Liv

Lars Samuel Lalin föddes i Skinnskatteberg 25 juni 1729. Fadern Samuel Lalin var inspektor vid Finnåkers bruk i Västmanland. 1746 flyttade Lars Lalin till Stockholm och var enligt skattelängderna från 1748 anställd som kanslist i Riksbanken, något år därefter i Tullverket. Var eller av vem Lalin fått sin musikaliska utbildning är okänt, men han tycks så snart han anlänt Stockholm ha sökt kontakt med teatern i Bollhuset. Där hjälpte han till med musikarrangemang, textbearbetning och sannolikt även sång och sångundervisning.

1758 arrangerade Lalin en konsert i Riddarhussalen där han själv framträdde som sångare. Efter ytterligare en konsert med arior sjungna av ”Lalin och flera goda röster” vågade Lalin anordna en abonnemangsserie om tolv konserter i Stora Frimurarsalen under våren 1759. Lalin fortsatte arrangera konserter under början av 1760-talet. Efter drygt tio års uppehåll återkom han som konsertarrangör från mitten av 1770-talet fram till året före sin död 1785. 1762 utnämndes Lalin till hovmusicus och något år senare fick han titeln hovsekreterare.

Lalin gav sånglektioner och hade fast inkomst som hovmusiker. Trots det var hans ekonomi usel och han ansökte därför 1765 om att få hålla biljardsalong. Tillstånd beviljades under förutsättning att han företog en utrikes resa för att inhandla noter som vid hans hemkomst gratis skulle ställas till förfogande för landets gymnasier, kyrkor och akademier. Möjligen som ett erkännande för den rikhaltiga samling av musikalier som Lalin hade med sig hem fick han något år senare  även rättighet att bedriva kaffehusnäring i huvudstaden. Lalin var utomlands från 1767 och återkom till Stockholm hösten 1779. Sannolikt var han redan tillbaka i augusti då hans förste son, Johan Samuel föddes. Sonen undervisades så småningom i sång av fadern och började redan som tioåring sjunga på de av fadern arrangerade konserterna.

Lalin, som var medlem i sällskapet Utile Dulci, var en av Kungl. Musikaliska akademiens stiftare och innehade tjänsten som sånglärare vid Akademien 1771−72. 1773 anställdes han både som sånglärare och sångare vid Kungl. Operan. Han uppträdde som sångare endast en gång, i rollen som Jupiter i Francesco Antonio Uttinis Thetis och Pelée (1772); hans sångröst uppskattades, men han var tydligen en dålig skådespelare. Hur mycket han undervisade är ovisst; han tycks snarare ha fungerat som repetitör och inspicient och bearbetat text och musik till olika operor. För det senare arbetet fick han extra arvode, så det ingick alltså inte i tjänsten. Lalin fortsatte även efter sin pensionering 1778 att syssla med olika operabearbetningar för Kungl. Operans räkning. Samarbetet med operans direktörer kärvade dock och Lalin klagade på att arvodet uteblev. 1783 lämnade han teatern och skriver i brev till vännen Patrik Alströmer om planer på att flytta till Christiania. Han hoppades även att Alströmer skulle starta en lyrisk scen i Göteborg. Av detta blev intet och Lalin, som redan var sjuk i lungsot, stannade i Stockholm och fortsatte med sin konsertverksamhet. Den 10 december 1785 arrangerades en konsert till ”förmån för en sjuk” där bland andra Johan Samuel Lalin sjöng. Den sjuke var Lars Lalin som avled fem dagar senare i sitt hem.

Verk

Musikteater och opera tycks ha varit Lalins passion. I ett brev till Patrik Alströmer 1782 skriver han att Niccolò Piccinis Atis var den sextonde operan han ”lagt handen vid”. Därtill kom flera ”små operor, intermeder och divertissementer”. Det är svårt att avgöra hur mycket av musiken i de olika verk han arrangerade som är originalmusik av honom själv eller bearbetningar, men han anges som kompositör till flera av de verk som sattes upp på Kungl. Operan och han har sannolikt också bearbetat texterna. Det tycks råda enighet om att Lalin är författare till en på Bollhuset framförd opéra comique, Den straffade förmätenheten, eller Arachne, förvandlad till en spindel. Vissa hävdar även att Lalin skrivit musiken, men sannolikt har han lånat och arrangerat musiken så att den skulle passa hans text.

När Lalin senare anställdes på Kungl. Operan började han bearbeta verk som skulle spelas där. Det första var Georg Friedrich Händels Acis och Galatea, som övergick från att vara en pastoral till att bli en heroisk balett. Lalin tog hjälp av Hinrich Philip Johnsen som bland annat komponerade recitativ och körer. Johnsen hjälpte honom även senare vid uppsättningen av André Grétrys opera Procris och Cephale som spelades 1779. Just detta verk är det första tecknet i Sverige på en orientering mot nyklassicismen.

Lalin menade själv att ett opera drama blev bättre om man använde musik av olika kompositörer. Ariorna blev mera varierade och kvaliteten blev högre, medan man inte kunde förvänta sig samma standard genom ett helt verk av en enda tonsättare. Av de olika direktörerna vid teatern betrakades Lalin som en hantverkare, men han var snarare en duktig ”litterär-musikalisk finputsare” med känsla för att sammanjämka ett vårdat svenskt talspråk med lämplig musik och sålunda medverka till Gustav III:s program för den nya svenska operan.

Veslemøy Heintz © 2015