1. Bara du går över markerna, lever var källa, sjunger var tuva ditt namn. Skyarna brinna och parkerna susa och fälla lövet som guld i din famn.

Och vid de skummiga stränderna hör jag din stämmas vaggande vågsorl till tröst Räck mig de älskade händerna. Mörkret skall skrämmas. Kvalet skall släppa mitt bröst.

Bara du går över ängarna, bara jag ser dig vandra i fjärran förbi, darra de eviga strängarna. Säg mig vem ger dig makten som blir melodi?

2. Ingen sol i min vrå, skyarna ligga tunga. Världen är hård för gammal och grå, världen är hård för de unga. Allt skall man mista, när kommer det sista slaget, ödet skall slå?

Dagarna gå och gå, och glömska snöar på alla. Livet är dödens. Vi vissna som strå. Tysta stjärnorna falla. Läpparnas bleka böner beveka aldrig ödet, när ödet vill slå.

Nog är det tungt att få stenar för bröd beständigt, men det finns de som leva ändå och skratta åt allt eländigt. Korslagda armar! Ödet förbarar sig icke, ödet vill slå.