Konsertstycke för piano och orkester komponerades redan 1850, under studieåren i Leipzig, men reviderades 1875 och 1880. Visst kan man höra att den 19-årige Norman har tagit starka intryck av Robert Schumanns musik, inte minst pianokonserten från 1845 som han lärde känna i Leipzig. Men samtidigt möter vi en ung, lovande svensk tonsättare, som redan komponerar med stor integritet och briljans, är skicklig i orkestrering och har säker formkänsla. Detta konsertstycke borde förtjäna en permanent plats i repertoaren för piano och orkester.

Verket inleds av ett idylliskt Andante cantabile i F-dur, följt av ett stormigt Allegro appassionato i f-moll, som utgör huvuddelen av stycket. Den idylliska musiken återkommer dock två gånger, i början av genomföringen och innan återtagningen. Solisten är genomgående i fokus och orkesterns roll är till största delen att ackompanjera och kommentera pianot. Mot slutet av stycket har pianot en kadens som dock inte är av det virtuosa slaget utan växer fram som en logisk konsekvens av det musikaliska förloppet. Verket avslutas i f-moll med kraftfulla oktaver i solostämman.

Det var efter den andra revisionen som verket trycktes (1882), fick opustalet 54, och tillägnades Fru Clary Magnusson (född Wilson). Hon var en förmögen köpmanshustru och skicklig amatörpianist, som ordnade musikaliska salonger i Stockholm på 1880-talet. Dessa evenemang drog till sig några av de främsta från stadens musikliv, som Ludvig Norman och Tor Aulin, och i denna krets blev många betydande svenska kammarmusikverk spelade för första gången. Fru Magnusson hade ett speciellt nära förhållande till tonsättaren Emil Sjögren.

B. Tommy Andersson, 2011