I aftonrodnans gyllne slott vid solnedgångens glöd,
där mötas för en timma blott kung Liv och drottning Död.
De komma från skilda håll med skilda färgers glans,
av guld är kungens mantelfåll och purprad kappans frans,
med rosor prydd är hans barett och skärpet av viol,
hans skratt är sång, hans gång är lätt, hans blick en stråle sol.
Men drottning Död bär mörkrets skrud med tunga veck av natt.
Kring pannans marmorvita hud hon sorgens slöja satt,
men munnen lyser röd som blod, i dystert, vilt begär,
och högt i dunkla lockars flod hon aftonstjärnan bär.
Så mötas de vid solnedgång i aftonrodnans slott
och spela tärning timman lång om människornas lott.