Re´n vårens vind den boja spränger
Som länge fängslat berg och dal,

Och blåa himlapellen hänger
Utöfver jordens bröllopssal

Välkomna, blomsterrika ängar,

Som grönskat upp ur torfva varm!
Välkomna, ljud från harposträngar,
Som tysta frusit vid min barm

Hur varmt, natur, ditt hjerta klappar,
Mitt eget hjertas aning hör

Hvar hviskning upp mitt öra snappar,
Närhelst du dina läppar rör 

När tusentungad genom lunden
Din späda dikt sin ande drar 

När tusenvingad öfver sunden
Din dufvopost med vinden far

Mitt öga ler, min tanke klarnar,
Och rosor knoppas i mitt bröst,

Och ingen enda aning varnar, 
Att än en gång skall blifva höst:

Hvad rör mig framåt och tillbaka?
Den dag, som är, hör nordbon till.

Om han oändligt kan försaka,
Han ock oändligt njuta vill!

Hvad höjd af lust, hvad djup af smärta
Kan rymmas i ett menskobröst!

Hvad väl, hvad ve i samma hjerta
Kan tolkas utaf samma röst ...