1. Blås fanfar, trumpet! Jag måste skrika ut min hemlighet. Han kommer, han kommer: Hissa vimplarna i topp! I guldgult silke sveper jag min kropp, förlänger mina svarta ögonbryn och målar rosa på den bruna hyn. En sol skall uppgå över Indien. Jag väntar på min herre och min vän, utvald av evighet att tjäna honom. Blås fanfar, trumpet!

2. Jag slog mina armar om hans knä och frågade vem han var. In i märg och ben skakade mig hans ord: "Så ofta jorden ligger ödelagd av krig mellan folken, hungersnöd och pest, födes jag på nytt. Den första natten etter nederlaget ser mig en fånge kanske i sin dröm, men vakterna Förtryck och Hämnd är blinda.Har missmod gripit alla, kommer jag: blandmolnen blixtrar min hjälm. I nödår, sorgetider, växer jag ur jorden."

3. I den trygga famnen sover jag med uppåtvikta knän och hakan emot bröstet, blundande som barnet i moderlivet. Jag spottade ut betelbladen. De retade tungan. Och jag stängde fönstret. Papegojorna i trädgården får inte väcka mina öron. Den söta doften av nejlika får inte längre kittla näsan. För känsel och alla sinnen låser jag dörrarna till yttervärlden. Min själ drar som en skrämd sköldpadda lemmar och hals inom sitt skal. Det minsta kunde störa vilan i Gud.

4. En fattig tjänarinna, vad har jag att bjuda min vän? Han läser min hemliga fråga och svarar mig tröstande så : "Dina lemmar är vaxljuslågor, dina bröst är offerskålar. Du gav mig ett levande hjärta: så växer min rikedom. Heliga skrifter äger jag på skilda språk, tempel och altarbord kring hela världen. För min fot har konungar nedlagt rökelse, myrra och guld. Lika gärna tar jag mot en droppe vatten, ett halmstrå, av den som älskar mig."

5. Spegeln i min hand, sminket på mina läppar, beteln som min tand bröt itu - O, jag vet det nu: hela detta land, flod och stäpp, träd och kakadu, orm och sand: allt är bara du!

6. Vi gled på den tidlösa floden med årorna lagda i kors. Betraktande nymånens bild i vattnet sjöng han sin roddar sång: "Det bor en tystnad i månens horn. Hör hemligheten: I sten och planta och djurets ögon, i handen som vilar på ditt knä, bor samma tystnad. Osynlig i mångfaldens värld står Han som sände mig. Han är den Höge Anden längst inne i alle ting, helig, oåtkomlig, vilande tyst i sig själv."

7. Du frågar vad jag känner i din famn och tvingar mig att söka efter ord: men aldrig hittar jag den kärleks namn, som är av eld och vatten, luft och jord: motsatsers enhet, skepp och ankar grund, orkan i skog och stjärna över hav! O Evighet, som skiftar var sekund, Du är min vagga och min grav!

8. En höstkväll var luften som bly; korna på marken vred sig tungt i sömnen. Då upplystes plötsligt horisonten av en blixt och min älskade sjöng på mitt tak: "Tvillingdraken Begär och Hat lever av manniskans blod. En gång skall jag blåsa i hornet: då lystrar min jägarskara. Fria från vinnings lystnad och djurisk förstörelselusta församlas de trogna, mitt utvalda folk på Handlingens väg och Betraktelsens väg och den stora Försakelsevägen. Kanhända är vetande bättre än flit, men bättre än båda är kärlek, och den som av kärlek har avstått från sig själv, är den bäste kamraten vid min sida. Det tassar i odjurshålan; där glimmar fantastiska sken, Sjakalögon, tigerögon. Den som lyfter mitt svärd får kraft av min kraft, han fullgör mitt verk på jorden."

9. En morgon utan like blommar kring mitt hus. Jag var du, du var jag under eviga stjärnor. Främlingen, befriaren vaknar på min arm. Han stryker daggen av håret och springer skrattande opp. För att besegra jorden rider han ut i dag. Morgonens hjärta flammar i hans bröst.