Liv

Född in i teatervärlden

Carl Stenborg bedrev studier med ekonomisk hjälp från riksrådet Adam Horn och blev som femtonåring anställd som hovkanslist. Hans far, Petter Stenborg (1719−1781), var skådespelare med egen teatertrupp. Han turnerade i landsorten och spelade under somrarna i Stockholm. Carl var medlem i truppen från 1768 och ägnade sig efterhand helt åt opera- och teaterverksamhet. Han blev en skicklig sångare, violinist och tonsättare. 1780 beviljades han avsked från befattningen som hovkanslist.

Carl Stenborg anställdes som sångare vid Kungl. Svenska operan redan under dess första år. Vid invigningen i januari 1773 sjöng han den manliga huvudrollen i Francesco Antonio Uttinis opera Thetis och Pelée. Den kvinnliga huvudrollen sjöngs av Elisabeth Olin och under resten av 1770-talet framträdde Stenborg och Olin i flertalet av de operor som sattes upp på den kungliga scenen. Stenborg sjöng huvudrollerna i Gustaf Wasa av Johann Gottlieb Naumann 1786 och i Gustaf Adolf och Ebba Brahe av Georg Joseph Vogler 1788. Han var en av de mest uppburna sångarna och hans röst beskrivs i samtida källor som mjuk och böjlig, snarare baryton än tenor. Han hade en tydlig och uttrycksfull diktion och ett naturligt sinne för dramatisk aktion.

Mellan de kungliga och privata teatrarna

Parallellt med sångarkarriären var Carl Stenborg verksam vid faderns Svenska teatern och med tillstånd från kungen tog han över ledningen av densamma 1780. Samtidigt fick han tillstånd att rekrytera medlemmar ur den kungliga teaterns kör till sin trupp. Däremot fick Stenborg själv inte uppträda på sin teater, eftersom han var anställd som sångare vid Operan. Därför kunde han heller inte turnera i landsorten under vintermånaderna. Istället skaffade han en lokal nära Humlegården, där han gav föreställningar under vintersäsongen.

Även om Stenborgs teater till största delen drevs som en privat institution var kopplingen till kungens teater stark. Från 1782 räknades Carl Stenborg som hovsångare och samma år blev han invald i Kungl. Musikaliska akademien. 1784 kunde Stenborg flytta till en bättre lokal vid Munkbron i Gamla Stan. Namnet ändrades till Nya Svenska teatern. I den nya teatern hade kungen sin egen loge och teaterns föreställningar bevistades både av hovet och allmänheten.

På repertoaren fanns framför allt fransk opéra-comique, med verk av tonsättare som Nicolas Dalayrac och François-Joseph Gossec, och italiensk opera buffa av exempelvis Giovanni Battista Pergolesi och Domenico Cimarosa. Även vissa svenska originalverk förekom, med författaren Carl Envallsson och tonsättaren Johan David Zander som viktiga upphovsmän. Den lyriska repertoaren blev efterhand allt mer krävande. Omfattande verk av exempelvis André Grétry och Pierre-Alexandre Monsigny sattes upp.

Nya Svenska teatern fick en konkurrent 1788, då Gustav III lät inrätta den kungliga Dramatiska teatern, som dock inte fick sätta upp sångspel eller andra musikpjäser. För att skilja sin teater från den kungliga bytte Stenborg namn till Svenska komiska teatern. Samma år, 1788, fick han tillstånd av kungen att uppträda på sin egen teater. Här spelade han sedan i uppmärksammade roller i opéra-comiquer av Grétry, som Zemire och Azor och Rikard Lejonhjärta. Den senare sattes upp 1791 och var ett av de mest omfattande sångspel som framförts på Svenska komiska teatern.

År 1793 ingick Carl Stenborg äktenskap med Elisabeth Olin (1761−1816). 1796 bröt Dramatiska teatern den tidigare överenskommelsen och började ge lyrisk repertoar. Stenborgs ansträngningar att bemöta konkurrensen innebar ekonomiska påfrestningar och han ådrog sig stora skulder. Samtidigt ville Gustav IV Adolf begränsa teaterverksamheten i Stockholm. Han köpte teatern för en summa som motsvarade skulderna och drog in Stenborgs privilegium i april 1799. Pjästexter och partitur lämnades till Kungl. Operan och vissa aktörer erbjöds engagemang vid den kungliga scenen.

De senare åren

Efter att den egna teaterns verksamhet upphört tycks Carl Stenborgs karriär i Stockholm i stort sett ha tagit slut. Även om han fortfarande var anställd vid Kungl. Operan uppträdde han under 1790-talet endast i en stor roll, huvudrollen i Joseph Martin Kraus’ Aeneas i Karthago, med urpremiär 1799. Under en kort period 1800 var Stenborg preses i Kungl. Musikaliska akademien, där han varit mycket aktiv på 1780- och 90-talen. Men för att kunna försörja sig var han tvungen att om igen engagera sig i resande trupper. 1806 beviljades han formellt avsked från Kungl. Operan och levde under återstoden av sitt liv under besvärliga ekonomiska förhållanden.

Verk

Stenborgs kompositioner hör till största delen hemma inom teatern. Han komponerade musik till parodier och skrev ett par egna sångspel. Dessutom tonsatte han sånger och tillfällighetsmusik.

Parodierna härrör från 1770-talet, då de var en viktig del i den repertoar som fadern Petter Stenborg satte upp. Hit hör Casper och Dorotea (1775), Skeppar Rolf och Gunild (1778) samt Petis och Thelée (1779), samtliga med text av Carl Israel Hallman och musik av Carl Stenborg. Styckena parodierar operor som uppförts på Svenska operan några år tidigare (Acis och Galatea, Birger Jarl och Mechtild, Thetis och Pelée). Genren var mycket uppskattad av publiken. Parodierna innehåller arior och körer samt vissa instrumentala inslag som danser och divertissement. Musiken är skriven i en lättsam, visartad stil, som ibland hämtar motiv från de parodierade förlagorna och ibland bygger på kända folkmelodier. Stenborgs parodier har en fyrstämmig stråksats som stomme, kompletterad vid vissa tillfällen av blåsarstämmor. Förmodligen bestod instrumentalensemblen vid Petter Stenborgs teater av en stråkkvartett, med möjliga kompletteringar av blåsinstrument vid behov.

Carl Stenborg skrev också ett antal sånger och baletter som inlägg i redan befintliga verk. Hit hör en balett i Alexis, en dram från 1777, som framfördes ett stort antal gånger ända fram på 1790-talet. Från 1770-talet finns också, utöver några tillfällighetsstycken, musiken till Konung Gustaf Adolfs jagt, en komedi i tre akter. På för tiden sedvanligt sätt har man bearbetat ett franskt original för svenska förhållanden och Stenborg har komponerat musik till pjäsens sånger.

Två originalkompositioner är Så blevo alla nöjda eller Det lyckliga tillfället 1782 och Gustaf Ericsson i Dalarne 1784, båda med text av Envallsson. Den senare fick sitt uruppförande vid invigningen av teatern vid Munkbron 1784. Handlingen skildrar i ett antal tablåer de kända berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna. I sin stil är Stenborg påverkad av samtida tonsättare som Haydn och Grétry. En tredelad uvertyr i wienklassisk stil inleder stycket, där sedan solosånger och ensembler avlöser varandra. Folkliga melodier förekommer: i sin helhet i vissa solosånger, men också med vissa motiv som grund för duetter och vokalensembler.

Som många andra av Stockholms musiker var Carl Stenborg medlem i Frimurarorden. Från 1770-talets början deltog han i logens arbete och medverkade som tonsättare och sångare. Ett exempel på en komposition är Musik vid parentation efter Notarius Publicus Björling. Vid ett Ordenskonvent 1787 var han tillsammans med sångarkollegan Christoffer Karsten sångsolist i musik av Uttini.

Karin Hallgren © 2015