Liv

Tidiga år

Svante Sjöberg kom från relativt enkla förhållanden − hans far var kyrk- och skolvaktmästare (enligt en uppgift även guldsmedsgesäll) − men påbörjade vid 11 års ålder sina studier vid läroverket i hemstaden och skall redan som barn ha varit fast besluten att bli musiker.

Efter studentexamen antogs han 1893 som elev vid Kungl. Musikkonservatoriet i Stockholm, där han två år senare avlade organistexamen, som året därpå följdes av kyrkosångar- och musiklärarexamina. Parallellt med examensstudierna började han 1895 ta lektioner i musikteori och komposition för hovkapellmästarna Joseph Dente och Conrad Nordqvist (studierna för den senare kan även ha omfattat stråkinstrument). Dessa studier fortsatte han även efter avlagda examina, fram till 1897, då han återvände till hemstaden. Här inledde han sin organistbana som vikarie i Fredrikskyrkan, och 1898 blev han även musiklärare i stadens högre läroverk för flickor.

Statens tonsättarstipendium, som han uppbar under tre år, gav honom möjlighet att fortsätta sina studier i Berlin, dit han begav sig år 1900. Den mest namnkunnige av hans lärare här var tonsättaren Max Bruch (1838−1920), men han studerade även bl.a. orgel för Otto Becker (1870−1954), dirigering för Robert Hausmann (1852−1909) och piano för Carl August Heymann-Rheineck (1852−1922).

I centrum av Karlskronas musikliv

År 1901, medan Svante Sjöberg ännu var kvar i Berlin, utsågs han till musiklärare vid Karlskrona högre allmänna läroverk. Åter i hemstaden tog han i mars 1902 över ledningen av den tämligen nygrundade Musikföreningen (huvudsakligen ett körsällskap) och utnämndes senare samma år till organist, kantor och klockare i stadsförsamlingen och dess huvudkyrka, Fredrikskyrkan. Den 19 april 1903 ledde Sjöberg Musikföreningen i ett framförande av Haydns Skapelsen. Det blev inledningen till en omfattande verksamhet där han under drygt tre decennier samlade stadens musikaliska resurser i framföranden av ett stort antal oratorier och andra större verk för kör och orkester. På programmen stod klassiska kyrkomusikverk, som J.S. Bachs Johannespassion, Händels Messias, Mendelssohns oratorier Paulus och Elias, Mozarts Requiem och Brahms Ein deutsches Requiem, men även annat, däribland Schumanns Das Paradies und die Peri, Gades Elverskud och läromästaren Bruchs Das Lied von der Glocke. Vid sidan av dessa konserter ledde Sjöberg också årligen tre–fyra symfonikonserter med den 1913 grundade orkesterföreningen, till vilken han var en av initiativtagarna.

Sjöberg var en mångsidig musiker, som vid sidan av sin dirigentverksamhet också var en framstående orgelsolist och även framträdde som sångsolist och kammarmusiker (piano och viola). Han var också mycket anlitad som föredragshållare i kyrkomusikaliska och andra sammanhang (bl.a. som återkommande gäst i Karlskrona föreläsningsförening) och verkade som musikrecensent och som lärare i kyrkomusikaliska ämnen vid kurser och i enskild undervisning. I kraft av sina nyckelposter i musiklivet och sin mångsidiga verksamhet var Svante Sjöberg under hela sin verksamhetstid Karlskronas ledande musikpersonlighet; han beskrevs rentav som ”envåldshärskare”.

Ett vidgat perspektiv

Svante Sjöbergs engagemang sträckte sig även utanför stadens gränser, vilket kom till uttryck i ett flertal förtroendeuppdrag. Han var en av initiativtagarna till Lunds stifts kyrkosångsförbund och ingick i dess interimsstyrelse från 1925 för att vid förbundets bildande 1927 bli dess vice ordförande. Han engagerade sig även fackligt och politiskt: 1918 blev han ordförande i Lunds stifts organist- och kantorsförening och 1922 ordförande i Östra och Medelsta häraders organist-, kantors- och folkskollärareförening. På riksplanet valdes han 1921 till ledamot av centralstyrelsen i Sveriges allmänna organist- och kantorsförening, där han från 1926 var ordförande. Han var medlem av redaktionen för Tidskrift för kyrkomusik och svenskt gudstjänstliv från starten 1926 och medverkade där även som skribent och debattör i kyrkomusikaliska frågor. Han var därtill ledamot av stadsfullmäktige. Hans sista år fördystrades av sjukdom, men han förblev av allt att döma verksam nästan in i det sista.

Även om Svante Sjöbergs livsverk utfördes på avstånd från de stora musikmetropolerna, kom han att på flera sätt uppmärksammas på nationell nivå. 1918 erhöll han den kungliga medaljen Litteris et artibus, 1926 utnämndes han till riddare av Vasaorden och 1930 blev han ledamot av Kungl. Musikaliska akademien.

Svante Sjöberg var en entusiastisk och drivande ledargestalt med en arbetskapacitet långt utöver det vanliga. Det är påfallande att han aldrig tycks ha lämnat tidigare tjänster eller uppdrag, när något nytt erbjöds; av en musiklärartjänst blev två, av en dirigentbefattning två och av en facklig ordförandepost tre. I denna hektiska aktivitet med ett ständigt vidgat verksamhetsfält är det knappast förvånande att det egna komponerandet, trots en lovande start, blev lidande. Av vännen och kollegan Otto Olsson karakteriserades han 1934 som ”en genombildad musiker, en energiladdad entusiast, en samlande medelpunkt, en personlighet”.

Verk

Någon fullständig bild av Sjöbergs tonsättarverksamhet föreligger ännu inte. Mycket tyder på att huvuddelen av hans produktion tillkom kring sekelskiftet, alltså under och närmast efter studietiden; det främsta undantaget är tre kantater från åren 1912–15. Svante Sjöbergs enda tryckta större komposition − och den enda som i våra dagar  har uppmärksammats, genom konsertframföranden och en radioinspelning − är också en av hans tidigaste: violinsonaten från 1898 i tämligen konservativ klassisk-romantisk stil, som utgavs av Musikaliska konstföreningen 1899. Det verk som Sjöberg hade mest framgång med under sin livstid var uvertyren Gustaf Vasa, som tillkom 1901, under studietiden i Berlin, och framfördes både i Tyskland och av de främsta svenska orkestrarna. Efter ett framförande av Musikföreningen i Stockholm 3 mars 1903 karakteriserades verket av en recensent i tidskriften Idun som ”ett anslående och duktigt gjordt arbete efter kända förebilder”.

Sjöbergs övriga produktion, som omfattar orkestermusik, kantater, körverk, pianomusik och solosånger, är i dag bortglömd. Det är okänt huruvida han försökte få sina verk tryckta. Kantaterna är tillfällighetsverk, dels för jubileer i Odd Fellow-orden, som han själv tillhörde, dels för återinvigningen av Fredrikskyrkan. Flera av de mindre verken tycks ha tillkommit i privata sammanhang; detta gäller bl.a. pianostycket ”Tankar”, som är tillägnat hans blivande hustru. Trots att orgeln var Sjöbergs huvudinstrument finns ingen uppgift om att han skulle ha komponerat för detta instrument.

Sverker Jullander © 2015