Liv

Sven E. Svensson föddes in i förhållanden som inte tillät formella studier. I skolåldern i Uppsala försörjde han sig som restaurang- och biografmusiker. 1909 inleddes privatstudier i violin och harmonilära för Wilhelm Lundgren, tillförordnad director musices vid universitetet. Violinstudierna fortsatte 1917−19 för Peder Møller i Köpenhamn, där Svensson också verkade som teaterkapellmästare. Han studerade under 1920-talet musikhistoria för Carl-Allan Moberg som då rådde Svensson att självständigt förkovra sig i ”spekulativ musikteori”. Vid mitten av 1920-talet studerade han komposition för Wilhelm Stenhammar, och i två omgångar under 1930-talet orkesterdirigering för Ernst Kunwald (1932 i Berlin och 1937 Wien).

Tidigt riktades Svenssons osedvanliga arbetskapacitet dels mot komposition och dirigering, dels mot musikens teori och systematik, det senare på ett sätt som saknade motsvarighet i de nordiska länderna vid tidpunkten.

Under lång tid var han ledamot av Kungl. Musikaliska akademiens tonsättarstipendienämnd och musikanmälare på Upsala Nya Tidning 1932−41. Han hade många sakkunnig- och expertuppdrag, bland annat inom Svenska musikerförbundet, i den stora militärmusikutredningen i slutet av 50-talet och för Svenska ungdomsringen för bygdekultur som jurymedlem vid Zornmärkesuppspelningar.

Svensson blev hedersdoktor vid Uppsala universitet 1945. 1949 blev han riddare av Vasaorden. 1951 valdes han in i Kungl. Musikaliska akademien och 1959 tilldelades han Medaljen för tonkonstens främjande. Svensson avböjde av hälsoskäl uppdrag vid ett amerikanskt universitet. Hans tillvaro präglades av knappa ekonomiska villkor och helt skuldfri blev han först strax före sin död.

Svensson var en känd profil och kulturpersonlighet i Uppsala, i kraft av sin excentriska framtoning. Han utgör förebilden till karaktären ”Laban från Observatorieparken” i Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös. Svensson avled 1960 och begravdes på Uppsala gamla kyrkogård. Nils L. Wallin menade att ”[d]et vilade över honom samma drag av osannolikhet som över vissa figurer i Thomas Manns typgalleri”.

Svensson som dirigent, pedagog och musikforskare

Carl-Allan Moberg hade som docent i musikforskning vid Uppsala universitet motsatt sig att director musices Hugo Alfvén skulle ansvara för musikteoriundervisningen inom ämnet. I stället vände man sig 1928 till den unge Svensson, då involverad i grundandet av Uppsala musikskola. När Svensson i juni 1939 efter en rekryteringsstrid kom att efterträda Alfvén som director musices fortsatte hans undervisning i musikteori.

Svensson propagerade redan under 1920-talet både för den senare inledda frivilliga musikundervisningen i Uppsala folkskola och för den 1956 grundade kommunala musikskolan. Folkskolerektorn Karl Söderberg menade att Svensson var den enskilt starkast drivande kraften bakom dessa verksamheter. Hans ivriga strävanden för öppen avancerad musikundervisning i hela landet hör säkerligen samman med hans egna högst begränsade möjligheter som ung.

Svensson var Sveriges ledande musikteoretiker under 1900-talet och publicerade sig på såväl musikanalytiska som systematiska områden, bland annat inom akustik och jämförande musikforskning. Hans studie över tonstrukturer i inuitisk musiktradition (1956) diskuterades inom den internationella jämförande musikforskningen. Inom folkmusikrörelsen anlitades Svensson som expert på uppteckning och systematisering av insamlade melodier, vilket ledde honom in även på organologisk forskning. Han utgav en stor mängd svensk historisk repertoar, däribland av Andreas Düben, Johan Helmich Roman och Ferdinand Zellbell d.y. Dessa verk framförde han i radio och på konserter, och kom på så sätt att göra en bredare allmänhet medveten om den musik hans kolleger inom musikforskningen arbetade med.

Både som musikteoretiker och tonsättare var Svensson starkt påverkad av Hugo Riemanns teorivärld. Han var en av ytterst få som åtminstone fram till slutet av sitt liv bekände sig till den så kallade spegelteorin, eller harmoniska dualismen, där molltonarterna härleds ur en förmodad undertonsserie. Denna antogs i spegelvändning av övertonsseriens kvintstaplingar i korstonartsriktning i stället gå i b-tonartsriktning genom fallande kvinter. Detta förblev hos Riemann en hypotes, men enligt en anekdot som levt vidare bland studenter och kolleger menade sig Svensson vid ett epifaniskt tillfälle på Uppsala gator nattetid ha erfarit undertonsserien rent sinnesmässigt. Denna uppgift kan kopplas till Svenssons med fantasi uppblandade upptäckter på andra områden.

En egenhet i Svenssons musikteori var beräknandet av så kallad kvintspänning i melodier, fraser och harmoniska progressioner. Spänningsvärdet uträknades efter hur långt i kvintcirkeln två toner befann sig. Här finns likheter med Jacques Handschins Der Toncharakter, som dock publicerades långt efter Svenssons tidigaste arbete med sin teori.

Svensson som tonsättare i eget namn

I sin ungdom skrev Svensson kammarmusik av viss sofistikation, varav pianotrion i f-moll från 1925 märks främst. Sedan han tillträtt som director musices i Uppsala kom av naturliga skäl orkestermusik att dominera. Dock visar hans två fullbordade stråkkvartetter att han aldrig helt övergav kammarmusiken.

Frånsett promotionsmusik och kantater förtjänar Svenssons solokonserter speciell uppmärksamhet. Den ensatsiga violakonserten är ett moget och originellt verk, som vittnar om en stor medvetenhet om (om än kanske inte lyhördhet för) estetiska strömningar i samtiden. Även klarinettkonserten från 1951 företer ett helt annat tonspråk än det i musiken för akademiska sammanhang.

Svenssons beundran av Max Reger märks i många av hans verk genom ett slags inre tonalitetsupplösning genom tonalt härledbara principer − en kompositorisk tillämpning av Riemanns ställföreträdande harmonifunktioner. Detta hänger också samman med kvintspänningsteorierna där melodiska och harmoniska progressioner som upplevs mindre närbesläktade rent teoretiskt kan påvisas ligga nära varandra. Detta ger vissa verk ett slags modernistisk klang, där stramheten lyser igenom det efterromantiska. Svensson närmar sig dock aldrig den smala men dominerande fåran av svensk högmodernism, utan menade sig fysikaliskt-empiriskt kunna belägga den tonala musikens primat.

I vissa verk kan skönjas en nyklassisk stil, som i Concerto grosso från 1940. Men hans mest historiemedvetna kompositioner har en unik tillkomsthistoria.

Tonsättningar som Gustaf Fredrici

Bland Svenssons musikhistoriska forskning utmärker sig den föregivna upptäckten av en wienklassisk tonsättare av svensk härkomst, vid namn Gustaf Fredrici. Svensson gav ut flera verk av Fredrici, publicerade analytiska artiklar och framförde verken med olika orkestrar, även i radio. Ännu efter Svenssons död 1960 framstod Fredrici som en ”gåta” i musikforskningen, även om många enskilda omständigheter starkt talar för att Svensson själv skrivit samtliga de verk han tillskrivit Fredrici. Att källbelägg saknas för den historiska personen förklaras av Svensson med att Fredrici som oäkta ättling till det svenska kungahuset givits ny identitet, vilket skulle förklara hans frånvaro i svensk kyrkobokföring.

Huruvida Fredricis musik var ett utfall av akademisk humor som gick överstyr, ett överlagt forskningsfusk, eller rent av en mentalt betingad vanföreställning hos Svensson, har inte fastställts. Fredrici bör betraktas som mer än en pseudonym, närmast ett slags persona, som erbjöd Svensson utlopp för sin fallenhet att imitera historiska stilarter. Musiken är även frånsett sina egenartade tillkomstförhållanden fascinerande, och förtjänar en plats även i dagens repertoarutbud, om än som kuriositet.

Mattias Lundberg © 2016