Liv               

Salomon von Otter tog sin mogenhetsexamen (studentexamen) i Kristianstad 1894 och inträdde samma år som volontär i Svea livgarde. Därefter fullföljde han en omfattande och gedigen karriär inom det militära, med åtskilliga titlar genom åren, mestadels med krävande befattningar inom administration och förvaltning. Han slutade som överstelöjtnant vid intendenturkåren 1926 samt som chef för arméförvaltningens tekniska revision från 1931. Han var student vid Uppsala universitet och avlade där kansliexamen 1909. Från 1927 var han revisor i Svenska samfundet för musikforskning.            

Fadern, Bror Salomon von Otter (1832−1910), var också officer och ämbetsman samt en högt uppsatt frimurare i Skåne. Det var förmodligen genom hans förmedling som sonen recipierade redan 1897. Det är anmärkningsvärt att en 21-åring upptas av en frimurarloge. Att Salomon von Otter dessutom nådde X:e graden redan efter 20 år, 1917, är exceptionellt, i synnerhet som han inte innehaft någon funktionärsroll, utom 1916−17 då han var amanuens i Frimurarordens arkiv och bibliotek. Han var dessutom konventsledamot i Johanniterorden i Sverige.

Salomon von Otter gifte sig den 1 juni 1899 med Alice Johanna Amalia Taube (1878−1969) och de fick barnen Erland och Dagmar. Han beskrivs i dödsrunan i Svenska Dagbladet (9/12 1938) som en försynt och vänsäll personlighet med varm religiositet, som avlidit efter en ”längre tid av vacklande hälsa”.

Verk

En livsgärning med åtskilliga tidsödande yrkesmässiga uppdrag medförde att Salomon von Otter endast på lediga stunder kunde ägna sig åt sin stora passion, att spela och komponera. Musiken låg honom mycket varmt om hjärtat, och skänkte honom vederkvickelse under flera år av återkommande sjuklighet. Eftersom det i annalerna inte finns några noteringar om regelrätt musikalisk utbildning, får man anta att han var autodidakt både vad gäller musicerandet och komponerandet. Han framträdde i amatörsammanhang emellertid som tonsättare, violinist och pianist.

1897, endast 21 år gammal, valdes Salomon von Otter in som ledamot av det anrika Mazerska kvartettsällskapet, vilket han kom att tillhöra i 41 år. Hans sista stråkkvartett, den i G-dur (1938), tillägnades sällskapet. Från 1923 var han styrelseledamot, och senare även skattmästare. Hustrun Alice von Otter hann aldrig bli ledamot av sällskapet, eftersom hon avled året innan kvinnor accepterades som fullvärdiga medlemmar. Däremot var hon associée från 1933 till sin död.

I Mazerska arkivet har noterats att Salomon von Otter medverkade som utövande musiker vid 44 tillfällen. Som violinist medverkade han första gången den 4 februari 1897 i Haydns d-mollkvartett op. 42 (Hob. III 43), och sista gången i Mozarts stråkkvintett i C-dur (K. 515) den 24 februari 1933. Som pianist spelade han Haydns pianotrio i D-dur (Hob. XV:24) den 17 april 1903. Under åren spelade han, mestadels andrafiol, tillsammans med så framstående kammarmusiker som Charles Barkel (vilken von Otter tillägnade en Elegie för violin och piano), Sven Kjellström, Gösta Björk, Folke Bramme och Gunnar Norrby.

Salomon von Otters produktion rymmer flera kompositioner för stråkkvartett, även om de flesta kanske får ses som preliminära verk som inte skrivits rent och fått en slutgiltig utformning. Endast stråkkvartetten nr 2 i B-dur finns renskriven i stämmor inför ett framförande i Mazerska kvartettsällskapet den 9 maj 1930.

Redan mot slutet av 1800-talet komponerade von Otter sina första verk, men därefter fick komponerandet i stort sett ligga i träda ända fram till 1930-talet, då ett flertal nya verk skapades.

Ytterst få av hans verk har publicerats, men bland dem hittar man sången ”En bön”, till egen text, utgiven på Edition Carelius. Dikten har en mycket tydlig frimurerisk undertext, som även dagens frimurare lätt känner igen sig i. Man har menat att hans sånger till egna ord ”alla gåvo uttryck för hans känsliga, varma och lättrörda sinnelag” (SvD).

Stig Jacobsson © 2015