Liv

Trots att Johan Fredrik Palm är den näst Olof Åhlström flitigast publicerade tonsättaren i dennes samlingsutgåvor Musikalisk Tidsfördrif och Skaldestycken satte i musik, är han föga omskriven i samtida dokument, och därmed är ytterst litet bekant om hans liv och omständigheter. Han måste tidigt ha fått namn om sig att vara en skicklig pianist, då han redan som 19-åring 1772 utsågs till klaverlärare vid Kungl. Musikaliska akademiens nyinrättade undervisningsverk, där dock instrumentalundervisningen av ekonomiska orsaker inte skulle fungera förrän ett stycke in på 1800-talet. Palm torde ha haft åtskilliga privatelever, men han tycks endast sällan medverkat vid konserter. Emellertid var han solist i en Mozartkonsert vid hovkapellisten C.I.B. Megelins konsert på Riddarhuset den 23 september 1792 och i en dubbelkonsert av Johann Christian Bach tillsammans med Åhlström vid sångaren Christoffer Karstens konsert i Börssalen den 15 mars 1795. Enligt Dagligt Allehanda framfördes i januari 1810 ett variationsverk för piano av Palm, kanske av tonsättaren själv.

Palm nämns som ”accompagnateur vid clavecinen” vid Kungl. Operan 1778−87, vilket torde avse att han medverkade i orkestern i verk som fordrade särskild recitativbeledsagning och/eller generalbasackompanjemang. Anställningen övergick 1787 till en andra sångmästarbefattning som han uppehöll till 1805 och som innebar att han repeterade med solisterna och även var ansvarig för deras röstliga kondition; förste sångmästare var under samma tid J.C.F. Hæffner 1787−96 och Ludovico Piccinni 1796−1803. Därefter förekommer Palms namn i officiella sammanhang endast då han 1818 blev lärare i elementarsång vid KMA:s undervisningsverk, en befattning som han uppehöll till sin bortgång. Elementarsång var termen för den undervisning som gavs till elever som inte skulle ägna sig åt professionell sång (lärare i solosång var dessa år Operans dåvarande andre sångmästare Carl August Stieler). Palm var medlem i den 1779 stiftade orden Par Bricole, där de flesta av Stockholms musikidkare och musikamatörer träffades.

Verk

Palms närmare 60-talet sånger, merparten från 1790-talet, täcker de flesta av den uppblomstrande sällskapsvisans genrer − från dryckesvisor till kärleksvisor, rollsånger och ballader − och rymmer därmed impulser från både den franska vistraditionen och den aktuella tyska lieden. Nästan alla sånger är strofiska, men Palm visar upp en melodisk bredd från enklaste visa i Lenngren-sången ”Till Sophie” (Skalde-stycken satte i musik, 1793) till brett anlagd romans i ”Förrn solens morgonblick” och genomförd ariascen i ”Julia” (båda i Musikalisk Tidsfördrif, 1797). Påfallande är en melodisk smidighet som tillåter uttrycksfulla skiftningar mellan dur och moll och även tämligen höga sånglägen (om också visorna väl tål att transponeras).

Palms tonsättningar av Lenngrens dikter sägs ha varit hans mest uppskattade, men han skrev också åtskilliga inkännande sånger till dikter av Axel Gabriel Silverstolpe och Carl Johan Lindegren, och i dryckesvisorna tog han gärna upp Gustaf Paykulls Anacreon-efterbildningar. Beaktansvärd är hans tolkning av Kellgrens ”Epicurismen” (”Lägg af, min vän, den sorgedräkt”, 1789), och han tonsatte Franzéns populära ”Supvisa” (”Goda gosse, glaset töm”) två gånger (båda 1794), men de har för eftervärlden bleknat inför Åhlströms mera kända version. Palms melodi till Franzéns ”Den gamle knekten” (”Det var i Saimen”, 1792), skall gälla för 34 (!) strofer och har i trycket försetts med anvisningen ”L’accomp. siegue esattamente la declamazione”, en tankeställare för alla som i dessa visor strikt håller sig till de tryckta noterna − en tolkningsmässig frihet är här ett naturligt måste. I Johan Elers samling Glada Qväden (1792) svarar Palm för tre melodier, varav en används för tre olika texter.

Några av Palms pianostycken infördes i Musikalisk Tidsfördrif, så 1807 en Marche Funebre i c-moll, som något överraskande innehåller några takter i 3/4-takt kort före slutet, 1808 en Walz i F-dur och 1814 ännu en Walz i F-dur, båda med prydliga åttataktersperioder och den första med ett moll-inslag. Mera typiska för tidens smak är hans variationsverk, varav ett i B-dur utgavs i andra häftet av Öfnings-Musik för Begynnare i Clavér-spelning 1819 och två än mer omfattande men otryckta, det ena över ”Gubben Noak”, båda daterade 1805. Palm gjorde också ett arrangemang för piano av Johan Zanders uvertyr till Kronfogdarne, som utgavs av Åhlström 1789.

Lennart Hedwall © 2015