Liv

Från Preussen till Skandinavien

Vi vet inget om Christian Friedrich Müllers familjebakgrund eller uppväxt. Han skall ha haft en M. Salomon som lärare i violinspel och det var från denne han tillägnade sig det adagiospel som gjorde honom berömd som violinvirtuos. Müller var på 1770-talet anställd som violinist i Hovkapellet hos prins Heinrich av Preussen. 1778 lämnade han Berlin för att resa på turné med sångerskan Gertrud Mara, även hon anställd hos prinsen.

1779 kom Müller till Köpenhamn där han gav två konserter. Där träffade han sångerskan och skådespelerskan Caroline Frederikke (Carolina Fredrika) Walther, ett möte som blev livsavgörande för de båda. Förbindelsen mellan de två uppskattades emellertid inte av det danska hovet, och Müller utvisades ur landet. Caroline var redan gift, men hennes make hade lämnat Danmark 1775 och när han återkom tycks de inte ha återupptagit sitt samliv utan Caroline lyckades få ut skilsmässa våren 1780. Müller befann sig då i Sverige, dit Caroline begav sig och i maj gifte de sig i Göteborg. Patrik Alströmer hade ordnat med alla papper inför giftermålet och även skickat ett rekommendationsbrev om anställning till Operadirektionen i Stockholm.

Anställningar i Stockholm

Paret begav sig till huvudstaden där de i juni 1780 gav en konsert för hovet. Christian Friedrich Müller anställdes rätt omgående som andre konsertmästare i operaorkestern, medan Caroline fick vänta till 1781 på sitt engagemang vid den kungliga scenen. Carolines första roll var som Alceste i Christoph Willibald Glucks opera med samma namn. Hon gjorde succé och blev något av en kunglig favorit.

1782 var parets ekonomi körd i botten, de jagades av kreditorerna och flydde därför först till Kristiania, vidare till Hamburg och till slut till London. Där kallades de till ett möte med svenska ambassadören som överlämnade ett erbjudande om ett mycket välbetalt, tioårigt kontrakt om de återvände till Stockholm. Bakom detta erbjudande stod Gustaf III som inte ville vara utan sin dramatiska sopran. Kungen lovade även att betala parets hemresa. Paret accepterade kontraktet och när de återkom till Stockholm utnämndes Müller till Kungl. kammarmusikus och Carolina till första actrice.

Christian Friedrich Müller, som hade blivit förste konsertmästare 1787 − han kallades även direktör för musiken − förlorade sin tjänst i operaorkestern 1807. Gustaf IV Adolf, som redan 1803 börjat visa en negativ inställning till teatern, beslöt 1806 att Operan skulle stängas och personalen avskedas. Efter statskuppen 1809 öppnade Karl XIII åter Operan och både Christian Friedrich Müller och hans hustru återanställdes.

Mångsidigt aktiv

Müller deltog flitigt i Stockholms konsertliv. Vid sin debut i Stockholm 1780 var han solist i en av sina egna violinkonserter samt spelade några egna violinsonater. Andra verk av Müller som förekom på konserterna var duor för violin och viola eller bas samt stråkkvartetter. Han framträdde även tillsammans med sin hustru när hon sjöng arior med obligat violin. Müller dirigerade också Hovkapellet vid ett antal konserter. Dessa spelades ofta till förmån för olika ändamål som Frimurarbarnhuset eller Serafimerlasarettet. Tillsammans med hovkapellmästare Johann Christian Friedrich Haeffner dirigerade Müller vid flera tillfällen Skapelsen av Haydn och Mozarts rekviem. Müller ansvarade för orkestern medan Haeffner dirigerade kör och sångsolister. 

Müller pensionerades från Hovkapellet 1817. Medan hans hustru fotsatte att vara aktiv som lärare vid Operan efter sin pensionering försvann Müller in i skuggorna. Han avled i Stockholm 1827.

Verk

Relativt få verk av Christian Friedrich Müller finns bevarade. Dessa återspeglar hans verksamhet som violinist och medlem i Hovkapellet: det är kompositioner för violin och teatermusik. Müller skrev solosonater för violin, men framförallt duor där violinen ackompanjeras av antingen viola eller bas. Det finns även en samling med sex stråkkvartetter med titeln Sonater för violin med ackompanjemang av violin, viola och bas. Det var första violinen som skulle briljera, de andra instrumenten hade endast en stödjande funktion. Müller skrev sannolikt sina verk för violin för att i första hand framföras av honom själv i syfte att visa vilken utomordentlig violinist han var.

Müller mest betydande verk är utan tvekan musiken till Drottning Christina, en heroisk dram på vers med sång och dans med text av Gustaf III, bearbetad av Johan Henrik Kellgren. Den hade premiär på Gripsholm 1785 och spelades senare både på Drottningholm och på Operan i Stockholm. Müller bidrog med musik till skådespelet Eremiten (1798) och Masqueraden, komedi med sång. Han skrev även Epilog till operan Atis (1784).

Enligt två källor skall Müller ha skrivit en flöjtkonsert (förkommen), men denna är sannolikt komponerad av hans samtida August Eberhard Müller. Flera verk med relativt höga opustal har tillskrivits Müller, men åtminstone två av dessa, Grand ouverture triomphale (op. 107) och Cantatus Generalis Populi (op. 120), är komponerade av Carl Friedrich Müller. Det är även tveksamt om de tre pianokompositioner som enligt vissa källor Müller skall ha komponerat, Divertissement (op. 33), Potpourri (op. 35) och Variationer (op. 38), är skrivna av honom. De två senare är utgivna i Hamburg på 1820-talet och tillägnade olika tyska kungligheter.

Veslemøy Heintz © 2016