Liv

Anders Piscator tillhörde en gammal värmländsk prästsläkt och var son till pastorsadjunkten Magnus Piscator i Ekshärad. I hemmet idkades flitigt musik, och Anders lärde sig tidigt spela violin. Efter att ha genomgått gymnasiet i Karlstad blev han 1757 student i Uppsala, där han promoverades till filosofie magister 1761. Piscator blev vikarierande lektor i matematik och historia vid Karlstads gymnasium 1772 och ordinarie året därpå, och han gifte sig 1781 med Eva Fredrika Gärtner, dotter till gymnasiets director musices och rector cantus, domkyrkoorganisten Gabriel Gärtner. Med henne hade Piscator sex barn, fem döttrar och en son, men av dem nådde endast tre av döttrarna vuxen ålder; den äldsta, Eva Fredrika, gift Spak, skulle bli en flitigt anlitad pianist i staden.

När svärfadern avled 1792, utsågs Piscator att efterträda honom på de tre nämnda tjänsterna. Han uppehöll kantorstjänsten till 1794 och de övriga befattningarna till 1801, då han valdes till kyrkoherde och prost i Hammarö församling; han hade prästvigts 1799. Redan före sin utnämning till musiklärare och organist deltog Piscator flitigt i musiklivet i Karlstad, och han framträdde bl.a. med sina gymnasieelever vid de assembléer som särskilt under marknaderna anordnades i rådhuset.

Svärfadern hade efterlämnat en betydande notsamling som kunde användas både i skolan och i andra sammanhang, och vid gymnasiet hade musiken en given plats. Vid de dagliga sångtimmarna skulle i första hand koraler och mässmusik övas, då djäknarna hade att tjänstgöra varje sön- och helgdag i domkyrkan.Två dagar i veckan skulle två timmar ägnas flerstämmig sång, men under dessa timmar samlades i stället oftast gymnasiets instrumentala kapell, där både blås- och stråkinstrument kunde ingå. Kapellet framträdde främst vid gymnasiets officiella högtider och kunde, som vid minnesfesten över Gustav III 1792 och ”lov- och tacksägelsefesten” vid kronprins Gustafs födelse 1799, förstärkas med amatörer.

Till Piscators stora intressen hörde vidare astronomi, som ingick i matematikundervisningen och kunde bedrivas i gymnasiets observatorium i den ännu bevarade oktogonen på husets tak, och hans brevväxling med kemiprofessorn Torbern Bergman innehåller bl.a. iakttagelser av och teorier kring norrsken. Nämnas kan att Piscator hade Erik Gustaf Geijer som elev från 1795 och var den som examinerade honom i matematik 1799.

Verk

Piscators bevarade musikaliska produktion är tämligen blygsam och består av två sinfonior för orkester, två triosonater och två duetter för violin och violoncell samt några menuetter i olika spelmansböcker. Sinfoniorna, i C-dur och F-dur, som av allt att döma hört till Utile Dulcis repertoar under 1780-talet, blev av någon anledning åter aktuella 1799, när Musikaliska akademiens sekreterare Pehr Frigel föreslog Piscator som ledamot, då denne visat prov ”af snille och kunskaper uti componerad större Musique för Orchestre”; han invaldes också den 15 februari 1800. Båda verken är fyrsatsiga, följer de samtida internationella mönstren och använder utöver stråkar dubbla flöjter och horn. Alla satserna är knappa i formen men särskilt de långsamma satserna och menuetterna äger viss resning. Piscator har haft svårare att balansera yttersatserna med deras snarast additiva uppbyggnad, även om C-dur-sinfonians förstasats kan sägas närma sig sonatformen.

Inte heller kammarmusikverken rymmer mer utförliga satsbilder. Triosonaterna, för två violiner och bas, är tvåsatsiga och består av långsam sats och menuett; de skrevs under Piscators studenttid i Uppsala och speglar tidigare, efterbarocka, ideal. Duetternas tillkomsttid är svårare att bestämma, men de är med sin täta och välavvägda sats troligen från 1700-talets senare år, och då manuskripten är försedda med KMA:s stämpel, kan de ha skänkts dit som tack för Piscators inval. Duetten i C-dur omfattar två satser, långsam–snabb, medan c-moll-duetten består av två långsamma satser och en menuett. Att Piscator var intresserad just av menuetter, framgår också av de nämnda spelmansböckerna, och närheten mellan hans menuettyp och polska är därtill påtaglig.

Lennart Hedwall © 2014