1. Kung Hakes död

Det var den unge kung Hake,
sin sista strid han stred.
När segern var vunnen,
sjönk han, döende till jorden ned;
låg i sitt blod som furan fälld i den röda ljung:
midt i en ring af fallne, fallen vikingakung.
Men innan hans lifstråd brustit, bjöd han med manligt mod
att med allt hvad brännbart funnes fylla en drake god.
Der sattes med hästar och vapen tappre, som lifvet mist,
och öfverst i skeppets bakstam den döende kung till sist.
Eld lades derinne, seglen hissades högt i topp;
lågan tog fart och lyste på de bleknades hemska tropp:
der sutto de dödmän alle vid årorna två och två,
det var som ett bistert löje lekte kring läpparne blå.
Men konungens män på stranden de sågo med tårfyld blick,
när ut från Sveaskären den lågande draken gick.
Farväl, kung Hake, ljöd det, ej glömmes ditt minne brådt,
Sent skall din like skådas, frejdade Nordlands drott.
Landvind blåste, draken på vingar af eld flög fram,
derofvan ett becksvart bälte af rök i luften sam.
Han vardt allt mindre, allt mindre syntes i mörknande fjerran fly,
stod som en tindrande stjerna långt borta mot nattens sky.
Ännu en stund han dröjde, flammade upp helt kort;
plötsligt, som ett stjernskott sjönk han i natten bort.
Hell dig du hugstore höfding! din död som din lefnad var:
lik en dröm, en sällsam saga, strålande, underbar.
Men än öfver nattig himmel som en brygga låg;
man tyckte sig se derofvan framgå ett spöklikt tåg:
hästar och glimmande vapen, kämpar, månge i tal,
det var den unge kung Hake som drog till Odins sal.

2. Signes visa

I svaneliden
i sommartiden,
der är så vackert
på bergets topp.
Der kan jag sitta
ibland och drömma
och tiden glömma.
och stirra timtals
i himlen opp.

I svaneliden
om sommartiden,
der hör jag göken
från Vänsjö strand:
Der kan jag sitta
Guds långa dagen
och räkna slagen
och inte göra
det minsta grand.

I svaneliden
om sommartiden,
der ser man milsvidt
i verlden kring.
Der kan jag sitta
till qvällen sena
så helt allena
och gråta för ingenting!

3. Snöflingornas Saga

Från himlen de falla
de luftiga små;
till jorden de gå
hvitvingade alla.

I rymden de dröja,
i rymden de sväfva
som fjärilar ystert
i lekar tillsamman.

Men sedan de kyst
hvarandra med gamman,
så sjunka de tyst
till marken och väfva
vänligt en skinande,
värmande slöja
stilla och mjukt
kring allt som är dystert,
kring allt som är sjukt,
förtorkadt och tvinande,
ödsligt och bart.

Men nalkas den hvinande
stormen med fart,
då vakna de åter
och vrida och vända
och tumla och sno
hvarandra omkring
med sprittande språng
i hvirflande ring
vid vindarnes sång.

Och tomtar och gastar
de blanda sig med
i den lustiga ked;
den ena slår båll
med hexor och troll,
den andra kastar
en ann' öfver ända;
de leka "tag fatt"
på den ödsliga hed,
på den tufviga mo
under tusende spratt;
öfver afgrunder djupa
med jubel och glam,
bland klippor som stupa
de tränga sig fram.
Tills lugnet omsider
de tröttade låter
från stormar och strider
somnande, domnande,
sjunka till ro.

Det kommer en tid
då leken skall ändas
och striderna vändas
i evig frid.

Från himlen gångna
från jorden fångna
för stunden de klädt sig
i jordisk gestalt.
De lemna nu allt
hvaråt fordom
de glädt sig,
ängslats och sträfvat,
fröjdats och bäfvat
hela sitt korta
oroliga lif.

Ett tidsfördrif
för vinden de voro;
Nu äro de borta
från ängslan och oro.
När våren på klingande
vingars par
från trakt till trakt
genom luften far
och bryter betvingande
vinterns makt;
då försvinna de snabt [sic]
bortströmmande
ingen ser
deras vägar mer;
rastlöst rinna de,
sökande ro
i jordens gömmande
tysta bo.

Men månen,
de drömmande
tankarnas vän,
och stjernorna alla,
de höra dem än
från vikar och vatten
hvarandra kalla
i sommarnatten
när gladt deras skara
på luftiga, klara,
osynliga vingar
ur jorden sig svingar
till himlen igen!

Adils gästabud

Sofver i Adils' sal Rolf Krake
kung med kämpar tolf;
tyngde af mjöd de somnat alla
rundt kring salen på bänkar och golf;
då smyger med skygga steg
Adils mörk genom hallen fram.
lyss till kämparnes tunga andning,
stannar vid hålig pelarestam.
Till tecken ett uggleskri ljuder i natten.
trafvar af ved för dörren staplas,
bålet tändes, härrop höjes
vid borgaled.
Vaknade Hjalte först; röken
låg öfver salen tungt;
"Osa månde nu brändt af gröten",
sade och somnade åter lugnt.
Brand for braskande ned, väckte
Bodvar ur slummer dof:
"Ej lär tarfvas mera värme";
sagdt, han vände sig om och sof.
Vaknade Rolf till sist, eld
for ned och svedde hans skägg,
märkte sveket, sköt mot Adils:
spjutet darrar i furuvägg.
Adils väjde med hast, i pelarns
löngång undan han vek.
"Upp", qvad Rolf, "I kämpar alle,
upp till hårda stridens lek!"
Vackert var att se: Kämparne
fångade bränder opp,
togo med styfva, sotiga händer,
slängde dem ut mot Adils tropp.
"Lofvat har jag förvisst att aldrig
fly för eld eller svärd".
qvad kung Rolf; "den skyr ej elden,
som löper midt öfver flammande härd"
Sagdt. Der lågan var störst spände
kämpar mot stuguknut;
nyupptimrade väggar brusto,
Rolf och hans kämpar störtade ut.
"Ökom lågan", skrek Hjalte,
glade kämpen, med lust;
"in i elden med Adils svenner:
lyster oss pröfva en ärlig dust."
Högt flög lågan mot skyn,
bars af vinden från hus till hus,
lyste striden vid Adils gille,
slocknade först, när dag vardt ljus.