1. Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten, där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal. fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav trösta mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar, poch jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.

2. Jesu hjärta, ros av gull, paradisets blomma, se, din kalk, av kärlek full, gav du till vårt fromma. Helga ros, så underbar, jordens rund du smyckat har.

Jesu hjärta, lilja vit, dagg i kalken glindrar, och bland all vår sorg och split ljus du mot oss tindrar. Med din dagg, ditt tåresvall, rena oss från synden all.

Jesu hjärtas röda blom, blödande du brinner, ur din blodkalks helgedom oss din strålglans hinner. I vårt bröst ditt blod utgjut, i din kalk oss inneslut.

3. Ro, ro, fastän ödet på hjärtdörren gläntar, tro, tro, kanske lyckan i ljusdunklet väntar. Hör, hör, genom stjärnsalen strömmar musiken skör, skör, från de saliga själarnas riken.

Vart, vart för på ovissa kosor mig leden? Snart, snart genom glödheta öknar till Eden. Matt, matt, mot det okända aningen glider. Natt, natt om än sakta mot soluppgång lider.

4. Vi vänta väl alla var och en, att löftena lösas åter, fast dagen blir tung och tystnaden sen och hösten breder sitt kylande sken över livet, som tynar och gråter.

Vi vänta väl alla en hjärtats vår, fast lyckan sin rikedom sparar, vi vänta väl alla en dag, som slår sin låga mot himlen och himlen når och all vår längtan förklarar.