Gustaf Mankell (1812−1880)
Gustaf Adolf Mankell föddes 20 maj 1812 i Christiansfeld i danska Sönderjylland och avled i Stockholm 23 mars 1880. Som pedagog, tonsättare, interpret och improvisatör spelade Mankell en viktig roll för att etablera en modern orgeltradition i Sverige. Han var under lång tid organist i Jakobs församling, Stockholm. Hans produktion för orgel är mycket omfattande, men han har även komponerat för piano samt viss kammar- och sakral vokalmusik. Ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1841.
Herrnhutare i Stockholm
Gustaf Mankell föddes in i den herrnhutiska miljön i danska Christiansfeld där hans far Johann Hermann var organist och musiklärare vid brödraförsamlingens kyrka. Modern Johanna Maria Keyser var ursprungligen svenska och efterhand kom såväl föräldrarna som Gustaf samt bröderna Carl Abraham och Wilhelm August att bosätta sig i Sverige. Gustaf flyttade till Stockholm 1833 och försörjde sig inledningsvis som pianolärare samtidigt som han förberedde sig för att 1835 kunna erhålla organistexamen.
Redan samma månad som de avlagda proven (augusti) inledde han en tjänstgöring som organist i Jakobs församling och fick sedan, som efterträdare till den legendariske Olof Åhlström, ordinarie tjänst i januari 1836. Utöver denna syssla tillkom snart uppdragen som sånglärare och kantor i församlingens elementarskola (1836) och rollen som organist i Stockholms herrnhutiska brödraförsamling (1837). Den obrutna sociala tillhörigheten med väckelsemiljön stärktes också genom äktenskapet 1839 med Charlotte Louise Warnke (1814−1883), dotter till Andreas Warnke som var föreståndare för den Evangeliska brödrasocieteten i Stockholm.
Orgel och bildning
Redan 1841 invaldes Gustaf Mankell som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Han kom att bli en viktig gestalt i dess verksamhet, framför allt genom sin mångåriga pedagogiska gärning som orgellärare vid dess undervisningsverk, från 1853 och med professors titel 1859. Han hade inget av den dragning mot folkmusik eller av den nationella andan hos många i hans samtid, utan tillhörde de musiker och tonsättare som verkade för att etablera en akademisk musikkultur efter kontinentala förebilder. I intresset för att höja den musikaliska bildningen var Gustaf enig med sin bror Carl Abraham, och som ett naturligt led i denna strävan stod också ett gemensamt intresse att lyfta fram äldre kyrkomusik. Detta projekt resulterade i en rad ”historiska” konserter och soaréer under 1830- och 1840-talen, till vilka Gustaf bland annat arrangerade äldre körmusik för orgel. Kyrkomusik, historicism och ambitioner för en solid musikteoretisk skolning gick här hand i hand och Gustaf Mankell arbetade också oförtrutet med att höja den musikaliska kvaliteten hos landets organister.
Som ett led i sökandet efter en genomtänkt pedagogisk struktur översatte och bearbetade han (med bistånd av Oscar Byström och Franz Berwald) den belgiske organisten Jacques-Nicolas Lemmens École d’Orgue från 1862. Lemmens var själv en viktig förbindelselänk mellan den tyska Bachtraditionen, som elev till organisten Adolf Friedrich Hesse, och den framväxande franska romantiska skolan. Att Lemmens omarbetade orgelskola antogs som lärobok vid konservatoriet 1867 och att han gjordes till utländsk ledamot av Musikaliska akademien 1870 hör samman med konsolideringen av en systematisk svensk tradition med både tyska och franska impulser. Centrala element i denna var kombinationen av ett välordnat legatospel och en driven pedalteknik. Till orgelskolan tillfogade Mankell 1869 den större repertoarsamlingen Studier vid Orgeln och dessutom publicerade han ett flertal mindre pedagogiska skrifter och samlingar för repertoar- och koralspel samt improvisation.
Välkänd pedagog
I takt med sin långa och trogna gärning som pedagog och organist i Jakobs kyrka kom Mankell att nå ryktbarhet och (efter sin död) fick han även en särskild plats i den svenska litteraturen. August Strindbergs novell ”Den romantiske klockaren på Rånö” (utgiven i Skärkarlsliv 1888) handlar om en student som kommer till Stockholm för att studera hos konservatoriets professor i orgel. Texten innehåller inte bara en initierad skildring av orgeln i Jakobs kyrka, utan ger också en personteckning med Mankell som förlaga. Det mest karaktäristiska draget i hans smak beskrivs träffsäkert som en förkärlek för kontrapunkt och orgelfugor.
Vad gäller personligheten lyfter Strindberg fram en ohejdad emotionell direkthet med fallenhet för plötsliga utbrott av irritation. Andra persontecknare hade redan pekat på ett sådant temperament vid undervisningen trots att han huvudsakligen beskrivs med ord som nitisk, plikttrogen och stillsamt tillbakadragen. Hans personliga generositet mot de många begåvade eleverna var också välkänd och bland dessa fanns ledande organister som Gustaf Wilhelm Heintze, Claes Rendahl, Elfrida Andrée och Emil Sjögren.
Koralfrågor
Förbunden med intresset för äldre kyrkomusik var också tidens begynnande strävan att återskapa koralernas rytmiska variation som gått förlorad under upplysningstidens utjämning. Redan från början av tiden i Stockholm arbetade Mankell fram flera egna samlingar av koraler där han bland annat, i direkt motsats till idealen i brodern Carl Abrahams skrifter, fortsatte bruket av kortare mellanspel mellan fraser och verser. Han deltog aktivt i Musikaliska akademiens debatter om en revision av Hæffners koralbok och var från 1866 medlem i en kommitté som skulle arbeta fram en så kallad minimitabell för att i användarvänlighetens namn begränsa antalet koraler till förmån för de lättast sjungna.
Orgelspel och orgelsakkunnig
Gustaf Mankells orgelspel har alltså tecknats livfullt i Strindbergs novell och han ansågs också vara sin tids främste organist. En mycket populär tradition var hans improvisationskonserter efter gudstjänster i Jakobs kyrka. Vid sidan av eget solistiskt spel framträdde han regelbundet med fyrhändigt orgelspel, ofta tillsammans med kollegan Carl Torsell i Storkyrkan, och arrangerade samt komponerade betydande mängder musik för sådana tillfällen. Som interpret vårdade han arvet från J.S. Bach och senare tysk musik, men introducerade också musik av samtida tonsättare som Lemmens och Hesse. Hans kompositioner står nära förbundna med den egna improvisationskonsten, rotade i en sträng kontrapunktisk stil men med en suverän behärskning av den dåtida orgelns klangliga möjligheter.
Mankell var inte bara en ansedd kontrollant med inblick i de flesta större nya svenska instrument under flera decennier. Tillsammans med orgelbyggaren Per Åkerman gjorde han också 1862 en studieresa för att inhämta kunskaper om både traditioner och trender i europeiskt orgelbyggeri, inte minst från den samtida fransk-belgiska skolan. Han lät Åkerman införa flera nya orkestrala karaktärstämmor i Jakobs orgel och nedtecknade vid återkommande tillfällen musik som med all sannolikhet bottnar i improvisationer avsedda för att demonstrera nya orgelstämmors solistiska kvaliteter.
Akademisk tonsättare
Vid sidan av välklingande stråkkvartetter och mindre vokalmusik är Gustaf Mankells mycket omfattande produktion utan undantag tillägnad orgeln eller pianot. Större inslag av eleganta och lyriska karaktärsstycken präglar pianomusiken, men i bakgrunden finns alltjämt den säkra om än formelartade lärdom som präglar hela hans skapande. I det jämna flödet av ständigt nya verk finns få svaga stycken, men det är heller inte ofta en högre grad av inspiration lyser igenom. De många större orgelverken bygger som regel på kontrapunktisk skicklighet, med återkommande sekvensbildningar, och blir därmed ofta tämligen avancerade att framföra.
Framgångsrik charm, lyrik och dramatik står att finna för den som botaniserar i produktionen, kanske inte minst i vissa konsertanta allegron och fantasier för orglarna i Jakob och Gärdserum (Östergötland). De mest betydande verken är dock 1870-talets fantasier för två organister samt tolv stora sonater, där de senare till sin yttre form återspeglar den framväxande franska orgelsymfonin. De är i fem satser och inleds oftast med en större sonatsats som följs av lyrisk sats, en menuett, ett scherzo och en avslutande fantasi och fuga. 1870-talets verk bygger i hög utsträckning på återanvändning av tidigare stycken.
Även om det mest påfallande i Mankells produktion är hans suveräna hantverk, är det ändå förvånande att hans gärning inte har ägnats större intresse. I historiskt avseende är han av allra största betydelse som banbrytare för en nationell musikalisk bildning och grundare av en modern svensk orgelkonst.
Jonas Lundblad © 2016
Skrifter av tonsättaren
Orgelbibliothek, 1849−50.
Reglor som böra iakttagas vid preludiering, 1854.
Uppsats på hvad en orgelnist bör känna, för att, som sig bör, sköta ett honom till spelning och vård anförtrodt orgverk, Stockholm, 1864.
Album för orgelnister och amatörer, samling av lätta orgelpreludier, utgångsstycken, lätta tonstycken mm för orgel eller orgelharmonium, 1864.
Orgelmusik för kyrkan, samling af praeludier, postludier, fugor, fantasier med flere större o mindre lätt utförbara solostycken.
Orgelskola, antagen vid Kungliga musikaliska akademiens konservatorium, [huvudsakligen en översättning och bearbetning av Jacques Lemmens École d'orgue], Stockholm, 1867.
Studier vid orgeln, innehållande lättare o svårare tonstycken i olika stil, såväl till användande vid gudstjensten som ock till concertspel, Stockholm, 1869.
Bibliografi
Ahnfelt, Arvid (utg.): Europas konstnärer, Stockholm, 1887.
Edholm, Dag: ”Strindberg, Gustaf Mankell och Strand-orgeln i Jacobs kyrka: om orgelskildringar i en skärgårdsnovell”, Orgelforum, vol. 14, nr 1, 1992.
Hagström, Lars: Registreringspraxis i Sverige 1830-1880 med utgångspunkt från Gustaf Mankells orgelverk, C-uppsats i musikvetenskap, Göteborgs universitet, 1997.
Hedwall, Lennart: ”Gustaf A Mankell”, i: Svenskt biografiskt lexikon, vol. 25. Stockholm, 1985−87.
Lindström, A.: ”[Nekrolog över] Gustaf Mankell”, Illustrerad tidning, nr 14 1880. Stockholm.
Lundgren, Adolf: ”[Nekrolog över] Gustaf Mankell”, Necken. Svensk Musiktidning, Nr. 7, 1880.
Norlind, Tobias: Svensk musikhistoria, 2:a uppl., Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1918.
Norlind, Tobias: Musiken i S:t Jakobs kyrka och församling i S:t Jacob 1643–1943. Minnesskrift, Stockholm, 1943.
Wretman, Johan: ”Några minnen från kyrkligt liv i Stockholm under 1860- och 1870-talen”, i: Hågkomster och livsintryck av svenska män och kvinnor, vol. 4, Uppsala, 1923.
Verköversikt
Kammarmusik (stråkkvartett m.m.), pianomusik (4 samlingar av karaktärsstycken m.m.), orgelmusik (en omfattande mängd verk, däribland 12 stora sonater, fantasier för 4-händig orgel), vokalmusik.
Samlade verk
Kammarmusik
Stråkkvartett, Ess-dur.
Fantasi och fuga, för stråkkvartett, Ass-dur.
Adagio religioso, för orgel och violin, h-moll, 1860.
Adagio, för obligat orgel och violin, A-dur, 1864.
Adagio, für chromatisches Waldhorn und Pianoforte, f-moll, 1834.
Piano
Compositioner från ungdomsåren 1821–28 i Christiansfeld [notbok med korta dansstycken].
Fuga för piano à quatre mains, c-moll, 1836.
24 Praeludien für das Pianoforte in allen Dur- und Molltonarten im strengen oder freyen Style, 1837.
24 korta fantasier i alla dur- o molltonarter, 1838.
Preludium und Fuge für das Pianoforte, Ess-dur, 1850.
Inledning och fuga, Ess-dur, 1856.
Allegretto espressivo, A-dur, 1861.
Allegro vivace, D-dur, 1866.
12 tonstycken: 1. Capriccio: Allegro vivace, 2. Andante religioso, 3. Allegro vivace, 4. Canzonetta, 5. Allegro scherzando, 6. Allegro brillante, 7. Scherzo, 8. Preludium o fuga, 9. Allegretto, 10. Andante serioso, 11. Menuetto och trio, 12. Siciliana melancolico, 1870–71.
12 tonstycken: 1. Allegretto, 2. Tarantella, 3. Preludium och fuga, 4. Adagio con espressione, 5. Moderato con grand espressione, 6. Menuetto och trio, 7. Allegro vivace e risoluto, 8. Preludium och fuga, 9. Moderato e sentimento, 10. Allegro con espressione, 11. Allegro affettuoso, 12. Menuetto och trio, 1871.
12 tonstycken: 1. Andante religioso, 2. Allegro energico, 3. Allegro molto, 4. Preludium och fuga, 5. Allegro moderata e con espressione, 6. Allegro vivace, 7. Menuetto och trio, 8. Allegro con fuoco, 9. Allegro pathetico, 10. Scherzo, 11. Moderate con espressione, 12. Andante con moto, 1872.
12 tonstycken: 1. Allegretto grazioso, 2. Allegro vivo e leggiero: Fughetta, 3. Allegro, 4. Preludium och fuga, 5. Allegro non troppo e sostenuto, 6. Menuetto och trio, 7. Preludium och fuga, 8. Allegro vivace e risoluto, 9. Allegro brillante, 10. Preludium och fuga, 11. Romance sans parole, 12. Menuetto och trio, 1872.
Praeludium och fuga, g-moll, 1875.
Praeludium och fughetta, g-moll, 1875.
Fantasier: c-moll, F-dur, c-moll, Fiss-dur, E-dur.
Allegro, d-moll.
Andantino espressivo, H-dur.
Orgel
Divertissement, 1833.
12 sonatiner för orgelverk.
16 fugor med förespelningar för orgelverk.
Fantasie und Fuge, Ess-dur, 1834 [version för orgel 4h 1854].
Leichte Orgelpraeludien (1-5), 1834.
Preludium und Fuge, G-dur, 1836.
Preludium und Fuge, C-dur, 1836.
Preludium und Fuge, F-dur, 1836.
24 Orgelpraeludien zum Gebrauche beim öffentlichen Gottesdienste, 1836.
24 enkla och melodiösa orgelpraeludier till begagnande vid gudstjiensten, 1838.
Praeludium zum Gebrauch bei Trauerfeierlichkeiten (”Sälle äro de som sofva”), 1839.
Praeludium, A-dur/Ass-dur, 1839.
8 Orgelpraeludier till begagnande vid de offentliga gudstjiensterna, 1839.
Orgelpraeludium för tvenne manualer, G-dur, 1842.
Orgelpraeludium, G-dur, 1842.
Orgelpraeludium (allegretto), G-dur, 1842.
Orgelpraeludium (andante), G-dur, 1842.
Orgelpraeludium, Ess-dur, 1842.
Orgelpraeludium (andante), E-dur, 1842.
Orgelpraeludium (moderato), E-dur, 1842.
Orgelpraeludium, fiss-moll, 1842.
Orgelpraeludium, f-moll, 1842.
11 korta inledningar för orgel, utan pedal, till begagnande vid aftonsångarne, 1842.
Sammlung von fugenthemas, 1843.
Fantasi och fuga, c-moll, 1844.
Femstämmigt preludium och fughetta, Dess-dur, 1845.
Preludium och fughetta, Fiss-dur, 1845.
6 Praeludier till begagnande vid gudstjensten: G-dur, F-dur, Ess-dur, D-dur, g-moll, A-dur, 1846.
Preludium och fuga, E-dur, 1846.
Två orgelpreludier, F-dur, 1847.
Fantasi och fuga, Ass-dur, 1847.
Preludium och fuga, A-dur, 1847.
Fantasi och orgelfuga, B-dur, 1847.
Fantasi och fuga, H-dur, 1847.
20 melodiösa orgelpreludier i de mest brukliga tonarterna till begagnande vid allmänna svenska gudstjensten, 1849.
10 Orgelpreludier, 1851.
Preludium till "Koral från Brödraförsaml", 1851.
Preludium och fuga, à quatre mains, E-dur, 1851.
Lätta och korta orgelstycken till begagnande vid den allmänna gudstjänsten, 1852.
Preludium till "Kör af Beethoven" (Tonernas vågor), 1852.
Fughetta med preludium, e-moll, 1852.
Preludium och fuga, h-moll, 1852.
Preludium och fuga, e-moll, 1852.
Preludium och fuga, d-moll, 1852.
Preludium och fuga, a-moll, 1853.
Preludier och fugor, Ess-dur, fiss-moll, giss-moll, ciss-moll, ess-moll, b-moll, 1853.
Fantasi och fuga, f-moll, 1853.
Fantasie und Fuge à quatre mains, Ess-dur, 1854.
Exempel eller former till preludier, 1854.
Instruktionspreludium, 1854.
Praeludium och fuga, D-dur, 1854.
Solopraeludium för Gamba 8, Fagott 8, Fleut 4, 1854.
Solopraeludium med Basun 16 och Waldflöjt 2, 1854.
Solopraeludium med Gamba 8 och obligat Salicional 8 & Fleut 4, 1854.
Fantasi och fuga, Ass-dur, 1855.
12 fughetter för orgel, 1858.
Praeludium à quatre mains, G-dur, 1858.
Preludium och fuga, B-dur, 1859.
Preludium och fuga, D-dur (de 30 första takterna i fugan av Joh. Lindberg i Åtvid), 1860.
Preludium och fuga, G-dur (de 20 första takterna i fugan av J L...), 1860.
Preludium och fuga, g-moll (temat av J L ...), 1860.
Adagio (för Gerdserums mönsterorgel), c-moll, 1860.
Minne från Gerdserums kyrka, nemligen Fantasie för dess ypperliga solostämmor, samt slutfuga för besagde mönsterverks samtliga register, 1860?
Preludium & Fughetta, F-dur, 1860.
Lätta preludier och fugor i den berömde Adolf Hesse's styl. C-dur, c-moll, F-dur, D-dur, Ess-dur och B-dur, 1861.
Preludium till fuga i g-moll av Bach, à quatre mains, 1861.
Tvenne Andante’s för den nya Fleut harmonique i Jakob: A-dur & a-moll, 1861.
6 Preludier och fugor: B-dur, Ess-dur, D-dur, g-moll, d-moll, G-dur, 1862.
Tvenne Adagio’s för Gamba 8 i Jakob: Dess-dur och Ess-dur, 1862
Praeludium und Fuge über den Namen A-d-Hess-e, d-moll, 1862.
Praeludium och fuge à quatre mains, F-dur, 1861.
Fantasi för S:t Jakobs orgels nya härliga solostämmor, F-dur, 1863.
Preludium och fuga, c-moll, 1864.
Preludium och fuga, C-dur (temat av J L ...), 1864.
Preludium och fuga, G-dur (temat av J L ...), 1864.
Allegro concertant, Ess-dur, 1865.
Allegro concertant, D-dur, 1865.
Preludium och fuga, F-dur, 1865.
Preludium och fuga, E-dur, 1865.
Postludium och fuga, C-dur, 1865.
Postludium och fuga, D-dur, 1865.
Concertstycke, F-dur, 1865.
Adagio, H-dur, 1865.
Adagio, E-dur, 1865.
Andante, Fiss-dur, 1865.
Adagio, G-dur, 1865.
Allegro moderata e grazioso, F-dur, 1866.
Tolf orgelstycken i blindskrift, 1868.
Allegro concertant, Ess-dur, 1870.
Scherzo och trio, c-moll, 1870.
Pedaletüde, Ess-dur, 1870.
Tre menuetter, D-dur, Ess-dur, f-moll, 1871.
Fantasi à quatre mains, c-moll, 1872.
8 praeludier med användande af orgelns solostämmor: A-dur, c-moll, F-dur, Dess-dur, C-dur, D-dur, F-dur, Ass-dur, 1873.
12 Choralpreludier, 1874.
Orgelsonat [nr 1], c-moll, 1874.
Orgelsonat [nr 2], D-dur, 1874.
Orgelsonat [nr 3], f-moll, 1874.
Orgelsonat [nr 4], G-dur, 1875.
Orgelsonat [nr 5], C-dur, 1875.
Orgelsonat [nr 6], d-moll, 1875.
12 trestämmiga lätta och korta tonstycken, 1876.
6 orgelpreludier för 2ne manualer och obligat trumpet 8 fot, 1876.
Orgelsonat [nr 7], Ass-dur, 1877.
Orgelsonat [nr 8], A-dur, 1877.
Orgelsonat [nr 9], F-dur, 1877.
Orgelsonat [nr 10], e-moll, 1877.
Orgelsonat [nr 11], Ess-dur, 1877.
Orgelsonat [nr 12], g-moll, 1877.
Fantasi à quatre mains, C-dur, 1878.
Fantasi à quatre mains, D-dur, 1878.
Fantasi à quatre mains, a-moll, 1878.
Fantasi à quatre mains, Ess-dur, 1878.
Fantasi à quatre mains, d-moll, 1878.
Allegro, C-dur, 1879.
12 lätta trestämmiga tonstycken, 1879.
Allegro, E-dur, 1879.
6 fughettor: F-dur, d-moll, B-dur, Ess-dur, C-dur, c-moll, 1879.
6 tonstycken: E-dur, g-moll, Ess-dur, A-dur, g-moll, h-moll, 1879.
Fantasi à quatre mains, Ess-dur, 1879.
Fantasi (urspr. för 4 händer), Ess-dur, 1879.
Två Pedaletüder, fiss-moll och D-dur, 1880.
Pedal-Etüde, för 2ne manualer, Ess-dur.
30 harmoniska anteckningar såsom ledning vid preludieringen.
Vokalmusik
Ostercantate Lasst uns in frohen Chören, für 4 Solostimmen Chor mit obligater Pianofortebegleitung, 1835.
Lobe den Herren meine Seele, med obligat orgel, 1872.
Der Gott des Friedens, med obligat orgel, 1872.
zur Pfingstpredigt, Der Geist Gottes, 1874.
So spricht der Herr, 1875.
Kommet, lasset, 1875.
Gelobet sey der Herr, 1875.
Jauchzet den Herrn alle Welt, 1875.
Lobsinget Gott (Pfingststück), 1875.
Kyrkoarior för tenorröst med obligat orgel: Det är en kostelig ting, 1876, Hjerteliga kär, 1876, Den under den Högstes beskärm sitter, 1876, Såsom hjorten ropar, 1876.
Koraler
Choralbok, i melodiskt hänseende enl den af Åhlström utg, satt i harmoni samt tillökt med 36 hittills i Sverige icke begagnade tyska choraler, 1839.
5 choraler, satta för sopran, alt, två tenorer och bas med interludier, 1840.
150 der schönsten und gebräuchlichsten Melodien aus Gregor's Choralbuch, vierstimmig gesetzt, für die Orgel mit zerstreuter Harmonie, 1841.
24 choralmelodier, i melodiskt hänseende enligt Åhlströms choralbok, femstämmigt utsatt med interludier, 1842.
46 choraler, i melodiskt hänseende enligt Haeffners choralbok, satta i harmonie, 1843.
Choralbok, i melodiskt hänseende enligt Häffners choralbok, fyrstämmigt utsatt med interludier, 1850.
89 koraler, dels svensk och tyska melodier, dels af Åhlström componerade, satta i harmoni med interludier, 1852.
Choralbok med interludier, innehållande alla i Brödraförsamlingens sångbok förekommande melodier, fyrstämmigt utsatt med odelad harmoni för orgel eller piano, samt transponerad i lägre tonarter, 1859.
Avskrifter och arrangemang
En mängd bevarade nedskrifter av andra tonsättares musik som Mankell arrangerat och framfört i olika sammanhang. Där finns körer ur oratorier av Haydn, Pergolesi etc. för orgel à quatre mains, tyska orgelverk från samtiden och tillbaka till J.S. Bach, körer av Beethoven, sånger, samt kompositioner av E.G. Geijer, Lindblad och Berwald.