Teckning av Maria Röhl, 1835. (Kungl. Biblioteket)

Från Danmark till Stockholm

Carl Abraham Mankell hörde till en tysk musikersläkt som under namnet Mangold kan spåras till en stadsmusikant i Umstadt i Hessen under förra halvan av 1700-talet. Abrahams far Johann Hermann (som antog släktnamnet Mankell) var organist och musiklärare i herrnhutarnas församling i Christiansfeld och senare musikdirektör vid Svenska flottan i Karlskrona, och modern Johanna Maria Keyser var svenska, född i Stockholm.

Mankell, som fick sin musikaliska skolning hos fadern, kom till Sverige 1823. Han innehade i Stockholm först en lackerarverkstad och fick 1824−27 burskap som manufakturist men ägnade sig samtidigt åt pianouthyrning och pianostämning. 1825 blev han organist i Tyska församlingen och kantor i dess skola. Mankell avlade i januari 1826 sånglärar- och kyrkosångsexamina vid Kungl. Musikaliska akademiens undervisningsverk och blev kort därefter kantor i Klara församling och dess skola och utnämndes till organist där 1828. Under 1830-talet och framåt innehade han en rad tjänster knutna till musikundervisning (däribland vid KMA:s undervisningsverk 1834−41) och han var musikrecensent i Svenska tidningen 1851−56. Han bildade 1838 Sångförening för kyrkomusik som främst ägnade sig åt a cappella-sång och 1840 en motsvarande sammanslutning, Concordia, som ägnades profan musik och där även en stråkorkester deltog.

Brodern Gustaf Mankell (1812−1880) kom till Stockholm 1833 och blev 1836 organist i Jakobs kyrka; han ansågs snart som en av de ledande svenska organisterna och blev orgellärare vid KMA:s undervisningsverk 1853. Tillsammans gav de båda bröderna 1835 en serie soaréer med äldre tiders musik i Sällskapet Tonkonstens vänner. En son till deras halvbror Emil Theodor Mankell var pianisten och tonsättaren Henning Mankell (1868−1930).

Med sången i centrum

Abraham Mankell var framför allt en entusiastisk och entusiasmerande sånglärare som med sitt engagemang och sin breda allmänbildning verkade för att sprida kännedom om musik från alla tider. För skolbruk arrangerade han mängder av sånger och koraler för kör, där han ofta av hänsyn till gosskolornas behov använde sig av tre diskantstämmor och bas (en alt istället för tenor), detta för att kunna utnyttja de yngre pojkarnas lägsta register i fyrstämmig sats.

Med sin kyrkokör i Klara gav han under 1830- och 1840-talen ”andliga” eller ”historiska” konserter och aktualiserade äldre kyrkomusik och propagerade även för så kallade rytmiska koraler. Han gav 1847 en serie offentliga föreläsningar i musikens historia och estetik, och 1854 ingav han till Musikaliska akademien ett ”Förslag till en musikalisk-litterär lektion i hufvudstaden”. Han framhåller nödvändigheten av en gedigen musikhistorisk och musikestetisk utbildning vid konservatoriet, ämnen som varit beklagligt eftersatta.

Musikhistoriska arbeten

Mankells tidigaste skrifter bygger i huvudsak på hans praktiska pedagogiska verksamhet och Berättelser ur kyrkomusikens historia (1841) är ett slags komplement till hans historiska konserter. Men i Blickar i musikens helgedom (1849) börjar han diskutera motsättningen mellan den enkla melodin och den aktuella musikens konstmässighet, en polarisering som i Sveriges tonkonst och melodiska national-dikt (1853) fastslås med orden: ”Tonkonsten sönderfaller i tvenne högst olika huvudgrenar. Den ena uttrycker hjärtats känslor och utgjuter sig i melodin, den andra idkar spekulationer på matematikens område: den tillskapar kontrapunktiska arbeten.” Mankell tar från och med nu ställning för den första ”grenen” och kan därmed ställa tonsättare som Johan Nordblom, Eric Arrhén von Kapfelman och Erik Gustaf Geijer som likvärdiga med och rentav överlägsna Mozart eller Beethoven. Hans inställning blir definitivt klargjord, när han i Om sann och falsk deklamation (1862) deklarerar: ”Sångtextens ord −−− förmå att ställa det blotta tonspråket oändligt högre, än det eljest står i och för sig sjelft.” I sin koralbok (1865) hävdar han än mer kategoriskt att ”den i sång uttryckta tanken uppnår, såvida orden på ett värdigt sätt uppbäras av tonerna, en höjd, som är oåtkomlig för instrumental-musiken af hvad beskaffenhet den än må vara.”

Denna Mankells grundtes går igen i nästan alla hans musikhistoriska arbeten som i huvudsak är kompilatoriska men spänstigt skrivna och vittnar om hans avsevärda beläsenhet. Hans sista stora arbete, det trebandiga Musikens historia som utkom 1864 − samma år som vårt första egentliga musiklexikon, Leonard Höijers − rymmer ett längre parti om den svenska musiken som här behandlas påfallande objektivt och med viss förståelse även för instrumentala verk. Men typiskt är att Franz Berwald främst uppskattas för sitt anammande av folkmusiken i Erinnerung an die norwegischen Alpen och för sin instrumentation.

Mankells betoning av det allt överskuggande melodiska infallet återkommer i paragrafen om ”Sveriges närvarande vis-tonsättare”, där han efter apostrofering av Josephson, Sjögren, Blidberg, Randel, Mathilda Gyllenhaal, Bauck och Isak Berg skriver:

Till och med Abr. Mankell har stundom till skänks erhållit en verklig sång-melodi, t. ex. i vårhymnen: ”Den blida vår är inne”, sången: ”Du som ej rum på jorden finner” och ”Säg, hvar är den vårens ros” m. fl. a. I ofvanstående ord ligger intet sjelfberömmande skryt. Ty en melodi kan, såsom redan anmärkt blifvit, ingen menniska genom konst eller möda skapa eller ”sammansätta” (komponera); det nya motivet innebär en fri gåfva ifrån skönhetens land. Tonsättaren erhåller den utan sin förtjenst och värdighet. Tacka för dylik gåfva må man ju få.

Musikaliska verk

Att Mankells tämligen begränsade produktion domineras av vokalverk, är således inte att undra på. Möjligen skall ändå betonas att kanske speciellt hans många sång- och körsättningar har att göra med hans övertygelse om sångens − och musikens − både livgivande och sociala betydelse. Det är säkerligen ett arv från herrnhutismen, där musiken spelade en avgörande roll. Sambandet framgår tydligt i de sakrala sångerna, såväl i kantaten Guds lof till Johan Olof Wallins text med den hymniska naturstämningen ”Då sänkte sig den stilla dal” som i de likaledes hymniska ”Vid Frälsarens krubba” (efter Matthias Claudius) och ”Bön” (”Du som ej rum …”, Bengt Lidner). Den nämnda vårhymnen äger en medryckande drive och ”Hugsvalelsens Källa” (G.H. Mellin) en optimistisk ton, medan de korta och närmast schematiska körsatser som ingår i hans Mässa vittnar om hans intresse för äldre musik och faktiskt innehåller en rudimentär kontrapunktik. Hans få opublicerade instrumentalstycken visar liksom hans sångackompanjemang en naturlig säkerhet i den stramt hållna musikaliska satsen.

Någon egentlig egenart uppvisar dock inte Mankells solosånger, där han pendlar mellan enkelt folkvisemoll och smått mondän elegans med små fioriturer, och någon medveten texttolkning är det knappast fråga om. Men han kan uppnå en viss innerlighet som i den i citatet framhävda ”Vår-rosen” (Mellin) och i ”Wårlängtan” (F.M. Franzén), och även mer neutrala melodier till exempelvis Wilhelm Baucks översättning av J.W. v. Goethes ”Nähe des Geliebten” (”Närheten af den älskade”), Friedrich Schillers ”Thekla” i A.A. Grafströms översättning och P.D.A. Atterboms ”Appelgården” tjänar väl sina ändamål. I Erik Johan Stagnelius ”Stjernorna” överraskar Mankell med en nästan snubblande snabb diktion, och med sin konstlade textunderläggning får sången snarast uppfattas som ett originellt experiment av en tonsättare som annars håller sig till en högst traditionell och prydlig frasgivning.

Lennart Hedwall © 2015