Liv

Barndom och studieår

Wilhelm Lundgren föddes och växte upp i Stockholm. Hans far var sjökaptenen Johan Vilhelm Lundgren och hans mor Mathilda Charlotta, född Söderbäck. Modern, som var en skicklig pianist, undervisade honom i musik, och vid 14 års ålder blev han antagen som elev vid Kungl. Musikkonservatoriet. Där fick han utbildning i violinspel av Fridolf Book, parallellt med sina gymnasiestudier.

1890 började han läsa medicin vid Uppsala universitet, men gick snart över till att studera språk, något som han hade en stor fallenhet för. Någon akademisk examen tog han aldrig. Han gav språklektioner och arbetade några år under 1890-talets senare hälft som informator i Baltikum och Ryssland. Runt 1900 ska han också en tid ha sysslat med experimentalfonetiska undersökningar vid universitetet.

Violinist, kritiker och pedagog

Det var på 1890-talet som Wilhelm Lundgren bestämde sig för att göra musiken till sitt levebröd. Han var redan en högt kvalificerad medlem av Akademiska kapellet i Uppsala − uppskattningen av honom visas av smeknamnet ”Paganini”, ofta förkortat ”Pag”, som skulle följa honom resten av livet. Som violinist hade han, enligt vittnesmålen, under sina bästa år en osviklig teknik och en förmåga till mycket levande tolkningar.

1899 började Lundgren en lång tjänstgöring som musikrecensent i Upsala Nya Tidning. Förmodligen var det ungefär vid samma tid som han började ge lektioner i violin och piano. Som recensent var han skoningslöst uppriktig, och relativt tidigt ute med en kunnig och positiv värdering av den nyare musiken: Johannes Brahms, César Franck och Carl Nielsen. Både i kritikerverksamheten och i undervisningen hade han nytta av sin mångsidighet. Han var en skicklig och hängiven pedagog, och innehållet i sina lektioner breddade han med sina kunskaper i humaniora och anatomi. Hans musikpedagogiska ådra kom också till uttryck i ett Musikaliskt reallexikon som publicerades 1924. 

Framskjutna positioner i Uppsalas musikliv

Wilhelm Lundgren blev 1902 ledare för Sällskapet för kammarmusik i Uppsala och några år senare konsertmästare i Akademiska kapellet, som han i praktiken var ledare för under ett par år när director musices, Ivar Hedenblad, krafter tröt. När Hedenblad avled sommaren 1909 fick Lundgren helt ta över hans sysslor och blev därigenom för en tid en centralfigur i stadens musikliv. Han ledde Allmänna sången, en uppgift som han behöll till 1919, och han var tillförordnad director musices tills tjänsten utlystes hösten 1910. Under läsåret 1909−10 ledde Lundgren också Orphei Drängar, förutom att ge föreläsningar i musikhistoria och musikteori och sköta de nämnda kammarmusikövningarna. Han var en av de sökande till director musices-posten 1910 och stöddes av många, men det var Hugo Alfvén som valdes till den. Relationen dem emellan kan inte ha varit hjärtlig, att döma av de fientliga rader Alfvén skrivit om Lundgren i sina memoarer.

I det sociala livet var Lundgren, trots en viss skärpa och ironi, omtyckt för sitt gedigna kunnande och sina sällskapliga talanger. Som människa tycks han ha varit känslig och modersbunden. Han kallade sig i ett brev ”maniskt depressiv” och menade att han dolde sin ensamhet under en passande munter och studentikos attityd. Under 1920-talet började hans hälsa att svikta, och han tillbringade perioder på sjukhus för sina problem med hjärta och lungor. 1926 måste han av hälsoskäl lämna sitt arbete vid Upsala Nya Tidning, och sina sista år tillbringade han på Vrå sjukhem i Knivsta.

Verk

Wilhelm Lundgrens första daterade komposition är från 1902. Hans mångsyssleri gjorde att han aldrig helt koncentrerade sig på att skriva musik trots en begåvning för detta, men höstarna 1910 och 1911 kunde han tack vare ett Wennerbergstipendium vidareutbilda sig i komposition i Berlin för den ansedde läraren Paul Juon.

Lundgrens musikaliska produktion är ganska liten, och bara några verk blev utgivna, men hans musik saknar inte konstnärliga kvalitéer. Där finns en betydande andel tillfällighetsverk, skrivna till hans musikervänner vid universitetet och i ordenssällskapet SHT. För SHT ska han också ha komponerat kantater. De tidiga verken, sånger och violinstycken, har salongskaraktär kombinerad med en ibland fantasifull harmonik. De senare verken kan vara personligt expressiva och kontrapunktiskt konstfulla, i en stil som kan ha drag av både Brahms och Franck. Lundgren skrev två flersatsiga verk: en cellosonat, vars pianostämma tyvärr delvis är förkommen, och en pianotrio. Ett orkesterverk, ett kort Scherzo, finns också i hans produktion.

Anders Edling © 2015