Liv

Johan Magnus Rosén föddes i Göteborg den 6 april 1806 som son till prosten Gustav Rosén och Helena Charlotta Prytz. Magnus Rosén var nio år då familjen flyttade till Stora Åby i Östergötland. Där studerande han tillsammans med sina bröder för informator. Rosén spelade piano och komponerade stycken redan i tidig ungdom. Familjen och släkten påverkade honom dock att satsa på en ämbetsmannabana. Han skrevs in vid Uppsala universitet 1822 och avlade hovrättsexamen där 1829. Under studieåren var Rosén starkt involverad i Uppsalas rika musikliv.

Året före examen blev Rosén ersättande ordinarie kammarskrivare i Krigskollegium för att 1836 bli ordinarie. Han avskedades dock från denna tjänst tre år senare för försummelse, då han inte återvände efter en permission han fått för att skriva åt tidningen Dagligt Allehanda i Köpenhamn. Efter detta kunde Rosén ägna sig fullt ut åt skrivande och komponerade.

Rosén tycks ha levt ett hektiskt liv präglat av många flyttar och stor produktivitet. År 1838 befann han sig i Köpenhamn för att sedan tillbringa tre år i Skåne. Därefter flyttade han till Stockholm där han huvudsakligen bodde (undantaget åren 1852−54 då han var bosatt i Lund, Malmö och Köpenhamn) fram till 1859. Åren 1859−60 var han verksam som tidningsskribent i Tyskland, Österrike och Ungern. Rosén återvände till Köpenhamn 1860, där han bodde fram till 1862, då han bosatte sig i Hamburg. Där stannade Rosén fram till 1883 för att sedan återkomma till Stockholm där han framlevde sina sista år, fram till sin död den 16 juni 1885. Rosén förblev ogift.

Författaren och rabulisten

Johan Magnus Rosén skrev en mängd artiklar om musik, teater och litteratur för Aftonbladet och en rad andra tidningar. Tillsammans med Kungl. Musikaliska akademiens sekreterare och bibliotekarie Erik Drake gav Rosén ut musiktrycket Nordmannaharpan. I detta sammanhang fungerade Rosén främst som redaktör men bidrog även med kompositionen ”Etude” till häfte nr 6 (1832). Rosén översatte även utländska författare (bl.a. William Thackeray och Eugène Sue) samt librettot till den komiska operan Tsar och timmerman av Albert Lortzing. Rosén gav även på egen hand ut Tidning för theater och musik (1835−36) och Helios − tidning för Litteratur och skön Konst (1845−56).

Utöver detta publicerade Rosén även ett antal romaner och noveller samt dramatik och poesi. Några exempel på Roséns litterära produktion är Den fria kärleken (1840), En pfiffig karls missöden (1842) och memoarerna Några minnesblad (1877). Roséns texter präglas av en kombination av ironi kring stadens elit och ett tidstypiskt idealiserande av lantliga miljöer och personer. Han gav även ut pianoskolan Musikalisk katekes (1852).

De musikaliska verken

Som tonsättare var Rosén mycket produktiv och uppskattad av sin samtid. Främst bland de musikaliska verken bör hans ”tonpoem” och sånger med pianoackompanjemang nämnas. Dessa var väl anpassade för tidens salongsmiljöer. Rosén skrev egna arrangemang av Franz Schuberts ”Am Meer” och ”Ave Maria” och bitvis kan en influens från Schubert anas i hans egna verk. I ”Brudtärnan” och ”Mailied” märks detta exempelvis i tonspråk, frasering och i relationen mellan sång och piano. Det lyser dock igenom att Roséns instrument främst var piano, då han tenderar att lägga något obalanserat mycket tonvikt där.

Ett av Roséns mest välkända verk är tonpoemet Pompejis sista dag som baseras på författaren Edward Bulwer Lyttons roman med samma namn (1867). Verket var avsett att framföras med fyrverkeri för att åskådliggöra Vesuvius utbrott. Pompejis sista dag är arrangerad för stråkkvartett och uppdelad i 14 korta stycken. Tonläget är mycket ödesmättat och dramatiskt, och Rosén använder sig flitigt av kromatiska rörelser och små tematiska figurer som upprepas. Att temat kommer underifrån kan möjligen ses som en gestaltning av vulkanutbrottets början i underjorden. Pompejis sista dag uppfördes i Stockholms Trädgårdsförenings lokal och i Lübeck 1863.

Andra exempel på tonpoem är Die Schreckenstage von Paris op. 50 och Det hvilande representationsförslaget (1849). Förstnämnda verk innehåller exempelvis en marsch för piano betitlad ”Le Champ de Mars − Grande revue militaire”, en oklanderlig, triumferande marsch för piano. Bitvis blir den rent av så oklanderlig att den för tankarna till stilstudier eller övningsstycken.   

Rosén komponerade även andra marscher, däribland Grande Marche Triomphale, en hyllning till kejsaren Alexander II och Die Wasa, där en hymn föregår en sorgmarsch över Gustav Vasa för pianoforte. Uvertyren till Roséns enda operett, Der Singmeister, framfördes i Hamburg år 1863.

Roséns stora och mycket varierande produktion är intressant ur musikhistoriskt perspektiv då han tog inspiration ifrån så vitt skilda håll. Det bestående intrycket av hans musikaliska produktion blir dock sammantaget något splittrat och ytligt.

Angelina Liljevall © 2016