Wilhelm Peterson-Berger (1867−1942)

Jämtlandsminnen - 2 [två] Fjällsånger

opus 4

Skriv ut

1. Locklåt
2. Fjällvandring

  • Tillkomstår: 1893
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: Wilhelm Peterson-Berger
  • Dedikation: Till fröken Calice Tirén [avser troligen Catharina Elisabet "Calise" Tirén (1871-1937)]
  • Speltid: Ca. 5-10 min
  • Detaljerad speltid: Ungefär 6 min

Exempel på tryckta utgåvor

Abraham Lundquists musikförlag / Elcan & Schildknecht, ed. nr. E&C 14 22

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket

Litteraturhänvisning

Karlsson, Henrik: Wilhelm Peterson-Berger. Verkförteckning (2004) [tillgänglig hos Musik- och teaterbiblioteket]

Beskrivning av verket

1. Locklåt: f-moll 6/8, 19 takter (varav 4 inskjutna fritt recitativiska takter), /: 48 takter :/, 4 takter, totalt 71 takter
2. Fjällvandring: F-dur 4/4 (C), 2 takter, 24 takter, totalt 26 takter


Libretto/text

1. Nu dansa trollen i bergets sal, och solen går i den fjärran dal. Det skiner guld, det skiner rött av fjällen, med vallhjons låt och klockors klang i kvällen. Sötko! Sötko! Kom Gullrosa lill, sötko, gyllne horn och silversko skall du få, band också, röda, vita, gula, blå, kring din hals den fagra.

Långt bort till bygden en väg det bär, och där bor en som jag håller kär. Till honom går min tanke titt om kvällen, när solen skiner vackert över fjällen. Sötko! Sötko! Kom Gullrosa lill, sötko, gyllne horn och silversko skall du få, band också, röda, vita, gula, blå, kring din hals den fagra.

2. Jag gick över fjället en sommarens dag, där flögo två fåglar mig före. Fallio ho. Den första var röd som din blomstrande kind, som färgats av solsken och vind, den andra var blå som ditt ögonpar. Hur vacker den var! Men den tredje han sken som ditt guldgula hår, när i solen du står!

Jag följde så glad de små fåglarna tre, som sjöngo i liden så fagert; Fallio ho. Jag visste ej vart, men en längtan mig tog: allt längre bland fjällen jag drog! I blånande fjärran en snötopp låg; mitt mål nu jag såg, och en locksång för mina små fåglar jag sang; över fjällen det klang.

Men fåglarne vände mot dalen sin färd, och genast min snötopp jag glömde. Fallio ho. Så kom jag till vallen, så fager du stod i dörren till stugan och log: din kind blev så röd, dina ögon blå sågs du nederslå, och ett skimmer där låg om ditt guldgula hår som av solsken och vår.