Tre män satte ut en båt emot väst, långt emot väst där sol går ned. Var tänkte på den som han älskade mest, på barnen därhemma och stugan med. Ty kvinnor må strida och män må gå på; det är många som ska ha och litet att få, men havet, det ligger och hotar.

Tre kvinnor vaka vid fyren ikväll och tända lyktan, när sol går den. När vågor resa sig mot klippans häll, de komma och gå och ha ingen fred. Ty kvinnor må strida och män må gå på, där stormarna de vina och vågorna slå, och havet, det lyfter sig och hotar.

Tre lik driva in och en kantrad båt, på den skinande stranden, när solen ler. Tre kvinnor vrida sina händer i gråt över dem som de aldrig få möta mer. Ty män må lida och kvinnor med; ju förr det kommer, dess förr få de fred för havet, som reser sig och hotar.