En populär tonsättare

Ellen Sandels musik fick stor spridning åren kring sekelskiftet 1900. I ett tonsättarporträtt i Idun 1899 återger Wilma Lindhé rentav omdömet att Sandels ”då populariteten torde vara den bästa värdemätaren, måhända för närvarande, inom s i n genre, kan sägas vara Sveriges lyckligaste komponist”. Hennes danser och marscher spelades av orkestrar och av militärmusikensembler runt om i landet och även utomlands i exempelvis Danmark och Tyskland. Och på Stockholms slott kunde Sandels danskompositioner återkommande höras vid Vita havets baler liksom vid en galasoaré den 11 juli 1905.

Sandels livsbana

Hon föddes den 22 juli 1859 på Lövåsa i Kinne-Vedums socken i Västergötland som dotter till godsägaren Carl Johan Karlström och godsägardottern Ida Carolina (f. Björsell). Som ung fick hon sångundervisning av Fredrika Stenhammar. Lindhé berättar att hon hade stor sångbegåvning och drömde om en karriär på scenen, men att en sådan bana omöjliggjordes dels av moderns invändningar, dels av ett tidigt giftermål som 19-åring med officeren Carl Axel Magnus Sandels. Makarna Sandels flyttade flera gånger och levde i Stockholm, i Düsseldorf, vid Stora Lee i Dalsland och från cirka 1897 i Stora Böö i Göteborg. Det var på denna sistnämnda plats Ellen Sandels inledde sin verksamhet som tonsättare. Hon var då 38 år gammal och mor till fyra barn och började alltså komponera relativt sent i livet.

Hennes första komposition bär namnet Petit cœur och är en pas de quatre − ett slags schottis. Stycket instrumenterades direkt och framfördes vintern 1897 vid aftonkonserter på Grand Hotel Haglund i Göteborg anförda av Carl Oscar Fredrik Kuhlau. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning berättar att kompositionen ”tillvunnit sig stort bifall och städse varit ett begärligt extranummer” (1/4 1897). Hennes musik fick alltså omedelbar uppmärksamhet och de följande 19 åren publicerades en stadig ström av nya Sandelska kompositioner.

I december 1901 grundade Sandels Damernas musikblad och efter makens bortgång 1902 flyttade hon till huvudstaden där tidskriften under tolv år kom att bli ett viktigt åtagande. Musikbladet upphörde våren 1913 och hennes sista publicerade verk offentliggjordes 1916. Sandels avled i Stockholm den 22 november 1931.

Verk

Sandels komponerade ett sjuttiotal pianostycken och ett par sånger. Över hälften av dem är valser och bostonvalser och den återstående delen utgörs huvudsakligen av marscher och danser som pas de quatre, polka och gavott.

Enligt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (19/1 1899) ”afstår fru S. alldeles från den virtuos- och ’salongs’-mässiga utstofferingen, i det hon i främsta rummet åsyftar att locka till dans med sina valser”, och Lindhé uppfattar samma år att valserna ”ehuru fullt originella, hafva något af Waldteufel och Strauss i sig” (Idun 23/12 1899). Beskrivningarna är träffande och speglar väl de sex valserna Tre prinsessor: Margareta, Maria och Ingeborg, Jeu de rose, Mälardrottningen och Margareta vilka kan anses representativa för Sandels stilsäkra komponerande. (De båda styckena benämnda Margareta är inte identiska.) Melodierna har här en benägenhet att stundom kretsa kring tonartens kvint, sext och septima på ett sätt som kan betraktas som ett genredrag. Och likt Strauss-familjens och Waldteufels valser bär de flesta av hennes kompositioner titlar som signalerar ett porträtt av en person eller något pittoreskt motiv (Prins Karl, Snöbollar, Glittrande böljor).

Alla Sandels pianostycken är skrivna på ett sätt som gör dem möjliga att spela för många amatörer. Idén att presentera musik som endast ställer måttliga krav på spelteknisk skicklighet var ett uttalat mål för tidskriften Damernas musikblad, men den tycks ha varit vägledande även för hennes övriga produktion. En viss del av Sandels pianomusik blev tillgänglig för orkestrar genom att orkesterledare arrangerade den för sina ensembler, bland dem Richard Henneberg och Knut Söderström.

Damernas musikblad

Sandels skapelse Damernas musikblad utkom två gånger i månaden från december 1901 till våren 1913. Tidskriften innehåller pianostycken och sånger, texter om musik och musikpersonligheter, recensioner av konsertlivet i Stockholm och Göteborg och anmälningar av nyutkomna musikverk bredvid annonser för köttextraktet Bonit, Dr. Sandens elektriska Herculex-batteri och Trichosol mot håravfall.

Sandels stod själv för redaktionsarbetet och skrev även en del av de publicerade kompositionerna. I en intervju i Svenska Dagbladet (19/12 1906) förklarar hon att tidskriftens mål redan från starten var att sprida musik ”som lämpade sig för hemmet, som lockade till pianot och lifvade musikintresset”. Genom en varierad repertoar skulle det finnas ”[s]tändig omväxling, något för hvar och en i hvarje häfte”. Runt en tredjedel av musiken utgjordes av nyskrivna originalverk av främst svenska tonsättare, därtill kom äldre, klassiska kompositioner, modern salongsmusik och danser. Publikationens textavdelning skulle vara på samma gång roande och bildande.

Damernas musikblad rymmer också debattinlägg såsom Sandels bidrag om sångkonstens förfall (nr 1 1909) och inlagan ”Kvinnan som tonsättare” (nr 9 1903). Den senare saknar signatur men är sannolikt skriven av redaktör Sandels.  Artikelförfattaren påminner om att kvinnliga tonsättare ofta har anklagats för att inte kunna ”frigöra sig från främmande inflytande”, men fortsätter med påpekandet att precis samma förhållande gäller för manliga tonsättare och utbrister: ”Hvilken lycka är ej detta!” De mest betydande musikerna har nämligen alltid lärt sig komponera genom att studera sina föregångare och ”[d]eras hegemoni består däri, att de förstått draga varaktig nytta af det främmande inflytandet. [...] Den förebråelse man plägar rikta mot tonsättarinnor, är sålunda snarare ett beröm”. Texten avlutas genom att i korthet presentera 17 kvinnliga kompositörer från de föregående 150 åren, däribland Ingeborg von Bronsart, Amanda Maier-Röntgen och Laura Netzel.

Martin Edin © 2015