Du ryttare, säg smeden att noga brodda hingstens sko; på öde Holaveden står hal och isig klyftans bro. Minns skrocket: om på friarfärd du störtar där med hästen, väl för du till din huvudgärd din brud från bröllopsfesten, men, främling i ditt eget hem, skall med ett moln på pannan du längta till en annan och aldrig veta dock till vem.

Men ryttaren månlyst springer i sadeln brått vid lurars ton, och sporrens kringla stinger. Gud hjälpe, blank av is står bron! Från störtad hingst han stiger blek, hans händer svennens trycka: Mig väntar mången kärlekslek, men aldrig hjärtats lycka, mig väntar allt, den felas blott, det enda jag be gärde. Gråt sven, den avundsvärde skall sitta ung med håret grått.