Liv

Carl Ludvig Lithander (1773−1843) är inte lätt att fånga med få ord. Han hade flera yrken och levde dessutom ett rörligt liv. Svensk? Ja, i betydelsen svenskspråkig − och dessutom verksam i Stockholm under en följd av år. Men antagligen lika hemtam i både tysk- och engelskspråkiga kretsar. 

Carl Ludvig Lithander föddes i Röicks församling på Dagö utanför den estniska kusten. Ön hade vid denna tid en övervägande svenskspråkig befolkning och Lithanders far, Johan Lithander (1742−1789), var församlingens kyrkoherde. Ett år efter Carl Ludvigs födelse flyttade familjen till närbelägna Nuckö, strax norr om staden Hapsal, där fadern också var sockens kyrkoherde.    

Prästgården i Nuckö står fortfarande kvar. På baksidan finns ett rum, där kyrkoherden Johan Lithander höll skola. Foto 2023: Gunnar Ternhag.

Kyrkoherdeparet Lithander hade en mycket stor barnaskara: inte mindre än elva barn, sju söner och fyra döttrar. Prästhemmet i Nuckö måste ha varit en intellektuellt stimulerande miljö, dessutom en miljö med goda kontakter i omvärlden. Flertalet söner blev studerade män med för sin tid goda karriärer. Det starka musikintresset förenade flera av dem, något som emanerade från fadern som i sin prästutbildning vid Åbo akademi också studerat musik. Flera av sönerna skulle komma att ägna sig åt komponerande. Carl Ludvig Lithander blev utan tvekan den mest framgångsrike tonsättaren av dem.

Det var ett hårt slag för syskonen när båda föräldrarna rycktes bort inom några månader − modern i november 1788 och fadern alldeles efter nyåret 1789. För överlevnadens skull sökte de kontakt med nära släktingar i Stockholm och Åbo. Resan till Stockholm, där syskonen först skulle samlas, gick söderut runt Östersjön på grund av det pågående kriget. De passerade Königsberg, där Carl Ludvig Lithander enligt tillgängliga uppgifter stannade för studier. 1790 fortsatte han sina studier vid Uppsala universitet. 1791 inledde han i Stockholm en militär karriär inom artilleriet. 1804 anställdes han som adjunkt i matematiska ämnen vid Krigsakademien i Karlberg, för att 1809 utnämnas till lektor i geometri och trigonometri. 1812 befordrades Lithander till löjtnant vid ingeniörscorpsens fortifikationsbrigad.

Parallellt med sina militära tjänster, varav ingen var på heltid, tog han musiklektioner för Abbé Vogler och Johann Christian Friedrich Haeffner som båda kunde förmedla kännedom om tysk musik och musikliv. Troligen skedde undervisningen dessutom på tyska. En komposition i tidskriften Musikaliskt tidsfördrif 1798 vittnar om hans kontakter med stadens centrala musikkretsar. 1801−1814 tjänstgjorde Lithander som organist i S:ta Clara kyrka i Stockholm. 1814 bröt han upp från tillvaron i Stockholm och reste med sin familj till London för att försörja sig som klavérspelare och musiklärare. Han sägs ha bott där i fyra år. I så fall måste han ha återvänt till Stockholm åtminstone en period 1817, eftersom han detta år bevisligen skrev musik till ett skådespel och en operett där.

Under Londonåren komponerade han flitigt och kunde ge ut åtskilliga verk, komponerade för piano respektive flöjt och piano. Uppgifter gör gällande att han även besökte Berlin, men också vistades i både Danmark och Nederländerna, 1824 utnämndes han till organist i S:t Nicolaikyrkan i Greifswald, Hansastadens stora dom. Där fortsatte han att komponera, bland annat en kantat till invigningen av kyrkans nya orgel 1833. Sjukdom tvingade honom att lämna tjänsten 1839. Han avled i Greifswald 1843.

Verk

Det är svårt att uttala sig om Carl Ludvig Lithanders produktion som tonsättare av det enkla skälet att nästan bara tryckta verk finns bevarade. De utgivna verken kan mycket väl vara komponerade med tanke på att ge honom och förläggarna försäljningsinkomster och behöver därför inte likna den produktion som aldrig var aktuell att ge ut.

Carl Ludvig Lithanders tryckta verk är å andra sidan ovanligt talrika. De är dessutom publicerade inte bara i Stockholm, utan också i London, Leipzig, Hamburg och S:t Petersburg. Lithanders verk var kort sagt osedvanligt väl spridda.

De tryckta verken är uppenbarligen tänkta för hem och salonger, d.v.s. skrivna för den publik som efterfrågade notutgåvor. Musiken vittnar om en upphovsman med god kännedom om tidens aktuella stilar. Ett tydligt exempel är ett drivet variationsverk för pianoforte, byggt på ett tema av Haydn. Lithander var tveklöst skicklig i sitt komponerande, ett kunnande som inte minst behövdes för att anpassa kompositionerna till både förläggarnas och notköparnas smak.

Det finns några bevarade verk som i och för sig är tänkta för salongsbruk, men har en påtagligt högre svårighetsgrad. I dessa använder Lithander sin idérikedom och sin uttrycksförmåga till något som kan mäta sig med ansedda verk från samma tid.

Gunnar Ternhag © 2014