Liv

Bakgrund och studieår

Erik Tulindberg föddes den 22 februari 1761 i byn Saarenpää i Lillkyro socken, belägen 3 mil öster om Vasa i Österbotten, som vid den tiden var en del av Sverige. Hans far bar samma namn som sonen och var lantmätare och länskamrer, modern hette Christina Beata Carlborg. Släkten har sina rötter i Tullinge söder om Stockholm.

Efter studier i humaniora vid Åbo akademi tog Erik Tulindberg en lysande magisterexamen som 21-åring. Han verkade 1778−79 som informator på Kullo gård i Borgå för bland andra Nils Fredrik von Schoultz, en bekantskap som resulterade i livslång vänskap. Efter avlagd examen blev Tulindberg extraordinarie amanuens vid Åbo akademis bibliotek. Åren 1780−84 tilldelades han stipendier för sina musikaliska färdigheter.

Erik Tulindberg spelade i det akademiska kapellet i Åbo och i det kortlivade, hemliga litteratursällskapet Auroras orkester från 1776. Aurora var en lokal motsvarighet till det stockholmska Utile Dulci. Tulindberg har kommit att beskrivas som Finlands främste violinist vid denna tid. I ett brev från 1782 berättar professorn i vältalighet, Henrik Gabriel Porthan, om en konsert i Åbo given med anledning av prins Carl Gustafs födelse (han dog sex månader gammal): ”Bland andra våra verkliga virtuoser, höll maestri Röring, Nordberg och Tulindberg och vissa andra en konsert i akademien.” De två övriga namngivna musikerna var cellisten Anders Röring och violinisten, docenten i matematik, Isak Nordberg.

Framgångsrik tjänsteman

Erik Tulindberg fortsatte sin tjänstemannabana 1784 som länsbokförare i Uleåborg, för att tio år senare gå i sin fars fotspår som länskamrer. Hans insatser för att höja musikens status i Uleåborg var betydande. I staden odlades musiken uteslutande i hemmiljö, och Tulindberg arrangerade själv konserter, och deltog som violinist, och vid behov även som cellist. I Uleåborg gifte han sig 1787 med Margareta Christina Nylander, dotter till hovrådet Johan Mattsson Nylander, traktens mest förmögna invånare. De fick bland annat sonen Otto som visade musikalisk talang.

Vid Borgå lantdag 1809, då Finland fråntogs Sverige för att bli ett ryskt storfurstendöme, fick Tulindberg uppdraget att utreda landets finansväsen. Samma år flyttade han tillbaka till Åbo för att som kammarråd arbeta i regeringskonseljen och finansutskottet. Han genomförde för den finska nationen synnerligen betydelsefulla insatser och belönades av den ryske tsaren med en briljantring. Från 1811 tillträdde han på egen begäran tjänsten som länskamrer i Åbo och Björneborgs län. Han avled i Åbo den 1 september 1814.

Tonsättarpionjär på finländsk mark

Erik Tulindbergs gärning som engagerad statstjänsteman begränsade hans kompositionsgärning. Han lär dessutom inte alls ha levt något strikt tjänstemannaliv. Tvärtom tycks han åtminstone periodvis ha varit en bohemnatur som kan leda tankarna till den samtide Bellman i Stockholm. Tulindberg brukar likafullt betecknas som den första tonsättaren av någon betydelse som föddes på finländsk mark, och musikaliskt är Johan Wikmanson närmast jämförbar kollega.

Tulindbergs ovan nämnde vän Nils Fredrik von Schoultz (1767−1816) kom att följa en imponerande tjänstemannabana som lagman och landshövding i Vasa, men hade livet igenom ett starkt intresse för musik. Han har i en biografi gett ett personligt och utlämnande porträtt av sin vän:

Tulindberg hade ett sällsynt gott huvud, en ovanligt snabb fattningsförmåga och en stor musikalisk begåvning, så att han var den bästa violinisten i hela landet. Dessutom var han till sin karaktär speciellt lustig, full av infall och dråpliga anekdoter; hans sätt att umgås var relativt civiliserat så han var välkommen överallt. Men lättsinnig, backanal och frossande i dyrkan av Freya som han var använde han endast lite tid för studier, än var han på konsert, än på krogen och än hos glädjeflickor; till dessa ställen tog han alltid med mig. Jag har endast Försynen och mina föräldrars ömsinta råd och uppmaningar att tacka för att jag inte drevs helt i fördärvet … (Citerat efter Kimmo Korhonen.)

Det fanns inte stora möjligheter att studera musik på finländsk mark vid denna tid, och till de få musikpersonligheter Erik Tulindberg i första hand kan ha studerat violinspel för hör director musices vid Åbo akademi, Carl Peter Lenning. All annan musikalisk färdighet torde Tulindberg ha skaffat sig genom att lyssna till konserter och studera partitur. Han var väl insatt i tidens musikaliska skapande ute i Europa, och i hans väl bevarade och sammanhållna privata notbibliotek ingick fler än 150 verk av tonsättare som Joseph Haydn, Wolfgang Amadeus Mozart, Giovanni Battista Pergolesi, Luigi Boccherini, Carl Friedrich Abel och Karl Stamitz. Märkligt nog ingår inte hans egna verk i denna samling.

Verk

Erik Tulindbergs produktion är mycket liten: sex stråkkvartetter, ett stycke för soloviolin och en violinkonsert. Ytterligare en violinkonsert omnämns i källorna, men av den finns idag inget spår. Det saknas säkra uppgifter om tillkomstår och framföranden, även om det förefaller sannolikt att åtminstone några av stråkkvartetterna spelades i den närmaste vänkretsen.

Stråkkvartetterna

Efter hans död hamnade Erik Tulindbergs verk i glömskans arkiv, och först 1923 återfann man hans sex stråkkvartetter i Helsingfors universitetsbibliotek − och då upptäcktes att andraviolinstämmorna saknades. Det ligger nära till hands att tänka sig att andraviolinisten lånade hem noterna för att öva och aldrig lämnade tillbaka dem. De har rekonstruerats, först av Toivo Haapanen, sedan av professorn i musikvetenskap vid Åbo akademi, John Rosas, som bidrog med rätt ointressanta stämmor, därpå av Kalevi Aho, som avstod från stilistisk anpassning. Den som djupast försökt finna en stilistisk och konstnärlig lösning är Anssi Mattila, som 2004 presenterade sitt uppskattade förslag.

Man vet att Erik Tulindberg 1781 skaffade noterna till Haydns stråkkvartetter op. 9 och att dessa i viss mån fått stå som modell för hans egna kvartetter, även om han hade kunskap och förmåga att fylla form och tradition med egna tankar och ett attraktivt tonspråk. Alla kvartetter är fyrsatsiga och har lämnat den tidiga kvartettlitteraturens diverterande karaktär. Dessutom har han gett såväl viola som cello betydelsefulla stämmor. Stilistiskt pendlar kvartetterna mellan elegant klassicism och dramatisk Sturm und Drang, inte minst i c-mollkvartetten.

Verken för violin med och utan orkester

Först 1956 återfanns Tulindbergs första violinkonsert i B-dur (op. 1) i en samling som tillhört Patrik Alströmer, till vilken konserten är dedicerad. Alströmer var en av de drivande bakom bildandet av Kungl. Musikaliska akademien 1771, och blev sedermera akademiens sekreterare, men var även musikdirektör vid Utile Dulci. Troligen skickade Tulindberg sin violinkonsert till honom som arbetsprov. Verket vann uppenbarligen gillande eftersom Tulindberg 1797 valdes in som akademiledamot. Redan ett par år tidigare hade Jacob Tengström i ett föredrag för akademien hänvisat till Tulindbergs stora insikter i folkmusik.

Konserten har tre satser, formade efter den modell som Mannheimskolans tonsättare skapade (Allegro−Romance grazioso−Rondo. Tempo di menuetto), där den avslutande menuetten rymmer en serie variationer som kräver viss virtuositet, men också har utrymme för en, icke utskriven, kadens.

Av Tulindberg är förutom ovan nämnda verk endast ytterligare ett verk känt, en Polonaise con variazioni för soloviolin. Under sin tid i Uleåborg intresserade han sig så mycket för traktens allmogemusik att han kommit att kallas ”den förste finländske folkloristen”. Det var också som sådan han i första hand uppmärksammades när han valdes in i Kungl. Musikaliska akademin. Han fängslades av en polska och skrev fem variationer till den. Det är ett helt kort verk på knappa tre minuter.

Stig Jacobsson © 2015