Utbildning och genombrott

Henriette Nissens föräldrar, grosshandlare Jacob Simon Nissen och Sara Meyer, var av judisk härkomst. Uppväxten präglades av familjens musikintresse. Hemmet utgjorde medelpunkten i en borgerlig umgängeskrets där det ofta musicerades. Henriette Nissen visade tidigt musikaliska anlag och fick sin första sångundervisning av organisten i Tyska kyrkan i Göteborg (nuvarande Kristine kyrka), Georg Günther. Vid 13 års ålder väckte hon uppmärksamhet när hon sjöng en av Donna Annas arior ur Mozarts Don Juan på en soaré. Föräldrarna övertalades, av bl.a. den danske balettmästaren August Bournonville, att låta dottern få vidare musikalisk utbildning. Mellan 1839 och 1843 utbildades Henriette Nissen i Paris av Manuel García i sång och av Frédéric Chopin i piano.

1843 debuterade Henriette Nissen vid Théâtre Italien i Paris som Adalgisa i Bellinis Norma. Hennes andra debut, som Donna Elvira i Mozarts Don Juan, blev en stor succé som resulterade i att hon fick treårigt kontrakt. Snart därpå fick hon med mycket kort varsel ersätta en indisponerad sångerska och debutera som Rosina i Rossinis Barberaren i Sevilla. Inhoppet bekräftade hennes genombrott. Samma år turnerade Henriette Nissen i Sverige och gav en konsert tillsammans med Jenny Lind som då ännu inte fått sitt internationella genombrott. Konserten blev en succé och i tidningen Freja frågas det vem som var skickligast, den internationellt erkända Henriette Nissen eller den svenska Jenny Lind.

Operasångerskan

1845 lämnade Henriette Nissen Paris. Hon påbörjade en Europaturné som varade till 1859 och gick till Italien, Ryssland, England, Tyskland och Skandinavien. Hon sjöng vid flera prestigefulla scener, t.ex. Covent Garden i London och Kejserliga italienska operan i Sankt Petersburg. Bland hennes roller kan nämnas titelrollerna i Donizettis Anna Bolena och Lucia di Lammermoor, de kvinnliga huvudrollerna i Bellinis Puritanerna, Norma, Sömngångerskan, Meyerbeers Robert av Normandie, Rossinis Korints belägring och ovan nämnda Barberaren i Sevilla. Både Rossini och Donizetti uttalade sig mycket positivt om Nissen. I Berlin skrev recensenten Ernst Kossak att ”om Jenny Lind är näktergalen så är Henriette Nissen lärkan”.

Henriette Nissen medverkade vid ett flertal av de årligt återkommande Gewandhauskonserterna i Leipzig, där hon sjöng i verk av bl.a. Händel, Bach, Mozart och Spohr. I Leipzig träffade hon den danske violinisten och tonsättaren Siegfried Saloman (1816−1899). De gifte sig 1850. Därefter avslutade Henriette Nissen sin operakarriär men fortsatte som konsertsångerska.

Sångpedagogen

Mellan 1859 och 1873 verkade Nissen-Saloman främst som sångpedagog vid konservatoriet i Sankt Petersburg. Hon blev mycket populär och utnämndes till hedersledamot i flera av stadens musikaliska sällskap. Bland hennes elever fanns sedermera berömda Alma Fohström (1856−1936), Ida Basilier-Magelssen (1846−1928), Anna de Belocca (1854−?) och Joséphine de Reszke (1855−1891). 

År 1870 blev Henriette Nissen-Saloman ledamot av Kungl. Musikaliska akademien. Sedan hon avslutat sin tjänst som sångpedagog arbetade hon med sin sångskola som hon tyvärr aldrig fick se utgiven. I sviterna efter en förkylning avled hon hastigt i tyska Bad Harzburg. Hon begravdes i familjegraven i Göteborg.

Betydelse

Henriette Nissen-Saloman har gått till eftervärlden främst som sångpedagog. Hennes mycket gedigna verk Škola pěnija. L’étude du chant. Das Studium des Gesanges (1880) gavs ut postumt, färdigställt av maken, på tre språk. Under 1884 gav Svensk musiktidning ut delar av verket i svensk översättning som en följetong som sträckte sig över hela året. Henriette Nissen-Saloman hade en kraftigt klingande mezzo i de lägre registren, medan de översta tonerna var mer färglösa och tunna. Hon hade lätt för koloratur och utsmyckningar. ”Nissen är mästarinna i ’fioriturer’, och krummelurer och allt hvad det heter” skriver Freja redan 1843.

Detta framgår också av sångskolan, men även att hon hade fantasi och förmåga att anpassa sina övningar efter eleven. Verket uppvisar stor variationsrikedom. Hennes metod tycks modellerad efter Garcías skola, men Nissen-Saloman ger betydligt fler variationer av sina övningar. Verket inleds med en omfattande förklaring av hur rösten fungerar och hur sång bör studeras. Den 405 sidor långa vokalisdelen visar att hon var noggrann och inte lämnade någonting åt slumpen. Allra sist visar hon variationer och utsmyckningar i operascener för rollerna Norma, Rosina, Amina, Askungen och Lucia.

Ingela Tägil © 2015