Liv

Jean Martin De Ron tillhörde en fransk hugenottsläkt som utvandrat till Frankfurt am Main. Fadern, Jacob De Ron (1739−1826), hade i ungdomen inlett en militär bana men verkade sedan 1763 som köpman i olika europeiska metropoler. Han bosatte sig i Stockholm 1776 där han grundade en rederi- och speditionsfirma med därtill hörande finansiell verksamhet. Som högt betrodd medlem av Stockholms reformerta församling förvaltade han sedan 1791 dess gods.

Modern, Maria Charlotta von Breda (1762−1812), var dotter till konsthandlaren Lucas von Breda d.y. och syster till konstnären Carl Fredrik von Breda. Den senare målade 1802 ett porträtt av Jean Martin De Ron (nu i konstmuseet Sinebrychoff, Helsingfors).

Familjen De Ron tillhörde således den internationellt orienterade och polyglotta gustavianska kulturmiljö i Stockholm som ofta kallas ”skeppsbroadeln”. Jean Martin De Ron kan antas ha varit elev i reformerta skolan, som var inrymd i församlingens dåvarande kyrkobyggnad vid Stora Nygatan 5 (ritad av Carl Hårleman och invigd 1752), och han fick sedan barndomen en omfattande musikalisk skolning. Han skall ha spelat klarinett och fagott. Enligt musikforskaren Martin Tegen var De Ron elev till hovkapellmästaren Joachim Nicolas Eggert (1779−1813); eventuellt har även Bernhard Crusell och Georg Joseph Vogler (”abbé Vogler”) haft betydelse för hans musikutbildning. De Ron blev dock ej yrkesmusiker utan verkade som representant ute i Europa för faderns firma. Han kan således närmast karaktäriseras som en dilettant på professionell nivå, en på den tiden vanlig och bärande roll i kulturlivet.

Familjens markerat europeiska förankring gav Jean Martin De Ron tillgång till tidens aktuella musikaliska strömningar. 1600-talets religionskonflikter i Frankrike hade skapat en hugenottisk diaspora, ett kommersiellt och kulturellt nätverk där Stockholm egentligen bara var en nordlig periferi. 1810−11 vistades De Ron i Amsterdam, där flera av hans kompositioner är daterade, 1812 var han åter i Stockholm, 1813 uppehöll han sig i det karelska Viborg (då under ryskt välde). Han samverkade under sina resor med framstående lokala musiker.

Jean Martin De Ron avled i tuberkulos i Lissabon 1817 efter att en längre tid ha varit bosatt i Portugal. Där intresserade han sig bland annat för landets musikkultur, som han presenterade i några artiklar i Allgemeine musikalische Zeitung 1816. 

De Rons autografer och övriga handskrifter donerades år 1900 till dåvarande Kungl. Musikaliska akademiens bibliotek (nu Musik- och teaterbiblioteket) av Hélène De Ron, som var sondotter till Martin De Rons äldste bror Gustaf.

Tonsättaren

Jean Martin De Ron komponerade huvudsakligen kammarmusik. Förutom verk för olika blåsarsättninger efterlämnade han tre stråkkvartetter samt två ofullbordade verk i samma genre. Några konsertanta orkesterverk för klarinett och fagott relaterar till hans egna instrumentala färdigheter. Han komponerade även sånger för röst och piano samt arrangerade italienska och spanska folkvisor. Av närmast musiketnologiskt intresse är hans pianoarrangemang av Lundum de Bahia, en portugisisk-brasiliansk dans med afrikanska rötter. 

Jean Martin De Rons samtida anseende som tonsättare tycks ha varit betydande. Han har bland annat fått ett flertal arbeten publicerade av ett så ansett förlag som Breitkopf und Härtel. Allgemeine musikalische Zeitung ägnade honom en dödsruna, och flera av 1800-talets lexikografer har visat honom ett intresse som kommit få svenska musiker till del.  Martin Tegen anser att Martin De Ron liksom hans lärare Eggert var starkt influerad av Haydn och den tidige Beethoven, vilket är särskilt tydligt i stråkkvartetterna. Tonsättaren och musikteoretikern Sven E. Svenson framhåller att hans verk − trots en påtaglig påverkan av Mozart och förromantisk fransk och italiensk musik − utmärks av en starkt personlig egenart, en anmärkningsvärt avancerad harmonik och en satsteknisk skicklighet.

Anders Hammarlund © 2016