Oljemålning av Friedrich Gotthard Naumann, tonsättarens bror, ca 1780.

Studier i Italien, tonsättardebut och hovkapellmästare i Dresden

Johann Gottlieb Naumann föddes som äldste son till torparen Johann Georg Naumann och dennes hustru Anna Rosina Ebert. Uppgifterna om hans barndom och ungdom är magra, men sannolikt fick han sin musikutbildning vid någon av Dresdens latinskolor. Klart är emellertid att hans tillvaro förändrades på ett genomgripande vis år 1757. Av en tillfällighet träffade 16-åringen då den svenske violinisten och tonsättaren Anders Wesström, vilken beviljats ledighet från Hovkapellet för att på kontinenten fördjupa sitt musikaliska kunnande. Under en tids studier i Dresden lärde Wesström känna den musikaliskt rikt begåvade ynglingen Johann Gottlieb Naumann och erbjöd honom att följa med på sin fortsatta studieresa till Italien. Efter en tid i Hamburg och ett kortare besök i Venedig anlände de båda musikerna försommaren 1758 till sitt mål Padua, där de fick möjlighet att studera för Giuseppe Tartini. Wesström återvände hösten 1760 − ”fullärd” enligt Tartinis utsaga − till Stockholm och sin tjänst vid Hovkapellet.

Naumann dröjde sig emellertid kvar i Italien under ytterligare ett decennium med studier för den berömde operatonsättaren Johann Adolph Hasse som då uppehöll sig i Venedig och för ”Padre Martini” i Bologna. Vid karnevalen 1763 gjorde Naumann sin debut som tonsättare med premiären på sin första opera Il tesoro insidiato vid Teatro San Samuele i Venedig. Under de närmaste åren nådde han sedan stora framgångar med en rad verk − både opera seria och opera buffa − för de stora italienska operahusen och kom snart att räknas som en av de främsta företrädarna för den neapolitanska operan. 1764 kallades han åter till Dresden som kyrkokompositör vid det sachiska hovet, där han sedan efter ytterligare vistelser i Italien utnämndes till hovkapellmästare 1776. 

Naumann och den gustavianska operan

Det var således en utomordentligt kunnig och välrenommerad tonsättare som genom förmedling av den svenske ambassadören i Dresden, greve Fredrik Adolf von Löwenhjelm och hans hustru, på inbjudan av Gustav III anlände till Sverige 1777 för att reformera Hovkapellet och för att bistå kungen i dennes operaplaner. Det första beställningsverket var operan Amphion till svensk text av skalden Gudmund Jöran Adlerbeth. Librettot, som behandlar motsättningen mellan greker och barbarer, blir till en plädering för mildhet, fred och försoning i frimurarnas anda. Premiären i januari 1778 gavs som födelsedagshyllning till Gustav III och föregicks då av en stort upplagd allegorisk prolog, där baletter, körer och ”kung Bore” frambar sina hyllningar till Gustav III − ljusets representant. Musiken väckte stormande applåder och den tyske kompositören vann monarkens välgrundade uppskattning.

Efter framgången med Amphion fick Naumann och Adlerbeth beställning på ännu en opera − Cora och Alonzo − byggd på Jean-François Marmontels upplysningsroman Les Incas, som av författaren tillägnats den svenske monarken. Naumann måste dock efter ett år i Sverige återvända till sin tjänstgöring i Dresden, där han fullbordade partituret till den gustavianska operan (1779). Våren 1782 kallades han åter till Stockholm, där stora uppgifter väntade. Det nya operahuset närmade sig sin fullbordan och invigningen skulle ske med en praktfull uppsättning av Joseph Martin Kraus storslagna opera Aeneas i Carthago. Men dessa planer gick om intet, då Caroline Müller, som skulle gestalta Didos roll, kort före premiären plötsligt lämnade Sverige. Man valde då i stället att som premiärföreställning ge Cora och Alonzo. Naumanns uppgift blev att studera in sitt verk och att leda det grandiosa framförandet vid festligheterna den 30 september 1782.

Under detta andra besök fullgjorde han också sitt största uppdrag för det svenska hovet − operan Gustaf Wasa. Den har sin bakgrund i Gustav III:s glödande intresse för landets historia. Han var också från tidig barndom fostrad till rollen som den tredje Gustav på Sveriges tron. Steget var för honom inte långt till att för talpjäser och operor välja nationella ämnen, som i operorna Gustaf Wasa och Gustav Adolf och Ebba Brahe. Men han gav sig här in på obanad stig. Lättare folkliga sångspel var förvisso vid 1700-talets slut en ny och populär genre i olika delar av Europa. Stora heroiska operor på folkspråk, med ämnen ur den nationella historien och mytologin − som Friskytten, Furst Igor, Boris Godunov och Brudköpet − hör däremot 1800-talet till.

Tonsättningen av Gustaf Wasa var utan tvekan den mest krävande uppgift Naumann ställts inför. Med sin grund i den neapolitanska operan och i Metastasios libretton, gavs han här en text av helt annan art, med andra dramatiska och musikaliska krav − en ”lyrisk tragedi” utan kärleksintrig, en kör- och ensembleopera utan den italienska operans fokusering på solosången och de virtuosa ariorna. Den har också en text med utomordentliga litterära kvaliteter − hovpoeten Johan Henrik Kellgrens dramatiska mästerverk, baserat på utförliga skisser av Gustav III.

Så förväntades här tysken Naumann med det italienska tonspråket skriva en svensk nationalopera. Det innebar inte att han därmed förväntades komponera ”svensk” musik. I Stockholm fördes liksom på kontinentenen livliga debatter om olika stilideal, om fransk tragédie lyrique kontra italiensk opera seria och om Glucks försök att förena dem båda. Glucks strävan att i klassicistisk anda återge musiken dess ”sanna uppgift” − att tjäna dramat − låg helt i linje med Gustav III:s syn på musikdramatiken. Så sattes Glucks reformoperor upp som allt dominerande ledstjärna för det gustavianska operaskapande. Även för Gustaf Wasa var de gluckska stilidealen gällande. Och Naumann som var väl insatt i denna aktuella operadebatt såg det fruktbara i en förening av franskt och italienskt, i denna stile misto. ”Om det upphöjda och storslagna i den franska operan förenas med det melodiska i den italienska, då blir detta det skönaste som denna konst kan frambringa”, skriver han i ett brev till sin bror (här i fri översättning). Och han fortsätter: ”Gustaf Wasa ska bli mitt mästerverk.”

Med Gustaf Wasa fick han rika möjligheter att pröva dessa idéer. Det ledde också till genomgripande nydaningar av hans tonspråk. Här ges ensembler och körer större utrymme än i något annat av hans verk. Även i den rika orkestersatsen − den största Naumann dittills utnyttjat − och de stora balettscenerna är det uppenbart att han närmar sig Gluck och fransk tragédie lyrique. Den dramatiska koncipieringen av operan kräver ett musikaliskt flöde med långa musikaliska förlopp, där arioson går över i recitativ, ensembler och körer utan avgränsande ritorneller.

Naumann arbetade under drygt ett år med Gustaf Wasa. När han i oktober 1783 lämnade Sverige − för att aldrig mera återkomma − var musiken färdigkomponerad. Då hade dock Gustav III gett sig ut på en långvarig resa till Italien och Frankrike. Det medförde bland annat att operan Gustaf Wasa blev liggande. Premiären kom till stånd först i januari 1786, några dagar före konungens födelsedag, och blev redan därigenom en ärorik hyllning till den förste såväl som till den tredje Gustav. Sällan har barockoperans spegling mellan scen och salong framträtt med sådan skärpa som här. När kören i slutscenen hyllat ”Gustaf, den hjälte, som Sverige förlossat”, är det samtidigt en uppenbar eloge till hans namne och efterträdare i salongen.

Uppsättningen var grandios, med dekor av den franske arkitekten Louis Jean Desprez, med koreografi av den franske balettmästaren Louis Gallodier och med den åldrige italienske hovkapellmästaren Francesco Antonio Uttini som dirigent. En tysk tonsättare, en fransk scenograf, en italiensk dirigent och en fransk koreograf − den nationella svenska operan var onekligen en i högsta grad internationell skapelse. Märkligt nog inbjöds inte Naumann, till hans djupa förtvivlan, att närvara eller själv dirigera uruppförandet av Gustaf Wasa. Så fick han aldrig själv höra den opera som han såg som sitt främsta verk.

Som Gustav III avsett, fick Gustaf Wasa snart rang av svensk nationalopera. Med sin prakt och sitt nationella patos lämpade den sig väl för officiella högtidligheter av skilda slag. I september 1790 − kort efter det svensk-ryska fredsslutet − spelades den upp för en gästande rysk beskickning. När Gustav IV Adolf störtats från tronen 1809 och den gustavianska epoken nått sitt definitiva slut hälsades − som en ödets ironi − den nya tiden och den nye tronföljaren Jean Baptiste Bernadotte i november 1810 med en festföreställning av Gustaf Wasa, det mest gustavianska av alla operaverk. Men en bakomliggande politisk avsikt var även att föra samman den franske marskalken och den svenska kungaätten.

Gustaf Wasa behöll långt in på 1800-talet sin ställning som nationalopera och stod ofta på repertoaren. Den är fortfarande den mest spelade av alla svenska operor, men klart distanserad av flera sångspel, främst Värmlänningarna (1846). I Tyskland har Naumanns Meisterstück däremot aldrig framförts. Där blev istället Cora och Alonzo hans mest populära opera, som med sina vackra melodier och med librettot översatt till tyska, snabbt spreds i konsertframföranden.

De tre operorna är Naumanns stora kompositioner för det gustavianska hovet. Men han fick även under sina år i Sverige flera vänner i det privata och offentliga musiklivet − främst då mecenaten, entreprenören och musikern Patrick Alströmer. I dennes hem gjorde Naumann stor succé bland förnäma Göteborgsfamiljer med sitt musicerande på det märkliga instrumentet ”Harmonica”. Väl åter i Dresden införskaffade han åt Alströmer en glasharmonika och tillägnade senare sin svenske vän och välgörare sina Six Sonates pour L’Harmonica − den tyske hovkapellmästarens sista kompositioner för landet i nord.

Anna Ivarsdotter © 2015