Liv

Anna Maria Roos växte upp som enda dotter till generalpostdirektör Adolf Wilhelm Roos och hans rikt begåvade, mångsidigt utbildade hustru Sophie Nordenfalk, bland fyra bröder. Som barn längtade hon efter att leva som Robinson Crusoe. I kontrast till sitt drömmande och blida väsen gjorde hon sig bemärkt vid privatkurserna för flickor, som hon deltog i från åtta till tolv års ålder, för sin livliga fantasi och sina våghalsiga upptåg. Redan tidigt började hon författa dikter och tonsätta enkla små visor. Med påfallande lätthet och mångsidig bredvidläsning genomgick hon från höstterminen 1875 till vårterminen 1877 de tre sista klasserna vid Åhlinska skolan i Stockholm.

Tack vare vetgirighet och studielust läste Anna Maria Roos jämte Selma Lagerlöf, Alice Tegnér och Gurli Linder vidare vid lärarinneseminariet i Stockholm. Även när de utsattes för hennes skarpa tunga bejublades hon av deltagarna i den litterärt intresserade kamratkretsen. Träffarna inleddes och avslutades med teateruppföranden och fortsatte med diktuppläsning, varvid Roos egna dikter gärna framfördes till Bellmanmelodier. Under pseudonymen ”Alfaro” publicerade hon texter I Gryningen och Lilla Elnas sagor 1890. Av recensenter bemöttes I Gryningen med såväl sympati som omild kritik, medan Lilla Elnas sagor blev så populära att de finansierade utgivningen av hennes första diktsamling under eget namn. 1898 började hon sitt arbete som redaktionssekreterare i Ord och bild samtidigt som hon gav ut Luve Lulls sagor.

Trots lärarutbildning var hon nästan blyg framför barn. Hon förblev ogift och barnlös, och som lärarinna hade hon endast kortare vikariat. Även om hennes texter och musik ger en idealiserad Sverige- och familjebild, upplevde hon sin egen barndom som disharmonisk. Med sina läs- och visboksklassiker, mellan de vuxnas och barnens världar, i sitt engagemang för jämställdhet och med sitt starka religiösa intresse framstår hon som en kraftfull gestalt vid ingången till barnens och kvinnornas århundrade (1900-talet). 

På grund av rastlöshet, oro och dålig hälsa vistades Roos stora delar av livet utomlands. Efter att ett förbud mot handpåläggning infördes i Sverige 1915 vistades hon i till exempel Egypten, Palestina, Italien, Tyskland, USA och Teneriffa. Hennes teosofiska intresse förde henne till Indien, där hon dog i Bombay 1938.

Verk

Kring sekelskiftet 1900 var Anna Maria Roos troligen den mest populära författarkompositören inom svenskproducerad barnmusik och barnlitteratur. Även om barnvisorna inte intar huvudfokus i hennes produktion, fick hennes lustiga, melodiösa och uttrycksfulla alster beröm i pressen. ”Om det är sant att ingenting annat än det bästa är gott nog åt barnen, så har det sällsynta fallet inträffat nu, att dessa har fått en bok, som är god nog åt dem”, skriver till exempel Stockholms Dagblad om Gräshoppans visor 1−2 (1899), illustrerad av Elsa Beskow. I ett brev till vännen Ellen Key berättar Anna Maria Roos 1901 att hon ska debutera som kompositör, eftersom det är lättare att få ut musik än annat och att hon alltid hör musik till sina visor oavsett om hon tecknar upp den eller inte. I visorna träffar pojkar och flickor älvor och får själva vara med i en äventyrsvärld befolkad av övernaturliga väsen. I ”Månsken” låter hon till exempel Lilly, Willy och Ted mitt i natten hämta månens silver ute i en sjö. I ”Mariae Nyckelpiga” kan dessutom djur och barn prata med varandra och lösa varandras problem.

Efterhand blev några av Anna Maria Roos sånger till sånglekar kompletterade med beskrivningar av rörelser. Härifrån var kanske inte vägen så lång till sagospel för barn: annandag jul 1914 uppfördes Roos’ sagospel med musik Arabia land i fem akter på Intima teatern. Enligt Svenska Dagbladet innehöll det allt man rätteligen kunde begära av en barnpjäs med rolig handling: ”Där finnas prinsar och prinsessor, ett par bondbarn som blir prinsens och prinsessans gemåler, goda feer, trollpackor, en fasligt morsk rövare, ’negerslafvar’, förtrollade svanor och mycket annat smått och gott, som brukar vara barnens förtjusning”. Dessutom ansågs musiken till pjäsen som väl arrangerad med många lättfattliga melodier. Pjäsen rekommenderades till de föräldrar som ville låta sina barn i åldern åtta till tolv år se en glad och nätt pjäs.

Camilla Hambro @ 2015