Liv

Richard Ohlsson växte upp som det andra av sju barn i ett Stockholmshem där det musicerades mycket. Fadern var den på sin tid kände politikern och industrimannen Johan Ohlsson. Richard gick en tid i samma skola som Wilhelm Stenhammar, och som skolpojkar framträdde de ibland tillsammans. ”Lärjungen vid Nya Elementarskolan Rikard Ohlsson” erhöll den 2 juni 1890 ett omfattande premium i Sång och musik i form av noter till samtliga stråkkvartetter i Beethovens op. 18.

Richard Ohlsson visade tidigt stor musikalisk brådmognad och antogs 1887 efter en uppspelning redan som trettonåring som violinelev till professor Johan Lindberg vid Kungl. Musikkonservatoriet (där han bedrev studier 1888−94). Han erhöll den enda lediga platsen i konkurrens med ett tiotal medsökande. 1893 spelade han som examensprov Camille Saint-Saëns violinkonsert nr 3 op. 61. Han bedrev sedan fördjupade studier för Lars Zetterquist och blev på dennes rekommendation elev till den legendariske violinisten Émile Sauret, först ett par månader i Paris och därefter vid Royal Academy of Music i London (1894−97), där han också framträdde med egna verk och gavs i terminsbetyget 1896 omdömet ”shows exceptional talent”. Men Sauret saknade framåtanda och tävlingsinstinkt hos sin unge elev. Brist på vassa armbågar kom att prägla resten av hans musikaliska karriär. Återkommen till Stockholm 1897 vikarierade han ofta för Zetterquist som förste konsertmästare i Kungl. Hovkapellet, men avböjde fast engagemang.

Ohlssons namn förknippas ofta med hans förnämliga violinspel, men trots att han var en av den nygrundade Konsertföreningens konsertmästare 1902−10 framträdde han inte som solist. Ändå förutspåddes Ohlsson en framtida rangplats inom den svenska musiken, både som violinist och som tonsättare.

Att dessa framtidsvisioner inte förverkligades har Richard Ohlsson själv förklarat: mötet med det rika musiklivet och den höga musikaliska kvaliteten på kontinenten knäckte hans eget bräckliga självförtroende. I en artikel publicerad i Radiolyssnaren (november 1938) kommenterar han: ”Folk säger att engelsmännen är omusikaliska, men när jag märkte hur fantastiskt skickliga de var där på akademin jämfört med hur det var här på den tiden och när jag så också fick höra vad man kunde i Paris, så sålde jag min violin med den underbara tonen och blev affärsman.” Förödande spekulationer under den ekonomiska depressionen efter första världskriget och hans oförmåga att framhålla sig själv tystade honom både som utövande musiker och som tonsättare, och hans musik har nu i stort sett varit ospelad i decennier, trots att vissa röster (bl.a. Bo Wallner) höjts för att göra honom mer känd. Från mitten av 1910-talet verkade Richard Ohlsson i faderns handelsföretag.

Richard Ohlsson gifte sig sommaren 1904 med f.d. ”figurantskan” Ragnhild Wasmouth, som lämnat tjänsten som balettdansös vid Kungl. Teatern 1902. De fick tre barn: Ragna (gift Quitzau) (1905−1998), Astri (gift Fehling) (1907-1977) och Jan Richard (1916−2009). 1915 blev Richard Ohlsson ledamot nr 546 i Kungl. Musikaliska akademien.

Verk

Redan som sjuttonåring skrev Ohlsson en opera kallad Den röfvade nunnan (1891) för solister och orkester med balett. Ett framförande, som oväntat recenserades i pressen, gjordes privat av entusiastiska kamrater i åldern 10−18 år. Detta blev hans enda försök som musikdramatiker. Partituret visar en driven och säker handstil och ett levande temperament, något som också utmärker ett antal ungdomskompositioner för violin och piano som han komponerade före och under åren i London. Av dessa spelade han själv med framgång Berceuse, Barcarolle och Tarantella i S:t James Hall 1897. Dessa stycken, som gärna kan betraktas som en svit, framfördes senare också av många andra violinister, bl.a. Nils Ericsson 1908 och flera gånger av Julius Ruthström (1914 med pianisten Natanael Broman). Kritikern och tonsättaren Olallo Morales beskrev i Svenska Dagbladet de små violinstyckena som ”skisserade med lyckligt lätt hand, afslöjande sig som fransk salongsmusik, elegant, spirituell, full af lustiga infall och bon mots, därtill raffineradt violinistiskt […] Publiken var stormförtjust”. Det ligger nära till hands att nämna Edvard Grieg och Emil Sjögren som viktiga stilistiska förebilder.

Mest uppmärksammad har Richard Ohlsson både inför samtiden och eftervärlden blivit för sina tre stråkkvartetter. Den första, i e-moll 1894−95, skissades redan före Londontiden och fullbordades där. Den uruppfördes 1914 av Ruthströmkvartetten, och en kritiker fann den ”i högre mening musikaliskt intressant med oförskräckt friskhet”. Men andra kritiker var mer negativa och fann musiken svårförståelig.

Tillkomståret för den andra kvartetten i D-dur har i lexika ofta angetts som 1897, men tonsättaren har i sina minnesanteckningar varit mycket noga med att ange tillkomståret som 1907. Den uruppfördes av Aulinska kvartetten 1909 och framfördes i Haag året därpå. Den ”mottogs med varmt bifall af den talrika åhörarskaran, som ock gjorde energiska försök att få personligen hylla kompositören − ehuru förgäves” (Posttidningen 5 mars 1909). Den tredje stråkkvartetten i Ass-dur skrevs 1914 och framstod från början till slut ”som ett konstnärligt moget verk” (Stockholms-Tidningen) uruppfördes samma år av Ruthströmkvartetten. Man talade om hans manliga trots, om det glansfulla slutet. Sigurd von Koch hyllade i Aftontidningen kvartetten som en ”särdeles fängslande bekantskap”. Ohlssons kvartetter slog närmast knockout på den samtida kritiken och lockade fram talrika omdömen av sansade kritiker som menade att det var fråga om de intressantaste kammarmusikverk som skrivits i Sverige, att de överträffade alla förväntningar och att de mottogs med ändlöst jubel.

Den första kvartetten har sin grund i wienklassiska ideal och rymmer snabba växlingar mellan kromatik och diatonik. Den andra kvartetten är något kärvare med en utvecklad kontrapunktik. Tredje kvartetten avslöjar ett moget konstnärskap med starka kontraster, och en mästerlig behandling av instrumenten. Ord som ”fullmoget”, ”äkta” och ”djärvt” förekom ofta i recensionerna, och verken togs upp av flera ensembler även utomlands, bl.a. den danska Peder Møller-kvartetten (nr 3, 28 februari 1916 i Danmark och 28 mars i Kungl. Musikaliska akademiens stora sal), den ungerska Budapestkvartetten (nr 2, 10 januari 1921), den belgiska Brysselkvartetten på 1920-talet och, så sent som 1989, av den tjeckiska Doležalkvartetten. Detta har varit en sällsynt ynnest för svenska stråkkvartetter och har annars bara förekommit när det gäller Wilhelm Stenhammars kvartetter. När Ruthströmkvartetten spelade tredje kvartetten under den fjärde Nordiska musikfesten i Helsingfors 1921 skrev Julius Rabe att tonsättaren ”avvinner den gamla bekanta kvartettformen mer än en ny sida […] och för övrigt även till sin faktur innehåller många mindre vanliga detaljer”.

Richard Ohlsson skrev få verk för större ensembler, och det enda av hans verk som framförts av Stockholmsfilharmonikerna är Ett Närkes bondbröllop (även kallad Ett Nerikesbröllop), som 1940 dirigerades av Ivar Hellman för en radioproduktion. Hellman framförde åtskilliga av Ohlssons verk tillsammans med Radioorkestern på 1930-talet, däribland just Ett Nerikesbröllop vid fyra olika tillfällen. Någon gång dirigerade även Nils Grevillius. Ohlssons Svenska danser för stråkorkester (eller fyrhändigt piano) saknar alla folkmusikaliska citat men har en naturlig melodisk rikedom i svensk anda. Ett Konzertstück för violin och orkester i C-dur uruppfördes på Kungl. Teatern 1921 av Julius Ruthström med Armas Järnefelt som dirigent, och spelades även i Berlin av en så betydande dirigent som Hermann Scherchen (vilken även tog med Elegie och Valse Carnavale på programmet). Verket bedömdes som en ”behaglig blandning av klassiskt, romantiskt, nyromantiskt” och att det var tacksamt skrivet för violinen.

Alla marcia funebre ur första stråkkvartetten spelades vid Ohlssons jordfästning.

Stig Jacobsson © 2015