Liv

Uppväxt och studieår

Fredrika Albertina Asp föddes i Timrå i Västernorrlands län 1 juli 1845. Hennes mor var piga, i församlingens födelsebok uppskattad till 20−25 år gammal vid detta tillfälle. Den lilla Fredrika står i samma arkivhandling antecknad som ”oägta”, vilket alltså betyder att ingen far gav sig till känna. Modern kan inte ha varit förmögen att ta hand om sin dotter, eftersom Fredrika tidigt överlämnades till fosterföräldrar, nämligen till grosshandlare Anton Asp (1806−1878) och hans hustru i andra giftet Gustava Sofia (1806−1852, f. Enhörning) i Sundsvall.

Genom detta arrangemang växte Fredrika Asp in i Sundsvallstraktens centrala affärskretsar − detta var en blomstrande tid för sågverk och pappersindustri längs Norrlandskusten, med Sundsvall som kommersiellt centrum. Fostermodern var faster till skeppsredaren och sågverksägaren Johan August Enhörning som bland annat grundade Kubikenborgs sågverk. Fredrika kom sannolikt till paret Asp genom förmedling av grosshandlarens bror, C.F. Asp, som var patron på Skönviks glasbruk vid Timrå. En syster till bröderna Asp var för övrigt Wilhelmina (Mina) Asp som var gift med nämnde Johan August Enhörning.

I fosterhemmet fick Fredrika en god uppfostran, där ingenting saknades. Fosterfadern var mycket mån om kvinnors utbildning. Hans sikte på läkarbanan för dotterns del stäcktes dock, eftersom Fredrika var betydligt mera intresserad av musik. Familjen flyttade senast 1855 till Stockholm. Hennes första pianolärare ska ha varit en Louise Engström. Hon fortsatte sina pianostudier för Ivar Hallström och lärde sig orgelspel för Albert Lindström, båda tonsättare. I början av 1860-talet tillbringade hon två år i London för studier som enligt uppgift inte berörde musik.

Familjebildning och fortsatta musikstudier

1865 gifte hon sig med konsuln och grosshandlaren Ludvig Peyron (1832−1915), åren 1876−80 riksdagsman för Stockholms stad i första kammaren, dessutom bland annat ordförande i Stockholms grosshandelssocietet och grundare av Stockholms Ångfartygs Rederi AB, där han var verksam till 1895. Paret fick tre söner. Sonen John (1870−1949), till yrket läkare, blev känd som fjärilsforskare − vid hans bröllop i Skeppsholmskyrkan spelade brudgummens mor på orgel en för detta tillfälle komponerad bröllopsmarsch (Dagens Nyheter 21/10 1900). Parallellt med familjelivet − med alla dess plikter för en hustru i den borgerliga sfären − fortsatte Ika Peyron att förkovra sig i musiken. Uppväxt och giftermål gav henne det ekonomiska oberoende som hörde till mönstret för merparten komponerande kvinnor vid denna tid. Till mönstret hörde också att kvinnliga tonsättare ofta publicerade verk under en pseudonym, i hennes fall Ika, d.v.s. en kortform för tilltalsnamnet Fredrika.

1870−72 studerade hon piano för Jan van Boom. Efter att några år ha ägnat sig åt barn och hem, studerade hon på 1880-talet kontrapunkt för hovkapellmästaren Joseph Dente och senare komposition för Emil Sjögren. Han ska enligt uppgift ha granskat hennes verk i början av hennes tonsättarkarriär. Hos Anton Andersen, cellist i Hovkapellet och tonsättare, studerade hon instrumentation och orkestrerade då några av sina kompositioner för de mindre teatrarnas kapell. Studierna lade en god grund för hennes fortsatta komponerande som alltså inleddes på allvar i mogen ålder.

Paret Peyron deltog aktivt i det stockholmska sällskapslivet som ofta ägde rum i våningarnas generösa salonger. Musik tillhörde de självskrivna ingredienserna. Ika Peyron musicerade och kunde ofta presentera egna verk. Däremot är det osäkert i vilken utsträckning hon framträdde som musiker i publika sammanhang. Enda kända tillfället är en soaré till förmån för föreningen J.B:s M 1913, då hon spelade pianostämman till flera egna kompositioner (Aftonbladet 9/4 1915). Någon offentligt bekant musikperson var hon i varje fall inte.

Ika Peyron engagerade sig också för välgörenhet, vilket inte var ovanligt bland högborgerliga kvinnor. Men framför allt var hon en aktiv medlem av sällskapet Nya Idun, där hon vid flera tillfällen lät höra egna verk.

År 1915 blev Ika Peyron änka. Hon avled i Stockholm den 15 mars 1922. Hennes dödsbo hade en behållning på 411 981 kr, en avsevärd förmögenhet, särskilt i ljuset av hennes start i fattigdom (Aftonbladet 14/7 1922).

Verk

Som tonsättare riktade Ika Peyron framför allt in sig på att skapa musik för ett utvidgat hemmusicerande, där kompositionerna många gånger skulle ha ett underhållningsvärde. Denna orientering verkar ha passat henne som tonsättare bra − hon såg sig själv som en ”melodiens anhängare” med tillägget ”något som är en osympatisk form för den moderna uppfattningen” (Svensk musiktidning, nr 7−8 1913). Hon uppfattade sin musik som ”föråldrad”, d.v.s. hon insåg att hon inte komponerade i takt med tidens gällande skaparmoden. Det är sant att hennes kompositioner klingar av det sena 1800-talets salongsmusik och att hennes komponerande fortsatte in i modernismens förstuga. Men känslan av något omodernt hos hennes verk fanns bara under hennes livstid, idag behövs inga jämförelser med samtida spjutspetsars musik för att bedöma hennes kompositioner. Ika Peyrons musik står för vad den är: musik som skrivits för att skänka njutning och underhållning i trängre kretsar.

Under sin levnad var Ika Peyron mest känd för sånger och pianostycken. Detta rykte har fortplantat sig in i vår tid, även om den nyfikne får lägga ner tid på att hitta ställen där hon är nämnd. Men det varaktiga omdömet om henne som kompositör begränsar bilden. För det första är hennes verkförteckning omfattande, särskilt med tanke på att hon inledde sitt tonsättarskap långt senare än de flesta andra. Hon måste därför ha komponerat med påtaglig hängivenhet. För det andra skrev Ika Peyron en hel del musik för andra besättningar än de nyss nämnda. Mest påfallande är hennes många körverk − för blandad kör, inte oväntat också för damkör samt ett mindre antal sånger för manskör/-kvartett. Flera körverk är kyrkliga, vilket tillhörde konvenansen för en kvinnlig tonsättare.

Hennes instrumentalmusik är tänkt för kammarmusikbruk. I verkförteckningen finns några kompositioner för stråkkvartett, verk för violin och piano samt violoncell och piano. Två verk för violin och piano publicerades. Fåtalet orgelverk är originellt nog inte knutna till gudstjänsten, utan är snarare konsertstycken.

Även om hon riktade sitt huvudsakliga komponerande mot hem och salong, så innebar det inte att hon endast tänkte sig framföranden i egna sammanhang. Hon fick både pianoverk och sånger utgivna av förlag i Stockholm, dåvarande Christiania (Oslo) och Köpenhamn, vilket rimligtvis hade till följd att kompositionerna spreds och framfördes i ganska stor utsträckning. En beskrivning i Svensk musiktidning (nr 2 1911) av några utgivna pianoverk berättar tydligt om hur kompositionerna var tänkta och hur musiken uppfattades: Verken ”äro välklingande melodiska salongsstycken om ett par sidor hvardera och lätt spelbara”. I en annons för två andra pianostycken påstås att kompositionerna ”utmärka sig för formsäkerhet, flytande melodik och lättfattligt innehåll” (Dagens Nyheter 15/2 1911). Citatet fångar ganska bra karaktären på hennes utgivna verk.

En speciell omständighet kring spridningen av Ika Peyrons musik finns i det faktum att ett antal av hennes kompositioner arrangerades för blåsorkester – pianostycken som ”I ungdomstiden”, ”Festligt intåg”, Gavotte, Polonaise och ”Polka élégante”, men också sången ”Hyllning till fosterlandet”. Det är dock okänt om arrangemangen gjordes av tonsättaren eller någon annan. De arrangerade verken har hur som helst stått på flera militära musikkårers repertoarer, vilket torde göra henne unik bland tidens kvinnliga tonsättare.

Gunnar Ternhag © 2015