1. Nejden står så fager, julisolen lyser varm och vän. Sommarvinden drager genom skog och gröna marker hän. Svalkande din tinning smeker, lätt med blad och blomster leker mellan lundens trän.

Hvadan kommer vinden? Känden I ej, bröder, i den kyss, som han oss på kinden muntert gaf i förbifarten nyss, som en helsning från det vida blått förtonande och blida längt i fjärran där?

Bröder, sen I skimret utaf drifvan där på fjällets topp, och det klara glimret utaf tusen bäckars branta lopp? Väckas ej i edra sinnen flydda somrars färdeminnen och en längtan ny?

Uti sommartider tågade vi samman mången gång bort till gröna lider, väckte deras ekon med vår sång. Än en gång kom låt oss vandra, låt oss dela med hvarandra frilutslifvets fröjd!

2. Den klarhet öfver himlens rund ej ens ett strömoln störde, när i den klara morgonstund vi våra ränslar snörde. Så styrde vi igenom byn som än i slummer låg och hän mot skogens dunkla bryn vårt glada sångartåg, och fastän dagen lofvar att bli het, med godt humör vi mota hvar förtret; är viljan god och hågen ung, så blir ej ränseln tung.

Men traktens alla fåglar små vår färd med undran skåda, och svinga sig i rymden blå med vingeslag så bråda. Och öppna snåren sig ett glänt vi som en hägring se af fjärran skogars band omspändt vårt mål emot oss le: "Till fjälls, till fjälls" är lösen i vårt lag, men här vid bäcken rasta vi ett slag, för vandringslifvets poesi ett lefve höja vi.

3. På fjället är ljus och friskhet och ro, på fjället är härligt att vara, där blidaste blomster kring drifvorna gro, där vindarne vila och sagorna bo i tjärnar så djupa och klara. Långt bort i liden ser du dem blänka i fager glans, vaggande viden sluta omkring dem en silfverkrans, luften är klar och bäckarne porla, hemliga källor i mossarne sorla, solljuset dallrar liksom i dans.

Och lätt som den sky som drömmande går sin solglänsta väg i det höga din ande sig lyfta och svinga förmår, och glömsk af sitt jag han ett ögonblick får i himlarnes klarhet sig löga. Fjärran i dalar klingar en klocka med klang så klar. Tonen du känner sakta dig lockar så underbar. Fattar ditt hjerta då hvad den menar, himlen sin fägring med jordens förenar, skönare stund icke lifvet har.

4. Upp öfver blåa toppar i fjärran hotande höja sig mörka moln. Ödsliga skuggor glida fram öfver heden, svepa i skymning in den ensliga leden. Vindarne vakna i sina grottor, ila mot höjden med dån och gny, jubla och vredgas, slå sina vingar vildt emot bergets väldiga väggar, ryta i klyftor och stup,storma ravinernas djup, jaga framför sig de regntunga skyarne, piska mot jorden de brusande byarne.

Svala strömma himmelens flöden öfver mo och mossiga hällar, och de sjunga klagande kväden. Gamla sagor stiga ur sorlet, ödemarkens tungsinta sägner ifrån Nordens urtid, den dunkla och stolta, strålande syner sig höja: Se, valkyriors skara nalkas. Stridsropen skalla vidt kring töckniga rymder, lurarnes larm och vapnens rassel sig blanda med lurarnes larm.

Ragnarök stundar, gudarne rida ut i den sista, den stora strid. Inne i fjällen jättarne våndas, blixtarne ljunga, tordönen skrälla, världarnes skymning är när och i sitt sköte den bär natt och död. Hvita dimmor däfna sig sänka sakta ned på vindarnes valplats. Men liksom i sagan bortom dem vi skymta en ny, en fagrare värld.

5. Regnet föll i strida strömmar, vätte rygg och tyngde ränsel, svår och brant gick vägen fram i marker och moras. Iskall fjällvind bet i skinnet och förtog båd syn och känsel, men vi höllo upp kuraget, så sall saken tas. Nu en stilla fridfull hamn vi hunnit, här i fäbodstugans låga käll, ifrån regn och vind en tillflykt funnit, efter dagens mödor hvila vunnit, nu vi skola ha en munter kväll.

Hvilka sorgligt glada syner våra ögon skåda månde! Blöta skrudar, ömma leder, plåstringar och sår. Första basens byxor hänga trasiga i spiselvrån, renorerna vid elden stå och smörja sina tår. Kaffepannan höres muntert puttra. Tänk hvad nu en tår skall smaka skönt! Den skall skingra alla miner buttra, när man hela dan af köld måst huttra, blir om kvälln af den man rikt belönt.

Men ett samfäldt skri upphäfves utaf fyra tomma magar: "Kaffe stillar inte hungern, här det tarfvas mat!" Låt oss bedja säterpigan att hon tvärt på stunden lagar till åt oss en flötgröt, fet, bastant och delikat.  Se, här kommer hyddans härskarinna. Nej! så blåögd, blond och hvit och röd! Våra näringssorger fast försvinna. Hell och lefve hon, den ädla kvinna, som oss räddar ur vår hungersnöd!

6. Nu hvilar allt på sätervall och dagens röster dö. Snart fjällens glöd förblekna skall, en vindfläkt går, än ljum, än kall, bort öfver skog och sjö.

Och medan västern purpurdränks, och himlahvalfvet stjärnbeströs, och dalens grönska daggbestänks, hon uti drömmens trollvärld sänks, vår väna, raska tös.

Om dagens id var hård och tung, blir nattens hvila ljuf. Sof sött, skön Elin, du är ung, ditt sinn är friskt som fjällets ljung, din blick en hjärtetjuf.

Som sommarskyn så ljust och klart ditt unga öde för dig står, oss allom är det uppenbart: från byn en gosse kommer snart, och han ditt hjärta får.

Långt mindre blef vår lyckas mått, till världens oro går vår gång. Hvad fingo vi? Hvad blef vår lott? Ett vackert vandringsminne blott, som lefver i vår sång.

7. Uppbrottets timmaq ljuder, pligten oss vända bjuder. Farväl du kära, gröna dal, farväl du granskog mörk och sval, farväl, ack farväl! Från dina stigars dunkla led vi draga nu till bygden ned, farväl, farväl.

O, låtom oss stanna! hvi hasta vi så till städernas fridlösa äflan? Ej nedåt vi vände, nej uppåt vi må mot himlen den blå att topparne nå i täflan.

O, dröjom! Här uppe vi dagarnes längd med sånger och idrotter lifva, i frihet af fjällmurar skyddad och stängd, och vildmarkens ängd oss villbråd i mängd skall gifva.

Uppbrottets timma ljuder, pligten oss vända bjuder. Du hed som öfver skogens bryn i mossprakt skiftar för vår syn, farväl ack farväl! Hur lockande du ligger där! Men ack vår väg tillbaka bär, farväl, farväl.

Då faller en glans af sommar och sol kring lider, som fagert blåna, det går som en ton af lur och fiol från forsar som fjärran dåna. Bort genom skogarnes skymning det drar en bedjande hviskning, så underbar: Dröj kvar, dröj kvar!

Och allt vad ditt hjärta diktat och drömt, det blir till en solig hägring, det klagar så vekt, det lockar så ömt, det strålar i stilla fägring.

Uppbrottets timma ljuder, pligten oss vända bjuder. Vårt glam väl ofta bröt din frid, du ödemark så tyst och vid, farväl, ack farväl! I skog, på mo från sätervall vår sång ej längre klinga skall, farväl, farväl!

8. Så sitta vi åter samman här i löfsaln vid vår flaska och vestanvinden till oss bär från fjället ned en helsning kär. Den leker så lent kring solbränd kind, den sjunger i rönn och sjunger i lind: "till nästa år vi ses igen".

Snart sommarens tid fårgången är och tankarne de draga, när jorden sig i snöskrud klär, till våra minnens ljusa sfer. Det sorgfria lif i skog och mark vår kärlek gjort dubbelt stark till dig, du fagra forsterland. Hell dig, vårt fosterland, vårt fagra fosterland!