Liv

Uppväxt och utbildning

Adolf Fredrik Lindblad föddes den 1 februari 1801 i Skänninge och dog den 23 augusti 1878 på Lövingsborg, utanför Linköping. Lindblads mor, Märtha Helena Friberg, var inte gift och hans far är ännu okänd. Vid ett års ålder fick han namnet Lindblad efter sin släkting och fosterfar, rådmannen Carl Lindblad. Carl Lindblad och hans andra fru, Sophie Zetterling, hade avgörande betydelse för Lindblad under hans uppväxt.

Lindblad fick en grundlig utbildning vars syfte var att han skulle överta fosterfaderns verksamhet som köpman. Kunskaperna i tyska språket betonades tidigt och under ett år, 1818−19, vistades han i Hamburg för att hjälpa till med affärskontakter. I Hamburg blev Lindblad vän med en instrumentmakare som varje kväll samlade läsande och spelande män, och här träffade han människor som ledde honom in i en litterär och musikalisk värld. Man läste den nya tyska litteraturen − författare som Schiller, Goethe, Tieck, Novalis och Jean Paul − och här fick han höra Beethovens musik för första gången, vilket satte outplånliga spår i honom. Väl tillbaka i Norrköping arbetade han i fosterfaderns handelsbod samt komponerade och spelade så fort det fanns möjlighet.

Sommaren 1822 reste han med sin fostermor till hennes släktingar, familjen Kernell som bodde på gården Bleckenstad i Östergötland. På Bleckenstad mötte han de tre barnen till prosten Pehr Kernell och Charlotta Burén: Per Ulrik, Ann-Charlotte och Sophie Kernell, samt deras kusin, Per Daniel Amadeus Atterbom. Atterbom var docent i Uppsala och hade en stark position som författare. Han insåg Lindblads begåvning och hjälpte honom att komma till Uppsala för att studera. Läraren i Uppsala blev director musices Johann Christian Friedrich Hæffner, men undervisningen blev synnerligen sporadisk. Stor betydelse för Lindblad hade Atterboms introduktion av honom hos överstinnan Malla Silfverstolpe, för därigenom lärde han känna Erik Gustaf Geijer och de familjer som ingick i vänskapskretsen. Vänskapen med medlemmarna i Uppsalakretsen var livslång.

Adolf Fredrik Lindblad. Målning av C. P. Mazer.

1824 publicerade Lindblad tillsammans med Geijer en samling med sånger till Atterboms texter från Lycksalighetens ö. Sångsamlingen blev populär, mycket beroende på att svensk musik publicerades mycket sparsamt, och han blev känd som tonsättare. Malla Silfverstolpe lyckades genom sina kontakter med hovet få ekonomisk hjälp till en studieresa som gick genom Tyskland ner till Berlin.

Mellan hösten 1825 och våren 1827 vistades Lindblad i Berlin, studerade komposition för Carl Friedrich Zelter, piano för Ludwig Berger och pianospelets metod för den då mycket populäre Johann Bernhard Logier − metoden innebar parallella studier i harmonilära och gruppundervisning i pianospel. Genom Malla Silfverstolpes salongsvänner kom han i kontakt med familjen Mendelssohn och han blev nära vän med Felix Mendelssohn, en vänskap som varade till Mendelssohns död. Tack vare vistelsen i Berlin och bekantskapen med Felix Mendelssohn fick Lindblad många värdefulla kontakter inom det tyska musiklivet. Tillsammans med salongsdamen Amalia von Hedvig som översättare, färdigställde Lindblad sin första egna publikation, Der Nordensaal (1826), som tillägnades Felix Mendelssohn och som består av svenska folkliga visor vars texter Lindblad skickligt fångat i ackompanjemanget för piano.

Väl tillbaka i Sverige gifte han sig våren 1828 med Sophie Kernell och genom hennes familj fick han ett kontaktnät av stor social betydelse. Präst vid vigseln var svågern, prosten Christian Stenhammar, som var gift med Sophies syster Ann-Charlotte Kernell. Noteras kan att Christian och Ann-Charlotte Stenhammar var farfar och farmor till tonsättaren Wilhelm Stenhammar. Kontakten med släktingar och vänner i Östergötland hölls levande under alla år. Lindblad och Sophie Kernell fick tre barn, Lotten, som gifte sig med lantbrukaren och författaren Urban von Feilitzen, Per Lindblad, major och ryttmästare vid Svea artilleriregemente och Malla, gift Grandinson.

Lindblad i Stockholm 1827−64

Hösten 1827 var Lindblad tillbaka i Stockholm där han grundade ett musikinstitut som han drev fram till 1861, då han sålde det till en av sina elever, Ivar Hallström. Under Lindblads år i Stockholm utvecklades musiklivet mycket långsamt från att vara nästan helt baserat på privata initiativ i salongerna till ett offentligt musikliv som successivt växte fram först från mitten av 1850-talet. Tack vare kontakter via Berlin och Stockholm fick Lindblad från början elever som kom från kretsen kring kungahuset. Han blev lärare till kronprinsen Oscar och senare till dennes barn, bland dem prins Gustaf och prinsessan Eugénie. Fram till 1851 uppehöll han lärartjänsten vid kungahuset, men man fortsatte utbetala arvodet till honom. Undervisningsmetoden i klaver var delvis i grupp men även enskild. Han undervisade också i komposition och tonsättare som Gunnar Wennerberg, Ivar Hallström och Ludvig Norman fick sina första kompositionskunskaper av Lindblad.

Även om det offentliga musiklivet var outvecklat, var det privata musiklivet desto mer livaktigt. Lindblad var med i Harmoniska sällskapet, som hade sin blomstringstid under 1830-talet men vars verksamhet tunnades ut under 1840-talet. Harmoniska sällskapet samlade en kör på cirka 120 medlemmar och en orkester på ca 40 man, som förstärktes med musiker från Hovkapellet. De gav några konserter varje år, med såväl körverk som orkesterverk på programmet. Lindblad deltog också vid Joseph Mazers stråkkvartettkvällar i dennes hem på Västerlånggatan i Stockholm och under somrarna på Djurgården. Han deltog i ett stort antal privata salonger och gav främst efter 1840 egna salonger.

1830-talet präglades av intensiv aktivitet med musikskolan, undervisning vid hovet, vännerna och kompositionerna. Under detta årtionde komponerade han sina första sångsamlingar, sin första symfoni (C-dur) som uruppfördes i komplett skick 1832 och recenserades av Geijer, som menade att Lindblad hade komponerat med ”hjertats snille”. Den historiska komedin Frondörerna (1835) komponerades på uppmaning av kronprinsen Oscar. Sångspelet har talad dialog och vid framföranden på Kungl. Teatern våren 1835 var mottagandet svalt. Efter en omarbetning gavs komedin igen våren 1836, nu med Jenny Lind i en av huvudrollerna och hennes agerande innebar att verket fick ett bättre mottagande. Lindblad gjorde några nya försök att skriva opera. Almqvist skrev librettot ”Den blåa fanan” och några år senare skrev Fredrika Bremer librettot ”Blenda” till honom, men inte något av projekten slutfördes.

Lindblad komponerade under 1830-talet kammarmusik, en av sina två stråkkvintetter, en av sina två violinsonater. Vilka av de tio bevarade stråkkvartetterna (varav två ofullbordade) som komponerades under dessa år är osäkert, då inte någon av dem är daterad, men de två första stråkkvartetterna kan av stilistiska skäl med säkerhet placeras under de första åren i Stockholm.

Våren 1828 anställdes Lindblad som lärare vid den nystartade Nya Elementarskolan i Stockholm. Även om anställningen blev kort, mellan 1828−33, lärde han känna Carl Jonas Love Almqvist och under 1830-talet umgicks de intensivt. Lindblad läste Almqvists texter som senare publicerades inom Törnrosens bok och han upptäckte − till skillnad från vännerna i Uppsala − att Almqvist var ett ”genie”.

Mest framgång hade Lindblad under 1830-talet med sina sångsamlingar. Till de flesta sångerna skrev han egna texter och flera av dem är idag kända: några exempel är ”En ung flickas morgonbetraktelse”, ”Nära”, ”Sotargossen”, ”Skjutsgossen”, ”En sommarmorgon” och manskvartetten ”En sommarafton” (1836), mer känd som körvisan ”Över skogen, över sjön” i körverket Om vinterqväll (1845).

Lindblad blev invald i Kungl. Musikaliska akademien 1831, som ledamot nr 265.

Åren kring 1830-talets slut var livaktiga. Geijer gjorde 1837−38 sitt ”avfall” och bytte politiska sympatier från konservativa till liberala. Samtidigt publicerade Atterbom Samlade dikter (1837−38) som skrivits under 1810-talet och ställde sig därmed på de konservativas sida. Lindblad stod mitt emellan sina vänner. Någon öppen konflikt blev det aldrig, men Lindblad visade sin sympati med och vänskap till Atterbom genom att tonsätta några av hans dikter under titeln Svenska Visor af Atterbom Componerade för Sång och Piano och Skalden tillägnade. Samtidigt blev Almqvist mer liberal, och hans publicering av kortromanen Det går an − där han förespråkade kvinnans myndighet − och hans påbörjade medverkan i den liberala tidningen Aftonbladet innebar att vänskapen mellan Lindblad och Almqvist svalnade.

Från slutet av 1830-talet nådde Lindblad en höjdpunkt som tonsättare och pedagog i Stockholm. Hösten 1839 flyttade han in i Bondeska palatset som låg vid nuvarande Rosenbad, med utsikt över Strömmen mot Slottet. Lägenheten var stor, han hade flera instrument i lägenheten och undervisade elever i grupper. Under kvällarna gav han ofta salonger med inbjudna gäster, musik och samvaro. Till de nära vännerna hörde nu också författarinnan Fredrika Bremer och de vänner hon omgav sig med.

Våren 1836 hade Jenny Lind som redan nämnts framträtt som Georgette i Lindblads historiska komedi Frondörerna. Detta var upptakten till en livslång och komplicerad vänskap mellan familjen Lindblad och Jenny Lind. Jenny Lind var elev vid Kungl. Teatern och entusiasmen för hennes sång ökade under 1830-talets sista år. Efter en konflikt med sin familj flyttade hon i december 1839 in hos Lindblads. Hon togs emot som ett barn i huset och stannade fram till hösten 1843, med undantag av vistelsen i Paris från hösten 1841 fram till sommaren 1842. Vistelsen hos Lindblads familj utvecklades långsamt till en katastrof, då Lindblad tyckte sig vara förälskad i henne. Sommaren 1843 nådde dramat ett slut och under hösten flyttade hon.

Jenny Lind (1820–1887) bodde under några år i ungdomen hos familjen Lindblad. Åren hos familjen betydde mycket för hennes musikaliska och kulturella utveckling.

I två sångsamlingar, den femte som kom ut i december 1840 och den sjätte som publicerades i december 1844, berör Lindblad sin relation till Jenny Lind. Kända sånger från dessa samlingar är ”Måntro? Jo, jo!” och ”En sommardag” från femte samlingen, medan Lindblad i den sjätte samlingen mer tydligt gav sina känslor konstnärligt uttryck, som i till exempel ”Hjertats vaggsång”, ”Den Skeppsbrutne” och ”Till Sophie”. Den sjätte sångsamlingen fick ett kritiskt, för att inte säga förödande elakt mottagande av de svenska recensenterna. Tack vare Lindblads vän Carl August Dohrn i Stettin, skickades sångerna till tonsättaren Ludwig Spohr i Tyskland, som framhöll sångernas originalitet i formen och melodierna, och föreslog att de skulle översättas och ges ut i Tyskland. Dohrn hade redan under slutet av 1830-talet börjat ge ut Lindblads sånger i Tyskland och de var väl kända, under 1840-talet inte minst för att Jenny Lind ofta sjöng dem.

Efter striden i pressen 1845 förändrades Lindblads liv. Kompositionerna upphörde nästan helt att tillkomma, han blev uppsagd från lägenheten i Bondeska palatset och flyttade till Drottninggatan. Hans hustru var från mitten av 1840-talet till början av 1860-talet sjuk under långa perioder och han var mindre entusiastisk för undervisningen i musikskolan. Mellan åren 1847 och 1866 förändrades också hans umgängeskrets. 1847 dog hans nära vän Geijer, Atterbom dog 1855, Malla Silfverstolpe, som dog 1861, åldrades och resorna till Uppsala blev färre. Fredrika Bremer dog 1865. Almqvist var i Amerika under hela 1850-talet och vid beskedet om hans död 1866 skrev Lindblad i ett brev: ”Almqvist död!!! […] Hvilka känslor, hvilka minnen genomlöper ej i min varelse i detta ögonblick!!! Nu är jag alldeles ensam qvar af dem, som jag left tillsammans med och af hvilka jag tagit varaktiga intryck.”

Vännerna i Stockholm fick efter 1850-talet större betydelse, Lindblad deltog ibland vid salongerna i hovet och i norska ministerpalatset där familjen Due gav salong. Hans vänner tillhörde fortfarande salongernas värld − enstaka musiker från Hovkapellet tillhörde vännerna, deltagande musiker kring Mazerska kvartettsällskapet i vars krets vännen och tullaren Jonas Falkenholm var central, kretsen kring Fredrika Bremer hade stor betydelse och likaså vännerna från den splittrade Uppsala-kretsen.

Det offentliga musiklivet i Stockholm växte successivt fram och en av Lindblads tidigare elever, Ludvig Norman, kom att få en framskjuten position. Kring 1845 hade Lindblad satt ihop och komponerat ett nytt körverk, Om Vinterqväll eller Gammalt och nytt − det senare var verkets första titel. Körverket framfördes av Harmoniska sällskapet i Stockholm 1845. I april 1851 uruppfördes privat körverket Drömmarne vars text Thekla Knös, som han lärt känna i Uppsalas salonger, hade skrivit. Drömmarne sjöngs av en kör som bestod av vänner kring hovet och dirigent var hovets sånglärare och Lindblads vän, Isak Berg. Det offentliga framförandet gavs i april 1853 i De la Croix’ salong med Lindblads dotter Lotten som pianist.

Drömmarne i Lindblads autograf.

Jacopo Foroni, kapellmästaren vid Kungl. Teatern, blev under 1850-talet en ny och betydelsefull vän. Det är inte helt osannolikt att Foroni uppmanade Lindblad att orkestrera Drömmarne, som bland annat framfördes 1858 i Köpenhamn i sin orkesterversion. Efter lång övertalning från Foroni komponerade Lindblad sin andra symfoni i D-dur, som uruppfördes i maj 1855. Programmet hade tre avdelningar, konserten inleddes med Lindblads symfoni, i andra avdelningen framfördes sånger och i den tredje Beethovens nionde symfoni. Den egna symfonin framfördes ytterligare några gånger under Lindblads livstid, sista gången vid en minneskonsert den 1 februari 1879. Noteras kan att symfonisk musik komponerad av svenska tonsättare var ovanlig, det gavs också sällan symfoniska konserter vilket innebar att publiken inte var van vid att lyssna på symfoniska verk. Idag är båda symfonierna inspelade och framförs med jämna mellanrum.

Under 1850-talet ökade Lindblads engagemang i Musikaliska akademien och inför omorganisationen av akademiens undervisningsverksamhet lade han fram ett förslag som i princip följdes efter inrättandet av nyordningen 1855. Förebilderna för Lindblad var sannolikt Musikkonservatoriet i Leipzig, som han hade kontakter med via vänner och de resor han regelbundet gjorde på kontinenten.

Under 1850- och 60-talen var Ludvig Norman i Stockholm och Jacob Axel Josephson i Uppsala de musiker som båda förespråkade att Lindblads musik skulle framföras. 1860−61 var uppmärksamheten kring Lindblad stor i Stockholm. Frondörerna uppfördes och ett klaverutdrag publicerades, flera andra verk som Drömmarne och hans kammarmusik framfördes. En anonym skribent föreslog honom t.o.m. som Musikaliska akademiens ständige sekreterare! Men han ansåg sig ha uppnått för hög ålder och var inte intresserad av att delta i det offentliga musiklivet.

Lövingsborg 1864−78

1861 lämnar Lindblad ledningen av sin musikskola som han grundat 1827 och några år senare flyttar han och hustrun till Löningsborg i Östergötland där de tillbringar sina sista år. (Musikverket)

1857 blev Lindblad ekonomiskt oberoende genom att han ärvde en förmögenhet från Sophie Kernells morbror. 1858 köpte Urban von Feilitzen med ekonomisk hjälp av Lindblad gården Lövingsborg i Skeda socken söder om Linköping och i juli 1859 gifte sig Lotten och Urban von Feilitzen. Lotten hade sedan slutet av 1840-talet varit en av Lindblads hjälplärare vid musikinstitutet och under 1850-talet framstod hon som en av Stockholms skickligaste pianister. 1864 invaldes hon i Kungl. Musikaliska akademien. 1861 sålde Lindblad sin musikskola till Ivar Hallström och 1864 flyttade han ner till Lövingsborg och bosatte sig i ett hus som byggdes för föräldrarna Lindblads räkning och som hade ett stort musikrum med två flyglar. I och med detta avslutades hans liv i den offentliga musikmiljö som hade utvecklats i Stockholm. Varje höst, vår och även några somrar reste han till Stockholm, träffade sina vänner och lyssnade på musik. Han hade ett stort anseende som musiker och han umgicks med Ludvig Norman, syskonen Neruda, med sångerskor och musiker vid Kungl. Teatern. Hans musik spelades (som stråkkvintetten i F-dur vilken gavs vid en kammarmusikafton i De la Croix’ salong i november 1865) och sångerna stod ofta på repertoaren.

På Lövingsborg komponerade Lindblad nya sånger; Carl Wilhelm Böttigers, Edvard Bäckströms och Zacharias Topelius texter tonsattes med flera fina sånger som följd. Ett exempel är ”Nattviolen” till text av svärsonen Urban von Feilitzen, andra exempel är hans tonsättningar av Heinrich Heines texter där han återkom till sin romantiska stil. Han arbetade om äldre verk och musicerade intensivt, ofta tillsammans med Lotten och Urban von Feilitzen. Flera vänner kom på besök, bland dem Jenny Lind, Johan Henrik af Geijerstam, Henrik Munthe, Uno Troili och flera av Urban von Feilitzens och Lindblads gemensamma vänner som författarna Thekla Knös och Böttiger.

Verk

Adolf Fredrik Lindblad är ett typiskt exempel på den så kallade diktarmusikern, det konstnärliga ideal som präglade den tidiga romantiken och som innebar att både det litterära och musikaliska snillet samlades i en person. Men även om Lindblads produktion främst består av vokalmusik, finner man alltså även två symfonier, kammarmusik och ett sångspel.

Vokalmusik och sångspel

Vokalmusiken speglar Lindblads liv, hans tankar, sociala omgivning, längtan till det vackra och de miljöer han levde i. Solosångerna komponerades från 1820-talets början fram till hans död. I första sångsamlingen från 1824 är ”Svanhvits sång” kännetecknande för Lindblads tonspråk, där textens atmosfär fångas klangligt i melodi och ackompanjemang.

Lindblad komponerade över 215 sånger och publicerade sin första egna sångsamling 1836.

Till de sånger som tillkom under 1830-talet och fram till 1845, delvis även senare, skrev han ofta själv texterna. Sångerna har för det mesta ett direkt samband med hans liv och miljöer, till exempel i ”Sotargossen”, ”Skjutsgossen”, ”Bröllopsfärden” och ”En ung flickas morgonbetraktelse”. I Lindblads sånger kombineras ofta naturskildringar med kärlekslyrik, som i ”O, ljuva sommarfläkt”, tillkommen under 1830-talets slut, där texttolkningen påminner om den i Franz Schuberts sånger. Nära Robert Schumann ligger Lindblad i senare sånger som ”Nattviolen” från 1860-talet och det samma gäller de sista sångerna till texter av Heinrich Heine som tonsattes under 1870-talet.

Lindblads personligt klangliga tonspråk präglar också sångcyklerna Om Vinterqväll, där bland annat den kända kören ”Över skogen, över sjön” ingår, och Drömmarne. I den historiska komedin Frondörerna (1835) för tonspråket tankarna till Mozart.

Kammarmusik och pianomusik

Lindblads instrumentalmusik är omfattande men sällan framförd. Två stråkkvintetter komponerades strax efter hemkomsten från Berlin till Stockholm 1829. De har fyra satser och den wienklassiska musiken och Beethovens efterföljare finns i bakgrunden.

Fem av Lindblads fullbordade stråkkvartetter och en ej fullbordad publicerades så sent som 1911, men numreringen där skiljer sig från Lindblads egen. Därutöver finns nämligen ytterligare tre fullbordade kvartetter och en kvartettsats från 1853, vilka alla ingår i Lindblads numrering, som därmed sträcker sig till tio kvartetter. De fullbordade kvartetterna har fyra satser och är komponerade enligt de wienklassiska idealen. Beethoven och Mozart har varit hans inspirationskällor men också tidiga romantiska tonsättare. Stråkkvartett nr 2 (B-dur) har klara drag av Felix Mendelssohns kammarmusik, medan den fjärde stråkkvartetten (h-moll) påminner om ”Kvintkvartetten” av Haydn. I de femte och sjätte stråkkvartetterna (Ess-dur respektive A-dur, den senare i avsaknad av final) framstår åter wienklassikerna och Mendelssohn som förebilder, men här finns också något av Rossinis och Schuberts kvartettklanger. Den fullbordade stråkkvartetten i F-dur, utelämnad i trycket 1911, men i autografen försedd med nummer fem, är komplicerad och innehåller djärva modulationer och tekniskt utmanande passager.

Två duor för violin och piano och en pianotrio tillkom mellan 1829 och 1840 och de publicerades i Tyskland 1842 och 1843. Den första duon, op. 9, är tillägnad vännen Jonas Falkenholm och har fint samspel mellan pianot och violinen. Här finns även folkmusikaliska inslag. Trion op. 10 tillägnades Dohrn och har klanger av såväl wienklassikerna som av Rossini. Duo op. 11 tillägnades Geijer. De båda duorna är komponerade enligt tidens fyrsatsiga praxis för sonater.

Lindblads klavermusik har kanske aldrig kommit in i musikernas repertoar men här finns pärlor. De två första satserna till en pianosonat komponerad 1828 med ny datering 1872 är bevarad i manuskript. Första satsen är lång och för tankarna till Schuberts klavermusik.  1861−62 publicerades nio korta stycken och 1884 publicerades 25 korta karaktärsstycken som sannolikt tillkom mellan 1861 och 1878. Mendelssohns Lieder ohne Worte fick Lindblad tidigt kännedom om och hans klaverstycken är komponerade i samma anda.

Symfonier

Lindblads två symfonier komponerades med 25 års mellanrum. Den första symfonin i C-dur uruppfördes i sin helhet våren 1832 och var ett imponerande debutarbete. Den har fyra satser och klangligt går tankarna till den tyska romantiken genom att påminna om Mendelssohns uvertyr till En Midsommarnattsdröm som Lindblad kände väl till, men också om Carl Maria von Webers orkestervärld. Lindblads symfoni, som trycktes i Leipzig 1839, kan sägas tillhöra de första svenska romantiska symfonierna. Den andra symfonin (D-dur) komponerades efter påtryckningar från Hovkapellets kapellmästare, Jacopo Foroni, och uruppfördes 1855. Den har fyra satser och formen vilar på en säker grund av Mozart och Beethoven, medan klang och tonspråk snarare påminner om Carl Maria von Webers och Mendelssohns musik. Bara ett fåtal musiker uppskattade under sin tid Lindblads symfonier, vilket möjligen kan bero på att den romantiska symfoniska musiken hade ett senare inträde på de svenska scenerna.

Sammanfattningsvis kan man räkna Lindblad till de främsta av de svenska tonsättarna verksamma fram till cirka 1860-talet. Därefter tog yngre tonsättare över scenen. En stor del av Lindblads vokalmusik klingade friskt i de svenska salongerna, hans kammarmusik spelades i salongerna och några få gånger vid offentliga konserter. De två symfonierna gavs knappt plats i den symfoniska världen. Även om till exempel Ludvig Norman och Abraham Mankell insåg deras värde var tvivlarna flera, vilket innebar att verken undantagsvis framfördes och då med endast enstaka satser vid några få konserter.

Eva Öhrström © 2016