Liv

August Lagergren föddes i Åsebo, Gärdserums socken i norra Småland, där hans far var rusthållare, men som brukligt var också drev jordbruk. Sina första musikstudier bedrev han för domkyrkoorganisten Johan Fredrik Törnwall i Linköping. År 1869 avlade han folkskollärarexamen och blev året därpå förste lärare vid Motala verkstads skola. Parallellt med arbetet som lärare studerade han vid Kungl. Musikkonservatoriet, där han hade Gustaf Mankell som lärare i orgel. Han avlade organistexamen 1873 och blev redan året därpå anställd som biträdande lärare i harmonilära vid konservatoriet.

Efter en kort period som lärare i kontrapunkt 1880 blev Lagergren 1881 lärare i orgelspelning vid Musikkonservatoriet, en tjänst som han fick i konkurrens med mer namnkunniga medsökande, däribland Elfrida Andrée, Wilhelm Heintze och Emil Sjögren, och som han innehade fram till sin död. Sommaren 1881, innan han tillträdde den nya befattningen, fortbildade han sig på egen bekostnad genom privata orgelstudier för professor Carl August Haupt vid Königliches Institut für Kirchenmusik i Berlin och organisten Eduard Rodhe. Lagergren ansågs som en av landets främsta organister och anlitades ofta som sakkunnig vid orgelbyggen. Han tycks dock inte ha bedrivit någon särskilt omfattande konsertverksamhet.

Under sitt första decennium som orgellärare vid konservatoriet utgav Lagergren flera publikationer med anknytning till sin verksamhet, däribland en orgelskola, den första mera omfattande i sitt slag på svenska. Orgelskolan är baserad på de speltekniska principer, med det ”absoluta legatot” som mål, vilka etablerades genom den belgiske organisten Jacques-Nicolas Lemmens’ mycket inflytelserika orgelskola från 1862, och förmedlades till Sverige genom Lagergrens lärare och företrädare vid Musikkonservatoriet Gustaf Mankell. Lagergren publicerade även en preludiesamling i två band. Både orgelskolan och preludierna blev obligatoriskt studiematerial för konservatorieeleverna. Han redigerade också, i samarbete med hovkapellmästaren Conrad Nordqvist, en koralbok med utgångspunkt i J.C.F. Hæffners koralbok.

Pedagogik

Som orgellärare var Lagergren uppskattad men också omstridd, åtminstone mot slutet av sin verksamhet. Hösten 1907 inkom ett antal tidigare elever vid konservatoriet med en gemensam skrivelse till ecklesiastikdepartementet, där de riktade kritik mot undervisningen och examinationen i flera ämnen. För Lagergrens del påtalades hans ”speciella” undervisningsmetoder, som bland annat resulterade i att lektionerna ofta blev alltför korta (enligt en uppgift var lektionerna normalt ca 35 minuter). En av undertecknarna, David Åhlén, berättar − utan att nämna skrivelsen eller de kritiska synpunkterna − att varje lektion följde samma schema: först en pedalövning (ur orgelskolan), därefter en koral med (ej koralbaserat) förspel, en modulation följd av samma koral transponerad, så mässpartier och till sist uppspelning av ett orgelstycke.

I undervisningen ingick också besök vid högmässorna i Slottskapellet med efterföljande diskussion om det liturgiska orgelspelet. Undervisningen tycks alltså ha haft huvudfokus på det liturgiska orgelspelet, och att döma av Åhléns beskrivning kan den inte frånkännas en hög ambition och systematik. Lagergren tog även emot och rättade elevers skrivna preludier, vilket ogillades av läraren i harmonilära, Aron Bergenson, som ansåg att detta var ett intrång på hans område. Den allvarligaste kritik som alumnerna riktade mot Lagergren var dock att han hade den betänkliga vanan att under pågående examination i harmonilära gå in i provlokalen, iaktta elevernas arbete och påpeka felaktigheter. Samtidigt kunde hans undervisning av andra beskrivas som noggrann och pedagogisk, och hans kontinuerliga självstudier framhölls som förebildliga.

August Lagergrens musiksmak var konservativ och hans repertoar som organist och lärare begränsad till barock och traditionellt inriktad romantik. Den antologi som utgör andra delen av hans orgelskola upptar, förutom Johann Sebastian Bach och Dieterich Buxtehude, bland annat representanter för den franska symfoniska skolan som Charles-Marie Widor och Alexandre Guilmant. Däremot saknas såväl César Franck som företrädare för den nytyska skolan.

Kontroverserna kring undervisningen hindrade inte att August Lagergren med tiden erhöll ett flertal officiella utmärkelser: Litteris et artibus 1894, Vasaorden 1901 och professors namn 1904. Lagergren var under senare delen av sitt liv sjuklig och planerade att avgå från sin tjänst när han avled ett par veckor efter sin 60-årsdag.

Verk

August Lagergren var inte någon produktiv tonsättare, och hans kompositionsverksamhet är ett direkt utflöde av hans egen verksamhet som orgelpedagog, kyrkoorganist och körledare. Hans enda tryckta verk tycks vara den ovan nämnda preludiesamlingen, vars två band innehåller ca 60 kortare preludier för gudstjänsten, både fria och koralbaserade; det ansågs vid denna tid inte nödvändigt att ett preludium innehöll motiv från den efterföljande koralen. Preludierna präglas av homofoni och traditionell harmonik. I några av de koralbaserade styckena märks inspiration från Johann Sebastian Bachs Orgelbüchlein och i enstaka preludier finns inslag av imitation. Lagergren komponerade också kyrkliga körsånger och kantater.

Sverker Jullander © 2015