Wilhelm Peterson-Berger (1867−1942)

Ur "Fridolins lustgård", 2:dra häftet

Skriv ut

1. Herr Ollondal
2. På värdshuset Kopparflöjeln
3. En madrigal

  • Tillkomstår: 1902
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: Erik Axel Karlfeldt (1864-1931)
  • Speltid: 11 min
  • Detaljerad speltid: 11´30 enligt Wilhelm Peterson-Berger, Erik Axel Karlfeldt. Samtliga sånger [All songs ]. Vols. 1-2. Sterling Records CDA 1661-2 (2001 [1970]). Erland Hagegård (baritone), Jan Eyron (piano)

Exempel på tryckta utgåvor

Levande Musikarv, Emenderad utgåva nr 499-501 (2014)
Abraham Lundquists musikförlag
Ed. nr. 3484

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket

Litteraturhänvisning

Karlsson, Henrik: Wilhelm Peterson-Berger. Verkförteckning (2004) [tillgänglig hos Musik- och teaterbiblioteket]

Beskrivning av verket

1. Herr Ollondal: Ömsom stolt och drömmande D-dur 4/4 (C), 94 takter
2. På värdshuset Kopparflöjeln: Med humor; ej för lifligt C-dur 6/8, 44 takter, Poco più lento F-dur, 16 takter, Tempo I C-dur, 49 takter, totalt 109 takter
3. En madrigal: Ömsom spefullt och patetiskt Ass-dur 3/4, 4/4 (C), 118 takter


Libretto/text

1. Herr Ollondal, träd ut ifrån ditt slott! Din jord är grön och hennes tak är blått. På alla renar blommar hästhovsörten, gökskällans ludna klocka ljudlöst går, den späda sälgen vaknar och förstår sin nakenhet och gör sig gyllne skörten. Gå ut och njut av markens bleka vår!

Herr Ollondal, träd ut ifrån ditt slott! De gamla lindar skjuta nya skott och susa över parkens färska nässlor: Än, gode herre, leva du och vi! I snåren prassla hasselmöss och vässlor och kvällens vind är full av svaneskri.

Herr Ollondal, nu ståndar våren full, nu tända vivor hvarje äng i gull. Säg, minns du än små vägarna kring torpen, där, unga hjorten lik, du strövat vig? Minns du allt kvinnofladdret på din stig, då blondt och svart, som lärkan och som korpen, med vårligt vingflax kretsade kring dig?

Herr Ollondal, du dröjer i ditt slott. Din stol är mjuk, ditt gamla vin är godt: och vaknar du, när vårens härtåg drager med ystert rop en natt ditt hur förbi, så är det blott din arga höstpodager, som säger till att än den sitter i.

Då skymtar det, o herre, vid din knut. Det dröms i natten, som det drömts förut, och käck och senfull ung din son beträder de samma vårens vägar själv du gått, och när du murknar i ditt skumma slott som linden, blött och nött av tusen väder, är han den gamla stammens friska skott.

2. Vindragarn som en vallmo står i svarta källargluggen, och gult som mogna bjuggen i fönstret skymtar flickans hår. Och än har söderns Bacchus mustför nordens raska sällar, och än har livet ungdomslust och året ljumma kvällar.

Var dunkel timme flyger rapp och luftig som en läderlapp igenom nejden, vingårdsglad med alla sina dungars blad och rönn på bergets hällar, och sunnan blandar sin musik i sången, stark och Bellmanslik:

Aftonstjärnan på fästet prunkar. Upp, I bröder vid fat och bunkar! Låt oss leva som glada munkar, tappa vår tunna, klappa vår nunna -- vin och kärlek i djupa klunkar.

Det står en flöjel på vårt hus och gnyr mot nattens väder. När stjärtens högsta fjäder berörs av morgonrodnans ljus, då vänder han sin kam åt nord men stjärten spotskt mot söder och kraxar sträva lystringsord för salens duvna bröder.

Gal ut i stormen, koppartupp! I Bacchi män, stån upp, stån upp ur eder sista yras rus och slån i skärvor edra krus mot dag som frosthårt glöder. Här lyktar lek och sommartid och klar och sträng tar hösten vid.

3. Nu vill jag sitta på svällande tuva, spotta fiolen på halsen och skruva, driven och lärd i mitt sångarekall. Kvinnkön du ljuva, hör en förtjusande, ny madrigal!

Sjöng jag om vårlek, som ynglingar göra, vände du till mig ditt rosiga öra, log så huldsaligt och utbrast: Så sött!

Sjöng jag på allvar ur brusande lunga, manligt, som stormen och lidelsen sjunga, strax var du lomhörd och liknöjd och trött.

Vida jag drog genom kärlekens riken. Väldiga vallar och gapande diken sprängde jag över med blodet i svall. Stod jag vid muren och knäppte på lutan, såg jag förklarat ditt anlet vid rutan, hörde de saliga tårarnas fall.

Gick jag till porten och slog på dess bräder, gläntande kom du i svallande kläder, viskade: "Kyss mig, men se'n får du gå." Bad jag dig utgå i ära och följa modigt min färd över hedar och bölja, grät du: "Ack ja" -- men du kom ej ändå.

Drabbe mig skam, om ej själen mig brände rent som Guds eld, då jag sjöng och bekände dig vad mitt hjärta haft starkast och störst! Dyrkade kvinnkön, hur vill du nu ha det? Klingklang och narrspel? Det tunnaste spadet släcker bekvämligt din lågande törst.

Nu är det vårtid, och ensam jag sitter, trycker mitt spelverk mot hjärta som spritter. Eva, din sångare går till sitt kall. Hör, om du gitter, hör min förtjusande vårmadrigal!