1. Här är din väg där spenslig björk mot åsen byggt en ljus portik. Vid sidan ligger tjärnen, mörk av ljuvligt ruvande mystik. Träd lätt på golv med timjan strött! Det ligger bygd därnedanför. Där blomstra byar vitt och rött och jordens glädje, dit du hör.

Min väg går bort mot annan trakt. Den dunklar in i valv av gran, tills myren vidgar, allt för flackt och hårt belyst, sin bleka plan. Den stiger tungt mot bergets bryn, den sprängs isär av stenig vret, tills krönet öppnar stort en syn mot öde rymd och evighet.

2. Ave Maria, benedia dem, som suga och dia. Själv har du haft ett barn vid ditt bröst. Vyssa med din ljuva röst i den stränga höst.

Ave Maria, benedia dem, som köra och ri´a. Själv du for till Egypti land. Led du hästen vid din hand genom ök´n och sand.

Ave Maria, benedia djuren i stall och stia. Själv var du fattig liksom vi. Stå vår ringa näring bi, giv oss korn och kli.

Ave Maria, benedia dem, som ärligen fria. Själv var du fäst vid en timmergesäll. Lys dem i den mörka kväll till den rättas käll.

Ave Maria, benedia dem, som plågas och skria. Själv du grät med ett kors till stöd. Hjälp oss i vår ångst och nöd, hjälp oss till vår död.

3. Stig, vårens sol, du ljumma, och skin på humlornas bon. Flyg ut ur kamrar skumma, min präktiga tjänstehjon, till er sköna profession.

Välkomna till min klöver och listen kring min knut! Tag allt ni vill och behöver och svärma som jag och njut, så träffas vi sommarn ut.

Nu hänger frukten mogen i era körsbärsträd. Flyg stolt i den röda skogen, du humlesvärm, och kväd hur blommen var söt och späd.

Sov gott, mina pigor och drängar! Jag hoppas frosten ej når era bolsterhöljda sängar. Vi träffas nästa år, om Gud ger oss än en vår.