Liv

Eric Westberg var son till folkskoleinspektören Ernst Westberg och dennes maka Karin (f. Andersson). Han tog sin studentexamen i Hudiksvall 1911 och tänkte sig förmodligen en helt annan bana än den musikaliska, eftersom han fortsatte att studera naturvetenskapliga ämnen, vilka resulterade i en filosofie kandidat-examen vid Uppsala universitet 1916. I det fallet är han en parallell till vännerna och tonsättarkollegerna Kurt Atterberg, som studerade till civilingenjör, och Natanael Berg, som utbildade sig till veterinär. Men redan under studietiden i Uppsala lärde han känna universitetets dåvarande director musices Hugo Alfvén, och obekräftade uppgifter gör gällande att Westberg hjälpte Alfvén med orkestreringen av dennes Kantat vid Uppsala läns Kungl. Hushållningssällskaps 100-årsjublileum 1915. Åren 1913−18 undervisade Westberg vid den 1910 startade folkhögskolan i Forsa strax öster om hemstaden Hudiksvall. Det var naturligt att lärarna fick undervisa i många ämnen: Westberg hade elever i kemi, biologi, räkning, geometri, geografi, modersmål, ritning och sång. Han fick lysande tjänstgöringsbetyg. 1921 gifte han sig med Inga Elmblad, dotter till operasångaren Johannes Elmblad.

Musikintresset kom sedan att ta överhanden, och även om han som tonsättare och utövande musiker i huvudsak var självlärd, utvecklades han till en så god pianist och cellist att han åren 1918−20 medverkade vid den för tiden mycket berömda Kjellströmskvartettens turnéer runt om i Sverige. Under sin karriär ackompanjerade han dessutom otaliga sångartisters recitaler. Det hände att Kjellströmskvartetten också spelade musik av Westberg själv vid något av deras många framträdanden i radio, till exempel Folkvisa och låtar under den första radioutsändningen från Sundsvall den 20 augusti 1925.

Åren 1919−27 var han intendent vid Konsertföreningen i Stockholm och hade då bland annat uppgiften att skriva programkommentarer, något som han utvecklade till en skön konst. Under dessa år var han ofta dirigent och värd för såväl populärkonserter som skolkonserter, och han utarbetade bl.a. ett ambitiöst studiematerial som presenterade orkesterns instrument. Till dessa sammanhang skrev han även sitt orkesterverk Scherzo Pedagogico. Mellan 1912 och invigningen av Stockholms konserthus 1926 gav Konsertföreningen (som idag heter Kungliga Filharmonikerna) sina konserter i Auditorium. I samband med de olympiska sommarspelen i Stockholm 1912 byggdes den gamla gasklockan vid Norra Bantorget om till en rund teater- och konsertlokal som kunde ta emot 1 600 åhörare, och från januari 1914 gav Konsertföreningen sina konserter där, och det var alltså i huvudsak där Westberg 1923−27 dirigerade över 40 konserter, mestadels populära program med symfonisatser och kortare verk − relativt sällan framförde han egna verk − men också hela symfonier och konserter som Franz Schuberts ”Ofullbordade” och Felix Mendelssohns violinkonsert. När Konsertföreningen spelade på Solliden (Skansen) var det ofta musik av Westberg på programmet. När orkestern turnerade till Paris med Nils Grevillius som dirigent 1937, stod delar av Westbergs andra symfoni på programmet. Westberg dirigerade även själv utomlands.

Westbergs musik togs ofta upp av andra dirigenter, givetvis av orkesterns ständigt återkommande gäster Ivar Hellman, Adolf Wiklund, Carl Garaguly, Fritz Busch och Tor Mann, men också av en internationell storhet som den franske dirigenten Ernest Ansermet som den 17 april 1935 uruppförde Westbergs andra symfoni och som den 15 november 1936 framförde några satser ur tredje symfonin. Westbergs musik förekom på 36 konserter mellan 1923−45, för att sedan försvinna.

Sina största insatser inom musikområdet gjorde Westberg emellertid som administratör. Inte minst betydelsefulla är hans helhjärtade insatser bakom bildandet av STIM, vars förste direktör han verkade som från 1923, då han ännu var intendent vid Konsertföreningen, till sin död 1944. Det var under verksamhetens första år, och med Westbergs hårdnackade och idoga arbete, som svenska tonsättare började få betalt när deras musik spelades − även på restauranger och biografer.

Verk

Som tonsättare gick Eric Westberg knappast på djupet, men han hade förmågan att rycka åhöraren med sig i färggrann och effektfull instrumentationskonst, som ännu är väl värd att beundras, inte minst i den spirituella orkesterdikten Gask, där såväl banjo som saxofoner återfinns i instrumentariet. Genombrottet kan sägas ha kommit 1930 då dåvarande Radiotjänst utlyste en kompositionstävling för att få fram nya verk för mindre orkestrar. Föreningen svenska tonsättare (FST) samarbetade med Radiotjänst i detta projekt, och man åtog sig att trycka de vinnande verken – vilket blev starten till förlagsnamnet Edition Suecia. Eric Westberg erhöll två pris i tävlingen, ”ett för en Lustspelsuvertyr och ett för en studentikos sak, kallad Gask. Det var dessutom nära att också den mycket kontrapunktiska kompositionen Nenia prisbelönades.” (Atterberg: Minnesanteckningar) Nenia är i själva verket en bearbetning för stråkorkester av mellansatsen i hans stråkkvartett.

Virtuos och elegant orkesterkonst hittar man också i en Bellmansrapsodi och i Fem nordiska poem. Inte utan anledning har man dragit paralleller till Hugo Alfvén och Richard Strauss när det gäller orkesterns färgpalett − men hos Westberg är den nordiska tonen alltid närvarande. Mindre lyckade har hans tre symfonier ansetts vara, och de har inte spelats sedan mitten av 1940-talet. Den första symfonin skrevs i mitten av 1910-talet, men uruppfördes inte förrän 1925 av Kurt Atterberg och Konsertföreningens orkester, och torde inte ha spelats därefter, eller som Atterberg ironiskt uttryckte det: ”Westbergs symfoni − vilken för övrigt är ett utmärkt verk och som därför aldrig kommer till utförande”. Den bedömdes av recensenterna ha en ungdomlig friskhet. Även den musikantiska andra symfonin (skriven 1919−20) fick vänta länge på att uruppföras. Det skedde alltså i Stockholm 1935 av Ernest Ansermet, efter att finalen reviderats 1933. Den framfördes även av Konsertföreningen under Tor Mann i radio 1945. Två satser ur den tredje symfonin fick sin premiär av Georg Schnéevoigt 1923, men framfördes i sin helhet först 1925 av Adolf Wiklund. Den är en flödande utåtriktad och rapsodisk orkestersvit med namnet Svenska låtar och ballader, en inspirerad och lättsam underhållningsmusik, som tämligen ofta spelades i sin helhet eller i delar, men som numera vilar i arkiven. ”Vissa av motiven äro hämtade från bygdespelmännen, andra är efterbildade låtar”, enligt tonsättarens egen verkkommentar.

Westberg svarade också för musiken till en handfull filmer (1920−41), vare sig han komponerade egen musik eller arrangerade andras. Han samarbetade med betydelsefulla regissörer som Mauritz Stiller, Gustaf Molander och Ragnar Hyltén-Cavallius, och han ledde även orkestern i dessa sammanhang. I filmen Tänk, om jag gifter mig med prästen ingår ett av hans ”nordiska poem”.

Stig Jacobsson © 2015