Tidiga år

Uttini var son till Jacob Maria Uttini och Angela Victoria Corticelli. Han studerade musik för Padre Giovanni Battista Martini i Bologna, och det har ansetts troligt att även operatonsättarna Pietro Giuseppe Sandoni och Giacomo Antonio Perti fungerade som hans lärare och förebilder. Vid 20 års ålder (1743) blev han invald som ledamot i Accademia filarmonica, en musikalisk akademi som var känd över hela Europa. I och med detta inval fick han bekräftelse och blev ryktbar som tonsättare.

Under denna tid komponerade Uttini flera större vokalverk såsom solokantaten Fortem virile pectore (1739, musik finns bevarad), oratoriet La Giuditta (1742, libretto finns bevarat) och operan Alessandro nelle Indie till libretto av tidens mest framstående librettist Pietro Metastasio (1743, libretto finns bevarat). Han kom med sina oratorier och operor, i stilen opera seria, att uppnå en viss berömmelse i Italien under de följande tio åren. Exempel på operor från denna period är Astianatte (1748) och Demofoonte (1753) till Antonio Salvis respektive Metastasios libretton.

I början av 1750-talet blev Uttini medlem av Mingottis operatrupp, en vokaltrupp som turnerade runt i Europa med framför allt italiensk opera seria på repertoaren. Det var genom denna trupp som Uttini kom att träffa sin första hustru, sångerskan Rosa Scarlatti (1727−1775). Under de följande åren komponerade han tre Metastasio-operor för truppen: Siroe (Hamburg 1752), L’olimpiade (Köpenhamn 1753) och Zenobia (Köpenhamn 1754).

Även operatonsättaren Giuseppe Sarti, verksam i Köpenhamn, komponerade operor för Mingottis trupp under dessa år. Uttini och Sarti samarbetade i två pasticci som uppfördes i Rostock 1754. Den ena av dessa är särskilt intressant då den innehåller arior hämtade från Metastasios Il re pastore och L’eroe cinese, det vill säga de två libretton som Uttini baserade sina operor för hovet i Stockholm på. Möjligtvis berodde valet av dessa texter till Lovisa Ulrikas och Adolf Fredriks operor på att de redan var bekanta för de sångare som hade deltagit i framförandet i Rostock. Musiken till Lovisa Ulrikas och Adolf Fredriks operor är emellertid inte hämtad från detta pasticcio.

Verksamheten i Stockholm

År 1755 engagerades Uttini tillsammans med Mingottis trupp av Lovisa Ulrika för att komponera och framföra opera vid kungahuset. Uttini anlände till Stockholm tillsammans med sin maka i början av året och truppens övriga medlemmar anlände fram på våren: tenoren Croce, sopranen Mariana Galeotti, alten Elena Fabrice och kastratsopranen Domenico Scoglio. I sin helhet vistades truppen i Stockholm under sommarsäsongerna 1755 och 1757. Uttini började direkt efter sin ankomst att medverka vid hovkonserterna och komponerade en flöjtkonsert, en sinfonia och ett adagio för soloröst. Adagiot tänkte drottningen sända till brodern Fredrik II (”Fredrik den store”) i Berlin för att få det framfört av dennes ”virtuoser”.

När hela truppen hade anlänt framförde den antagligen musik ur de operor som Lovisa Ulrika hade fått sig tillsända från sina anhöriga i Berlin, däribland Carl Heinrich Grauns nyskapande opera Montezuma (1755). Uttini komponerade också fyra operor till Metastasios libretton, som sattes upp på slottsteatern på Drottningholm och framfördes av truppen. En fransk trupp, som också hade engagerats av drottningen, framförde baletter mellan akterna till musik som förmodligen inte var komponerad av Uttini. Föreställningarna ingick i hovets sommarhögtidligheter på Drottningholm, där man hedrade kungaparets födelsedagar och namnsdagar. Operorna var således medvetna satsningar från kungaparets sida och man satsade stora resurser på dekor och kostym samt lät nytrycka Metastasios libretton i Stockholm i fransk översättning.

Av de fyra operorna L’isola disabitata (1755), Il re pastore (1755), L’eroe cinese (1757) och Adriano in Siria (1757) finns Il re pastore och L’eroe cinese bevarade i form av både libretton och partitur (dock finns inte de enkla recitativen med) och L’isola disabitata och Adriano in Siria finns bevarade som libretton. Det finns dock ett partitur och stämmaterial bevarat i Stockholm av en opera med titeln Adriano in Siria av Giovanni Francesco Brusa (premiär i Venedig 1757). Medan partituret är italienskt är stämmaterialet skrivet i Sverige och har bevisligen använts av Uttini, vilket har lett till en viss spekulation kring om detta möjligtvis kan ha varit den opera Uttini lät uppföra på Drottningholm. Uttini har emellertid inte själv utgett sig för att ha komponerat denna opera.

Uttini och hans maka stannade i Sverige sedan större delen av truppen hade rest vidare efter sommarsäsongen 1757 och han kom att verka som musikalisk rådgivare och hovkapellmästare vid Lovisa Ulrikas hov. Han komponerade sceniska verk för hovet och skrev ytterligare en opera till Metastasios libretto, nämligen enaktaren Il sogno di Scipione, som framfördes på kronprinsens födelsedag 1764 (musiken är förlorad). Därutöver skrev han, förutom kortare inslag i den franska truppens sångspel (t.ex. baletten Les chinois 1761 och flera arior), musik till fyra hela franska sångspel samt till Philippe Quinaults tragédie lyrique Psyché (1766), vilken uppfördes vid bröllopet mellan kronprins Gustav och Sofia Magdalena 1766 (av musiken finns stämmaterialet bevarat).

Under denna period komponerade Uttini också kammarmusik, sinfonior och kantater. Det finns sammanlagt nio sinfonior och uvertyrer bevarade, och av dessa är sex inledningar till operor och fyra självständig tillfällighetsmusik. År 1767 utnämndes Uttini till hovkapellmästare och följande år kom hans tre triosonater op. 1 att publiceras i London. År 1772 anlitades han av Gustav III för att skriva musik till den första operan  på det svenska språket, nämligen Thetis och Pelée. Librettot är baserat på Bernard de Fontenelles opera Thétis et Pelée från 1689 och är skrivet av adelsmannen Johan Wellander. Operan tillhör stilen grand opéra (musiken finns endast delvis bevarad) och framfördes året därpå på Bollhusteatern i Stockholm.

De kommande tio åren ägnade sig Uttini åt flera större sceniska verk till svensk text såsom Birger Jarl och Mechtilde (1774, tillsammans med H.P. Johnsen) och Aline, drottningen uti Golconda (1776). Han komponerade körer till de sceniska versionerna av Jean Racines Athalie (1776) och Iphigénie (1777) och han skrev balettmusik och prologer till Christoph Willibald Glucks operor. Efter år 1778 togs hans roll som förste dirigent vid Hovkapellet över av andra musiker och han började gradvis dra sig tillbaka från konsertlivet. År 1788, då han till största delen hade slutat att komponera, gifte han sig en andra gång, nu med sångerskan Sophia Liljegren (1765−95). 

Operorna Il re pastore och L’eroe cinese

Av Uttinis kompositioner är de två metastasianska operorna för Lovisa Ulrikas och Adolf Fredriks hov Il re pastore och L’eroe cinese av särskilt intresse, då de visar hur Sverige var en del av en europeisk hovtradition vid denna tid, vilken gick ut på att manifestera härskarens status genom italiensk opera seria. Operorna var integrerade i storslagna ceremonier på Drottningholm, vilka varade över större delen av dagen och natten, där framförandet kombinerades med lekar och glorifierande inslag såsom baletter, måltider och intag av förfriskningar. 

Operornas libretton följer i huvudsak Metastasios originaltexter med endast mindre avvikelser och musikstilistiskt är de jämförbara med tonsättarkollegan Sartis samtida operaproduktion. Uttini var förmodligen också bekant med Grauns opera Montezuma som Lovisa Ulrika fick sig tillsänd från Berlin strax före den italienska operatruppens ankomst till Stockholm. Operorna är stiltypiska när det gäller den storformella uppbyggnaden med en växling mellan enkla recitativ och arior som i huvudsak har dacapoform, medan ackompanjerade recitativ, duetter, ensembler och fristående instrumentalavsnitt ges mindre utrymme. Uttinis operor uppvisar också en samtida lekfullhet när det gäller ariornas sammansättning med halvdacapo- och rondoform. Denna lekfullhet när det gäller ariornas utformningar förekommer även i samtida opere serie av Sarti, Jommelli, Hasse och Graun.

Musikaliskt styrdes utformandet av Uttinis operor av genrekonventioner och av den smak som regerade vid Lovisa och Adolf Fredriks hov, vilken kan identifieras genom Lovisa Ulrikas korrespondens med sina anhöriga i Berlin. Medan Lovisa Ulrikas bror Fredrik II gav noggranna instruktioner till sina hovmusiker både när det gällde text och musik, verkar Lovisa Ulrikas inblandning i tillkomstprocessen av operorna ha varit begränsad. Hon visar dock en medvetenhet om den nya smakens värde i representativa sammanhang och är uppmärksam på nya trender. Uttrycket un gôut tout nouveau (”en helt ny smak”) är återkommande när hon stolt delger släktingarna kulturella nyheter vid sitt hov. Hennes smak framstår, inte minst genom Uttinis två operor, som en spegling av smaken vid andra tyska hov, framför allt Fredrik II:s − där operaproduktionerna av tonsättarna Hasse och Graun var viktigast.

Johanna Ethnersson-Pontara