Tidiga år och utbildning i Leipzig

Föräldrarna till Fredrika Stenhammar (f. Andrée) var den politiskt liberale provinsialläkaren Andreas Andrée i Visby och hans hustru Lovisa Lyth. Fredrikas musikaliska begåvning upptäcktes tidigt och fadern övade henne redan från det att hon var mycket liten att uppteckna sina musikaliska idéer. Från åren i Visby finns två notböcker bevarade med barnkompositioner. Fredrika fick tillsammans med sin yngre syster, sedermera tonsättaren, Elfrida Andrée (1841−1929) en klassisk högborgerlig uppfostran med tonvikt på musik och med inslag av faderns radikala samhällsuppfattning. Systrarna undervisades bland annat i språk, violin och harpa och framträdde tidigt vid Musikaliska sällskapets soaréer i Visby.

Eftersom Kungl. Musikaliska akademien ännu inte hade öppnat sina portar för kvinnliga elever, reste Fredrika Stenhammar till Leipzig för att studera vid det av Felix Mendelssohn grundade konservatoriet. Hon anlände hösten 1851, och fram till våren 1853 studerade hon piano för Ignaz Moscheles och Ernst Ferdinand Wenzel, komposition för Moritz Hauptmann och Ernst Friedrich Richter och sång för ”Madame” Schäfer. Andreas Andrée hade förhoppningar om att hon skulle satsa på komposition, men redan under andra året i Leipzig ägnade hon mer tid åt sången och avslutade sina studier vid konservatoriet våren 1853. Hon stannade dock kvar i Leipzig och studerade vid Schäfers operaskola. Under en kort period, vintern 1854−55, var hon anställd vid operan i Dessau och hon gästspelade även vid operorna i Kassel och Leipzig.

Debut i Stockholm och etablering           

I juni 1855 debuterade Fredrika Stenhammar vid Kungl. Teatern i Stockholm med rollen som Lady Harriet i operan Martha av Friedrich von Flotow. Under följande år sjöng hon en rad ledande roller i tidens repertoarverk av Mozart, Weber, Meyerbeer, Boieldieu och Rossini. Hon var skolad i den tyska sångtraditionen och hade en intim, välvårdad sopran, perfekt för tyska romanser och tysk opera. Däremot hade hon svårigheter med koloraturen i de italienska operorna och vintern 1857−58 tillbringade hon i Paris där hon studerade sång och deklamation för Gilbert Duprez och Manuel Garcias elev Isabelle Bur. Utan framgång sökte hon sedan engagemang vid operorna i Wien och Berlin.

Hösten 1859 var hon tillbaka vid Kungl. Teatern där hon fick flera stora roller, främst i tysk och italiensk repertoar, men även bl.a. Estrella i Franz Berwalds Estrella di Soria.

1863 gifte hon sig med operasångaren och senare tulltjänstemannen Oscar Fredrik Stenhammar (1834−1884) och kom därmed in i en stor kultursläkt. Oscar Fredriks morbror var tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad (1801−1878) och Oscar Fredriks bror, arkitekten Per Ulrik Stenhammar (1829−1875), blev far till Wilhelm Stenhammar (1871−1927). Anställningen på Kungl. Teatern och äktenskapet med Stenhammar gav henne en viktig position i Stockholms musikliv. 1866 föddes tvillingarna Elsa och Sigfrid, av vilka Elsa (1866−1960) fick en framträdande roll i Göteborgs musikliv. Spelåret 1867−68 tillbringade Fredrika Stenhammar i Köpenhamn på grund av en schism med teaterledningen.

Till Fredrika Stenhammars vänner hörde Ludvig Norman, August Söderman, Halfdan Kjerulf och Edvard Grieg vilkas sånger hon framförde, men främst var det hennes tolkningar av Robert Schumanns sånger som blev uppmärksammade. Från slutet av 1860-talet till sin alltför tidiga död hade hon mellan 40 och 50 roller på sin repertoar. Till skillnad från flera av kollegerna vid Kungl. Teatern var hon positiv till Richard Wagners musik och blev under 1870-talet den första svenska uttolkaren av Senta, Elsa och Elisabeth i Den flygande holländaren, Lohengrin och Tannhäuser.

Mot 1870-talets slut var Fredrika Stenhammars röst utmattad, men trots det var hon operan och sina elever trogen. Hon var lärare till sångerskor som Olefine Moe, Mathilda Grabow och Gina Oselio. När den 24 september 1880 Verdis Trubaduren skulle ges gick hon trots sjukdom till Operan och sjöng för att rädda två debutanter från att föreställningen skulle ställas in. Några veckor senare dog hon.

Den musikaliska produktionen

Av Fredrika Stenhammars produktion som tonsättare publicerades endast fem sånger (Abr. Lundquist, 1869) förutom ytterligare en sång som trycktes i Ny illustrerad tidning. En stor mängd autografer, både barnkompositioner och kompositioner som har tillkommit senare, finns bevarade i Musik- och teaterbiblioteket i Stockholm. De fem publicerade sångerna tillägnades en av hennes väninnor, Laura Netzel (1839−1927), som senare gjorde sig känd som tonsättare. Troligen komponerades de fem sångerna under Fredrika Stenhammars år i Leipzig. Hon valde texter av Heinrich Heine, Emanuel Geibel och Karl Immermann − alla tyska poeter vilket befäster tanken att sångerna är tänkta för en tysk publik. Trots att de kan räknas som ungdomskompositioner är de komponerade i en liedstil som är fullt mogen och har samma kvaliteter som Halfdan Kjerulfs, Edvard Griegs och August Södermans tidiga sånger. Det finns en musikalisk dramatik i sångerna som för dem till ett mer professionellt plan än flera unga kvinnors kompositioner under samma tid. Framför allt finns ett släktskap med Södermans sånger. Söderman tillägnade också Fredrika Stenhammar sin samling Digte og Sange från år 1871 vilket avslöjar deras nära vänskap.

1864 blev Fredrika Stenhammar ledamot av Kungl. Musikaliska akademien och 1876 tilldelades hon Litteris et artibus.

Eva Öhrström © 2015