1. Rosen sänker sitt huvud, tungt av dagg och doft, och pinjerna susa så tyst och matt mot stjärneloft. Källorna vagga sin silvervåg i sömnig ro, minareterna peka mot himlen opp i from en tro. Halvmånen skrider så sakta fram över det tysta blå, och han kysser rosens och liljans kind, alla de blommor små i Seraljens lustgård.

2. Bliv, o bliv i dina drömmars rike, trå ej mot livets verklighetsbrus det har blott nattens och dagens färger, drömmen har ensam morgonrodnans ljus. Dör du och har levat, Död är du livets, anden vill söka till jordlivets stig, dör du som drömmare, då dör du saligt, hela din värld den bleknar bort med dig!

3. Alla mina drömmar de glida mot din famn, alla mina tankar jag döper i ditt namn; alla mina ord jag lyss till från din tunga. Men åtrår jag vilt och tänker jag vasst, falla mina ord för tunga, så tro mig svag, tro mig dålig ej; tro att jag än, ett stormdrivet flarn, snärjes i gamla förvillelsers garn.

Tala till mig blitt och stilla dina ljusa milda ord, där tårarna glimmande skälva. Drag mig så med det lätta flor av din tankes ljudlösa suck. O, men hämma ögats tårar, hämma barmens minsta suck; ty tåren ses, sucken höres, och att jag dig har smärta vållat, må väl jag ana, men aldrig veta.