, i c-moll, finns enbart som manuskript. Den andra; op. 5 i a-moll, komponerad 1903–04 och publicerad 1906, hör till Wiklunds mest fullgångna verk.

Sånger

Även när det gäller solosånger var början av 1900-talet den mest produktiva tiden för Wiklund. Då kom, efter ett antal opublicerade ungdomssånger, några samlingar: två sånger i op. 7, fyra tyskspråkiga sånger i op. 9 och fyra sånger i op. 12. Därutöver skrev han enstaka sånger, även några under 1910- och 20-talen. Wiklund håller sig på ett framgångsrikt sätt i ett slags mittfåra av den samtida svenska sångtraditionen, med känsligt texttolkande, verkningsfull stil i både melodik och harmonik. Här finns intressanta verk att levandegöra.

Wiklunds körkompositioner är ganska få. Vid sidan av rena körstycken, mest för manskör, finns också en stort anlagd tonsättning av Viktor Rydbergs Betlehems stjärna för solister, blandad kör och orkester.

Anders Edling © 2016