Tidig ungdom

Hilda Thegerström kom från relativt enkla förhållanden i en specerihandlarfamilj i Stockholm, där hon föddes den 17 september 1838. Pianostudierna inleddes på Adolf Fredrik Lindblads pianoinstitut. Därefter tycks hon ha studerat en kortare tid hos Jan van Boom innan Franz Berwald blev hennes mentor. Berwald kom därigenom att undervisa Thegerström i piano trots att han själv egentligen inte var pianist, på liknande sätt som han senare kom att handleda Christina Nilsson i sång utan att vara sångare. Kontakten med Berwald fick stor betydelse för Thegerström. Vid sidan om den musikaliska utbildningen kom han även att hjälpa henne genom såväl ekonomiskt understöd som personliga kontakter och rekommendationer. Berwald tillägnade Thegerström två av sina verk − pianokonserten och pianokvintetten i c-moll op. 5.

18 år gammal framträdde Thegerström tillsammans med Hovkapellet och Jacopo Foroni i De la Croix salong i Stockholm (1 april 1856). På programmet stod den andra och tredje satsen ur Chopins f-mollkonsert, Beethovens sonat ”Appassionata”, en fantasi av Liszt samt ett par mindre pianostycken. Musiken är typisk för hennes framtida konsertverksamhet. Redan hos den unga pianisten utgjordes tyngdpunkten i hennes repertoar av Beethoven, Chopin, Liszt och Mendelssohn − centrala namn i den nya konsertkanon som stabiliserades under andra halvan av 1800-talet. 

Kompositioner

Thegerström fick som 19-åring två pianoverk utgivna på Kistners notförlag i Leipzig. De annonserades i Neue Zeitschrift für Musik och i Hofmeisters Musikalisch-literarischer Monatsbericht hösten 1857 och är båda försedda med den exotiserande rubriken Souvenirs Suédois.

Op. 1, med den karakteristiska titeln La naïveté, bygger på ett inledningsvis enkelt tema med intressanta harmoniska vändningar byggda på skiften mellan dur- och moll-varianter av samma ackord. Till formen är stycket ett rondo, där återkomsterna av temat varieras genom virtuosa pianofigurationer. Det är tillägnat Alette Due, norsk tonsättare, sångerska och statsministerhustru. I op. 2, Nocturne et Rondoletto, är de båda kontrasterande sektionerna sammanfogade till ett större sammanhang genom en cyklisk formtanke − nocturnen löper utan avbrott över i rondolettot, men återvänder sedan som kort reminiscens i kompositionens sista takter.

”Över båda styckena [op. 1 och 2] vilar gracens charm”, skriver C. Petersen i Neue Zeitschrift für Musik (6 april 1860). Tonsättaren beröms här för en ”säregen melodibildning och harmonisk mognad”, samtidigt som recensenten önskar att hon i framtiden blir mer återhållsam med utsmyckningar i sina kompositioner eftersom de tenderar att avlänka uppmärksamheten från huvudsaken. Thegerström spelade själv minst en av sina kompositioner vid konserter i Stockholm den 27 mars och 24 april 1860 i De la Croix salong.

Internationella influenser

1857, samma år som hennes pianokompositioner publicerades, reste Thegerström utomlands. Hon bodde först några månader i Paris för pianoundervisning hos Antoine-François Marmontel, högt aktad pianolärare vid konservatoriet. Senare samma år flyttade hon över till Weimar för studier hos Franz Liszt, där hon stannade till sommaren 1859. Efter några år i hemlandet följde en andra studieperiod i Berlin (cirka 1865−68) hos Liszt-adepten och virtuosen Carl Tausig, som var tre år yngre än sin svenska elev.

Utlandsvistelserna gav Thegerström viktiga musikaliska erfarenheter som knappast hade varit möjliga att få i samma utsträckning i Sverige. Vid sidan av sina tre framstående lärare fick Thegerström, genom att befinna sig i kretsen kring Liszt, möjlighet att höra och möta en lång rad av tidens betydande musiker. Leipziger Tonkünstlerversammlung den 1−4 juni 1859 gav henne tillfälle att framföra Berwalds duo för piano och violoncell tillsammans med Friedrich Grützmacher, solocellist i Gewandhaus-orkestern. Under samma festival hördes även Liszt, pianisterna och tonsättarna Hans von Bülow, Ignaz Moscheles, Alfred Jaëll och Hans von Bronsart samt violinisten och tonsättaren Ferdinand David. Strax därefter gav Thegerström även konserter i Weimar, bland annat vid storhertig Carl Alexanders hov.

Pianist och pedagog

Efter de båda tryckta pianostyckena och den första tiden i utlandet komponerade Thegerström inga fler verk, undantaget en pianopedagogisk publikation år 1859: Några elementar-piano-fingeröfningar jemte skalorna uti rythmisk taktindelning. De fyra första exemplen i denna skrift är enkla övningar med udda fingersättningar vilka anges vara ”enligt Fz: Liszts antydning”.

En allt större del av Thegerströms liv kom efter hand att upptas av pedagogisk verksamhet. Från 1859 framträdde hon regelmässigt som pianist i Stockholm, Göteborg och andra svenska städer − samt även flera gånger i München under 1860-talet − men sedan hon blivit utsedd till Jan van Booms efterträdare som huvudlärare i piano vid Musikkonservatoriet år 1872 hördes hon så småningom alltmer sällan spela offentligt. Hennes sista konsert ägde rum den 5 december 1889, då hon spelade pianopartiet i den pianokvintett som Berwald tillägnat henne.

Lärarverksamheten vid konservatoriet kom att vara i 32 år, till 1904. Bland de talrika eleverna tycks pianisten och tonsättaren Lennart Lundberg ha stått henne särskilt nära. Han var en av förmånstagarna i den ogifta Thegerströms testamente när hon avled den 6 december 1907. Det var också han som kom att överta sin lärares position på Musikkonservatoriet. Lundberg tillägnade henne sin konsertetyd i a-moll, Toccata. Även den polske pianisten och tonsättaren Zygmunt Stojowski har tillägnat Thegerström ett verk: mazurkan op. 5 nr 4 från Quatre morceaux (1894).

Hilda Thegerström blev ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1875 och tilldelades den kungliga förtjänstmedaljen Litteris et artibus 1895.

Martin Edin © 2014