Fredrik Lithanders porträtt är svårt att teckna. Källorna om honom är både få och osäkra. Detsamma gäller hans produktion som tonsättare. De fåtaliga bevarade verken behöver inte nödvändigtvis vara representativa för Lithanders produktion i sin helhet. Den närmaste bakgrunden till det problematiska källäget är Fredrik Lithanders rörliga liv − han verkade på flera orter och i flera länder. Men Lithanders fall är inte unikt, kring många andra tonsättare från äldre tid är uppgifterna osäkra.

Liv

Fredrik Emanuel Lithander föddes den 29 augusti 1777 på Nuckö som idag ligger på en halvö vid den estniska kusten, strax norr om staden Hapsal - på Lithanders tid var Nuckö verkligen en ö. Fadern Johan Lithander var ortens kyrkoherde − Nuckö heter på estniska Noarootsi som betyder Nya Sverige. Prästhemmet i Nuckö måste ha varit en intellektuellt och framför allt musikaliskt stimulerande miljö. Av de elva barnen blev flertalet av sönerna framgångsrika i sina yrken. Åtminstone fyra av dem ägnade sig åt att komponera musik.

Nuckö kyrka, där Fredrik Lithanders far tjänstgjorde som präst. I den närbelägna prästgården växte den stora syskonskaran upp. Foto 2023: Gunnar Ternhag.

1789 drabbades den stora barnaskaran av en katastrof, då båda föräldrarna avled inom några månader. För att klara tillvaron sökte sig de ännu inte vuxna barnen till en välbärgad farbror i Stockholm. 1793 började Fredrik Lithander och den ett år yngre brodern Christlieb studera vid gymnasiet i Borgå, troligen för att en äldre bror, Ernst Lithander, var skolans rector cantus. 1796 flyttade Fredrik Lithander till Åbo, där han inledde högre studier vid Åbo akademi, men avbröt dem för att arbeta som bokhållare. Hela tiden var han också musikaliskt aktiv, framför allt som skicklig pianist. Han blev en uppskattad medlem av Musikaliska sällskapet i Åbo, där han under en tid tillhörde sällskapets styrelse och dessutom skötte notarkivet.  Han komponerade bland annat två bevarade arior med orkesterbeledsagning till Musikaliska sällskapets årsfest 1800. I Åbo tonsatte han också den spridda ”Ordensvisa för studenter” (”Student! Om du det namnet värd”, text: Franz Mikael Franzén) som Martin Tegen betecknar som ”vår äldsta studentsång”.

Alfhild Forslin, som skrivit om bröderna Lithander, förmodar att Fredrik Lithander vistades i Stockholm vid flera tillfällen. För det talar att han fick kompositioner publicerade i Musikaliskt tidsfördrif (1798, 1799) och Skaldestycken satte i musik (1801, 1805). Dessa publiceringar berättar i sin tur att Lithander hade kontakter i Stockholms ledande musikkretsar. 1801 framträdde han som ackompanjatör till klarinettisten Bernhard Crusell vid konserter i Helsingfors och Åbo.

Något fick Fredrik Lithander att 1811 överge Åbo till förmån för S:t Petersburg. Alfhild Forslin pekar på följderna av kriget 1808−09. Kanhända att sådana omständigheter låg bakom uppbrottet, men å andra sidan rörde sig många musiker längs axeln Stockholm– Åbo–Helsingfors–Viborg–S:t Petersburg. Hur som helst slog sig Lithander ner i den ryska huvudstaden för att där arbeta som musiker, musiklärare och tonsättare – han lämnade således tillvaron som bokhållare. Av tillgängliga uppgifter att döma kunde han framgångsrikt etablera sig i staden som trots allt gav större möjligheter att försörja sig på musik än det mindre Åbo. Men de kvarlämnade spåren av hans verksamhet är tyvärr inte många. Några få tryckta verk från Lithanders år i S:t Petersburg är bevarade, troligen fick han ännu flera kompositioner publicerade. Dedikationerna pekar på att han umgicks i inflytelserika kretsar. Fredrik Lithander avled i S:t Petersburg 1823, 46 år gammal.

Verk

Stor osäkerhet råder alltså kring hans produktion som tonsättare. Eftersom flera bevarade kompositioner är försedda med opusnummer och det fattas verk i opusföljden, vet vi att Lithander skrev mer än de 14 kända verken. De bevarade verken berättar under alla förhållanden om en person med goda insikter i samtidens rådande genrer och stilar. Inte oväntat har pianisten Lithander framför allt skrivit musik för sitt eget instrument. I dessa verk visar han indirekt sin egen ansenliga pianistiska förmåga. Ett antal verk för röst och piano kompletterar bilden.

De publicerade verk som dominerar bland de bevarade skulle man slentrianmässigt kunna beskriva som en kompositionsverksamhet med salongsmusicerandet i sikte. Men mot den miljön riktade sig i stort sett alla tryckta verk vid denna tid. De nämnda ariorna med orkesterackompanjemang berättar att tonsättaren Fredrik Lithander trots allt hade större kapacitet än att enbart komponera för drivna och mindre drivna amatörer. Om än inte särskilt omfattande verk har de ändå klara operaantydningar, vilket innebär att Lithander kände den sortens repertoar. Framför allt i pianoverken siktar han i flera fall högre än att nå amatörerna. Alfhild Forslin menar att de är ”flyhänt skrivna”, vilket är en träffande karakteristik.

Gunnar Ternhag © 2014