Han Björn var en stark och fager sven med breda väldiga skuldror och smärtare midja än andre män; slikt retar de snöda huldror. Till gille han gick en höstlig kväll då månen sken över gran och häll, och vinden drog med hi och ho över myr och skog, genom hult och mo; då var honom trolsk i hågen. Han ser åt skogen och har ej ro, han skådar åt himlabågen, men träna de vinka och nicka och stjärnorna blinka och blicka: gå in, gå in, gå in i susande furumo!

Han går, han lyder det mörka bud, han gör det villig och tvungen, men skogens dvergar i kolsvart skrud de fara med list i ljungen och knyta ett nät af månens sken och skuggan af gungande kvist och gren, ett dallrande nät i ris och snår bak vandrarens fjät där fram han går, och skratta så hest åt fången. I hidena vakna ulf och lo. Men Björn han drömmer vid sången, som rundt från furorna ljuder och hviskar, lockar och bjuder: gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!

Nu tystnar brådt den susande vind och sommardäglig är natten och vällukt ångar från blommig lind vid tjärnens sofvande vatten. I skuggan hörs ett prasslande ljud! Där böljar en skär en månvit skrud, där vinkar en arm så mjell och rund, där häfves en barm, där hviskar en mund, där sjunka två ögon i dina och leka så blå en evig tro att alla minnen försina. De bjuda dig domna och glömma, de bjuda dig somna och drömma i älskogsro i vyssande söfvande furumo.

Men den hvars hjärta ett skogsrå stjäl får aldrig det mer tillbaka: till drömmar i månljus trår hans själ, han kan ej älska en maka. De ögon blå i nattlig skog ha dragit hans håg från harf och plog, han kan ej le och fröjdas som förr och åren se inom hans dörr, men finna ej barn eller blomma. Han vesäll åldras i öde bo kring härden stå sätena tomma och väntar han något af åren, så väntar han döden och båren, han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.